Pensionsförslagen som kan kosta dig miljoner

För världen är klimatfrågan sannolikt den stora politiska ödesfrågan på sikt. För Sverige som stat, samhälle och ekonomi är både reformer av arbets- och bostadsmarknaden starka kandidater till att vara den viktigaste frågan för framtiden. Men vilken är den viktigaste framtidsfrågan för enskilda människor i Sverige, sett på lite längre sikt?

Det skiljer sig säkerligen åt mellan olika personer, men en enormt viktig fråga för det absoluta flertalet är pensionsfrågan. Och i den håller det på att ske något stort, med potentiellt katastrofala konsekvenser för miljoner svenskar.

Det handlar om förslagspaketet “Nya regler för AP-fonderna” som pensionsgruppen i riksdagen (bestående av representanter för samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) ställde sig bakom den 17 juni i år.

AP-fonderna i sin nuvarande form tillkom 2001 och har i uppdrag att förvalta en väsentlig del av svenska pensionssparares pensionstillgångar. Fonderna är sex till antalet och deras uppdrag varierar något, men i huvudsak går det ut på att förvalta svenskars pensionskapital så att de får maximal avkastning till minimal risk. Vid tillkomsten 2001 gavs fonderna cirka 550 miljarder kronor att förvalta. Det förvaltade kapitalet har sedan dess vuxit till ungefär 1 200 miljarder, och då har dessutom 50 miljarder betalats ut i pensioner. Det är ingen fenomenal utveckling utan ligger ungefär i linje med Stockholmsbörsens generalindex. Med hänsyn tagen till att AP-fonderna måste beakta en hel del byråkratiska krav (en del rimliga som att inte investera i barnarbete, en del mindre rimliga som att de inte får äga för stora andelar av svenska börsnoterade bolag) måste man ändå konstatera att de trots allt skött sitt uppdrag rätt bra.

Flera av de förslag som pensionsgruppen lagt fram innebär i korthet att AP-fonderna kommer få mindre frihet och knytas närmare politiken. De föreslår bland annat införandet av en överstyrelse för AP-fonderna, AP-fondsnämnden. Nämndens ledamöter ska utses av regeringen och deras arbete ska beredas av Pensionsmyndigheten. I praktiken innebär det att regeringen kan gå in och detaljstyra vad AP-fonderna ska investera i, och göra avkall på målet om långsiktig avkastning för framtidens pensionärer till förmån för kortsiktiga investeringar som skapar arbetstillfällen före nästa valdag.

Pensionsgruppen vill också att AP-fonderna ska tvingas förhålla sig till en referensportfölj, från vilken de inte får avvika för mycket. Riskspridningen ska alltså minskas, och alla pensionsäggen ska läggas i samma korg. Konsekvenserna av en felaktig investering blir då mer kännbara för de framtida pensionärerna.

Därtill föreslås ett kostnadstak för AP-fondernas förvaltning. Det innebär bland annat att AP-fondernas tjänstemäns löner måste ligga i nivå med lönerna i “jämförbara myndigheter”. Vid en första anblick kan det te sig rimligt, men i praktiken innebär det att fonderna får svårt att rekrytera duktiga förvaltare. De duktigaste förvaltarna kommer istället att söka sig till den privata finansbranschen där de får bättre betalt för sin kompetens.

Sammantaget kommer konsekvensen av pensionsgruppens förslag med största sannolikhet bli att svenska pensionssparare för lägre avkastning på sitt pensionskapital. Det är något som både AP-fonderna själva och forskare varnar för. När dagens pensionssystem infördes var ambitionen att alla löntagare skulle få en pension som motsvarade 62 procent av sin slutlön. De som går i pension vid 65 års ålder nu får emellertid bara ut motsvarande 51 procent av sin slutlön, och enligt en rapport från Folksam förutspås denna siffra bli 43 procent för oss som är födda efter 1987.

Om inte en stor andel av framtidens pensionärer ska behöva leva som fattigpensionärer krävs genomgripande förändringar av pensionssystemet. De förslag från pensionsgruppen som just nu är ute på remiss går emellertid i helt fel riktning och riskerar att ytterligare sänka framtida pensioner.

Det verkligt oroväckande är dock hur obefintlig den här diskussionen är bortom de berörda institutionerna. Reformerna det talas om kan kosta vanliga löntagare miljontals kronor, trots det är det inget som diskuteras av politiker och ledarskribenter. Frågan framstår som en teknisk trivialitet som bara är relevant för myndigheter och finansbranschen. Så är inte fallet. Det kan också vara värt att påpeka att det här inte är någon vänster-högerfråga. Såväl regeringen som alliansen står bakom förslagen, och både LO och Svenskt Näringsliv är emot dem. Konfliktlinjen här handlar istället om kortsiktighet vs långsiktighet.