Socialdemokraterna – Framtidspartiet som är fast i 1900-talet

SAP-logo

Katrine Marcal skrev i januari denna mycket intressanta krönika på Aftonbladets ledarsida om de problem som svensk och europeisk socialdemokrati står inför. Hon identifierar fem gemensamma nämnare för Socialdemokraterna i bland annat Sverige, Grekland, Tyskland och Skottland:

  1. De har blivit teknokratiska elitpartier.
  2. De har varit ovilliga eller oförmögna att formulera trovärdiga alternativ till de senaste decenniernas “marknadsfundamentalism”.
  3. De har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nationalistiska och populistiska partier.
  4. De leds av personer som inte är olämpliga partiledare.
  5. De har utgått från att de alltid kommer ha stort väljarstöd eftersom de alltid har haft det.

Personligen tror jag att det skäl att ifrågasätta punkt nummer två på listan. Jag misstänker att den finns med på listan över för att den stämmer in på de exempel Marcal listan, och för att Marcal själv gärna vill att det ska vara ett skäl till att det går dåligt för Socialdemokraterna. Tittar man på mer framgångsrika exempel på socialdemokrati under de senaste årtiondena så har de snarare inkorporerat än skapat alternativ till “marknadsfundamentalismen”. Brittiska Labour är det givna exemplet (som för övrigt inte fått något större uppsving sedan deras kraftiga vänstersväng under Jeremy Corbyn). Ett annat, aningen mer långsökt, exempel är Bill Clinton och de amerikanska Demokraterna. Med det sagt ska jag villigt medge att jag är lika partisk som Marcal. Precis som hon nog väldigt gärna vill att punkt två är en viktig anledning till Socialdemokratins problem, ser jag gärna att den inte är det, så låt oss lämna den därhän för ögonblicket.

Övriga av hennes punkter håller jag i någon utsträckning med om, och jag tror att hon är något på spåren i framförallt den sista punkten. Socialdemokraternas grundproblem, åtminstone i Sverige, tror jag är följande: de vet inte hur man för politik.

I nationalekonomin finns ett begrepp som kallas jämviktsarbetslöshet. Arbetslösheten kan fluktuera upp och ned beroende på konjunktur, men den kommer alltid att sträva mot en jämviktsarbetslöshet som bestäms av strukturella snarare än finansiella faktorer.

Inom alla politiska partier finns en felaktig föreställning om en liknande mekanism, om partiets “naturliga stöd”. De här föreställningarna tenderar också att vara väldigt optimistiska. Partiföreträdare drömmer sig tillbaka till det där supervalet för två, sex eller tio år sedan då allt gick som det skulle och alla som faktiskt borde rösta på partiet också gjorde det. Därefter har partiet haft fel ledare, fokuserat på fel saker, kommunicerat på fel sätt eller liknande, vilket gjort att partiet inte nått upp till sin “egentliga” nivå. För Moderaterna är det 2010. För Centerpartiet 2006, för de så kallade Liberalerna 2002, för Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är det 1998.

Det tar tid för de här föreställningarna att dö. Ibland två mandatperioder, ibland tre, i Socialdemokraternas fall ännu längre. Jag minns en ett evenemang för ett par år sedan där en Socialdemokrat höll ett föredrag. Efter föredraget fick hon en fråga. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns väldigt tydligt att hon motiverade sitt svar med att “Socialdemokraterna är ett fyrtioprocentsparti”. 1994 var senaste gången Socialdemokraterna fick 40 procent i ett val.

Jag kan bara spekulera om varför denna föreställning tycks leva kvar längre inom Socialdemokraterna än inom andra partier. Min gissning är det handlar om partiets historia som ensamma statsbärare. Socialdemokraterna förknippades i 60 år med stabilitet och kompetens också för de väljare som inte delade partiets värderingar eller målsättningar. Man röstade kanske gärna på andra partier, men när det blåste och man ville ha ett stabilt och pålitligt parti vid nationens roder var det Socialdemokraterna man röstade på. Visst stöd finns för detta i partiets historiska valresultat. Två gånger har Socialdemokraterna fått mer än 50 procent i ett riksdagsval. 1940, mitt under brinnande världskrig, samt 1968 som präglades av studentuppror i Sverige, raskravaller i USA och Sovjetisk invasion av Tjeckoslovakien på den internationella arenan. Därefter har partiet nått över 45 procent två gånger. 1982 och 1994, båda gångerna var Sverige drabbat av ekonomisk kris.

Partiet har inte behövt vinna några väljare, för när andra partier förlorat väljare har Socialdemokraterna varit den naturliga destinationen för dem. Så är det inte längre, men föreställningen om att det är så lever alltjämt kvar i partiet. Den föreställningen måste det göra upp med. Gör de det kan de också glömma opinionskrisen. Finns ingen föreställning om att man bör ha 40 procents väljarstöd finns ingen anledning att våndas över att man har 25 procents stöd. Då har man istället en position som avundas av åtminstone fem av de övriga sju riksdagspartierna.

Sen gäller det att börja föra praktisk politik. Som alliansen visade 2006 och 2010 behövs ingen revolutionerande idé om folkhemmet 2.0 eller ett alternativ till marknadsekonomin för att få väljarnas förtroende. Se till att tågen går i tid, fixa debaclet med lärarlegitimationer, skrota verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder och inför eventuellt några nya som fungerar bättre och se till att flyktingarna lär sig svenska och får jobb. Och testa gärna något nytt! En idé är inte per definition dålig för att Per-Albin Hansson eller Tage Erlander inte tänkte den först.

Socialdemokraternas problem är inte att partiet är för höger, som Göran Greider alltid påstår. Eller att partiet är för vänster, som borgerliga ledarsidor alltid påstår. Problemet är att partiet oroar sig så mycket för vad väljarna tycker om dem att de försöker vara alla till lags hela tiden med löften som aldrig infrias. Allt medan de famlar i blindo efter det stora samhällsbyggarprojektet som inga väljare efterfrågar men som ska rädda rörelsen och föra socialdemokratin in i 2000-talet. Då blir det bara käbbel av alltihop.

Advertisements