LO vill stjäla din pension

För cirka en månad sedan presenterade LOrapporten Vad krävs för en hållbar pension? Det är en befogad fråga med tanke på hur pensionerna utvecklats och enligt prognoser kommer fortsätta att utvecklas. De som gick i pension runt år 2000 fick ut 79 procent av sin slutlön i pension. De som går i pension i dag får ut runt 55 procent av sin pension. Enligt Folksams prognoser så kommer min generation, född runt 1990, få ut 43 procent av sin slutlön i pension.

Skälen till pensionernas utveckling är flera, men primärt tre: människor lever längre, människor börjar arbeta senare och arbetslösheten är högre. Situationen för blivande pensionärer hjälps inte heller av att nuvarande regering avskaffat skatteavdraget för privat pensionssparande.

LO-ekonomen Mats Morin som skrivit LO-rapporten säger i Pensioner & Förmåner att det är oacceptabelt att människor efter ett helt yrkesliv kan behöva garantipension och bostadstillägg. Det är glädjande att LO anser att det ska löna sig att arbeta, något de anmärkningsvärt ofta förefaller tveksamma till.

LO:s målsättning är att en LO-arbetare som går i pension år 2028 ska få ut 70 procent av sin slutlön i pension. En lovvärd och rimlig målsättning. Så vad är deras lösning? Allt åt alla. Bokstavligt talat.

Ett av LO:s viktigaste förslag är att staten ska stjäla de pengar människor betalt in till sin egen premiepension och stoppa in dem i inkomstpensionssystemet. Människor som i årtionden betalat in premiepension (motsvarande drygt 13% av deras totala pensionsinbetalningar) med löfte om att den pensionen sätts av för just dem skulle alltså i ett nafs bli av med den biten av sin pension.

Inte nog med att det är omoraliskt, det skjuter också problemet på framtiden. För oavsett om man räknar med premiepensionen eller ej så sjunker pensionerna, varför det här problemet skulle behöva lösas igen om 20-25 år. Vad ska LO föreslå då? Att staten stjäl människors privata pensionssparande istället?

Vad som måste till är en övergång till ett pensionssystem som i högre grad, inte mindre, bygger på egenfinansiering. Enligt dagens modell betalar alla motsvarande 16% av sin lön till den allmänna pensionen, en pott som alla dagens pensionärer får sina pensioner från. Därtill betalar alla motsvarande 2,5% av sin lön till en pott med pensionspengar som går till dem själva när de en dag går i pension.

Hade politikerna tänkt till lite när de utformade pensionssystemet hade de gjort tvärtom istället. Det vill säga sett till att människor satt av en stor summa till sin egen pension varje månad, och en mindre summa för att garantera att också människor som av en eller annan anledning inte satt av tillräckligt med pengar till sin egen pension får en pension som går att leva på.

Nu gjorde de dessvärre inte det. Det finns två alternativ för att långsiktigt lösa situationen. Det ena alternativet är att gradvis gå över till ett system med en högre grad egenfinansiering, likt det som beskrivs ovan. Inte bara är det mer långsiktigt hållbart, det skulle också innebära att man slapp fenomen som “bromsen” som rätt var det är slår till och sänker allas pensioner i flera år för att klåfingriga politiker i USA och Grekland utlöst globala ekonomiska kriser. Det skulle innebära att pensionssystemet under en övergångsperiod, och inte en speciellt kort sådan, blir markant dyrare för alla löntagare. It’s a bitch, men what are you gonna do? Det vore inte första gången en efterkommande generation tvingas betala för tidigare generationers misstag.

Det andra alternativet är att göra ingenting. Det kommer sluta med att en majoritet av svenska pensionärer är fattigpensionärer som inte primärt lever på pensionssystemet utan på garantipension och bostadstillägg. Garantipensionen och bostadstilläggen ska också betalas, via skattsedeln istället för via pensionssystemet men mindre i plånboken för vanligt folk blir det likafullt. Den extra kostnaden skulle dessutom bli permanent.

Sen finns såklart även LO:s förslag: stjäl löntagarnas pengar och skjut problemet på framtiden. Låt nästa generation ta det jobbiga beslutet istället.

 

Advertisements

Miljöpartiets baksmälla från helvetet – Verkligheten

 

 

Till slut så gick det inte längre. Inte ens för Mehmet Kaplan. “Änligen!” beskriver nog rätt väl vad många kände när Stefan Löfven igår kallade till presskonferens och berättade att Kaplan – som det officiellt heter – lämnat in sin avskedsansökan.

Det är ett smärre under att Kaplan blev minister från första början. Att han umgås med extremister och fascister är nämligen ingen nyhet. Redan i samband med att han tillträdde som minister 2014 kritiserade den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul Kaplans kopplingar till islamister. Hon anklagade honom dessutom för att ha en dold agenda. Också dessförinnan hade Kaplan kritiserats för sina kopplingar till islamism och sin flexibla hållning till demokrati och yttrandefrihet, bland annat i samband med att han 2011 bjöd in brittiska islamisten Yvonne Ridley till Sveriges riksdag.

Mot bakgrund av hur exempel efter exempel på “grodor” från Kaplan lyftes fram i ljuset är det förvånande att han kämpade så länge som han gjort för att få sitta kvar. Eller snarare, det hade varit det om han företrätt något annat svenskt riksdagsparti.

Kaplans avgång är bara toppen på det isberg till haveri som Miljöpartiets första 18 månader i regeringsställning varit. Ett haveri som primärt grundar sig i en sak: Miljöpartiet är inte vana vid att granskas kritiskt, och när så nu sker vet de inte hur de ska hantera det. Och hur skulle de kunna det?

Att gå från opposition till regeringsställning är för de flesta partier en övergång från askan in i elden. Idéer som redan granskats undersöks in i minsta detalj, och människor som redan synats i sömmarna av medierna får sina sömmar uppslitna och placerade under mikroskop. För Miljöpartiet har omställningen till regeringsparti dock varit en övergång från en dans på rosor till infernot.

Kent Asp vid Göteborgs universitet har i många år undersökt journalistkårens sympatier. Han har regelbundet funnit att en överväldigande majoritet av svenska journalister är vänster, och att en överväldigande majoritet av den majoriteten är miljöpartister. Hela 41 procent av svenska journalister uppgav för ett par år sedan att de sympatiserade med Miljöpartiet.

Innebär det per automatik att Miljöpartiet gynnas? Nej, inte per automatik. Men oavsett om man är journalist eller ej är det svårt att helt frikoppla sitt arbete från de egna övertygelserna. Och det finns skäl att tro att svenska journalister misslyckats med detta i sin granskning av Miljöpartiet.

Denna Sifo-undersökning från 2014 visar till exempel att Miljöpartiet får klart mer positiv vinkling i svenska medier än andra partier. Borgerliga partier framställdes överlag mer negativt än positivt – vilket är naturligt eftersom de då satt i regering. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framställdes i media på ett hyfsat neutralt sätt. Gemensamt för dem alla var dock att det fanns både positivt och negativt vinklade artiklar. Dock ej för Miljöpartiet. Inte en enda artikel med negativ vinkling skrevs om partiet under undersökningsperioden. Det är anmärkningsvärt.

Undersökningen ger bara en ögonblicksbild och täcker inte alla svenska medier. Icke desto mindre indikerar den att Miljöpartiet hade en lite glassigare medietillvaro än andra partier fram till 2014.

Följaktligen har miljöpartister vant sig vid att komma undan med sådant andra inte skulle komma undan med. Det har odlat en kultur i vilken förslag om skattefinansierade clowner i äldrevården blir till en fräsch och visionär idé istället för ett ineffektivt användande av skattemedel, och där kopplingar till islamistiska organisationer blir en kuriositet istället för något att ta avstånd ifrån.

Denna kultur av att omfamna det avvikande har gjort Miljöpartiet till ett parti i vilket utopin är referensramen.

I Miljöpartiets Sverige finns varken kärnkraft eller fula utsiktsstörande vindkraftverk. Alla har insett storstadens komfort och bor innanför Stockholms tullar. Alla äldreboendeclowner har kollektivavtalsenliga löner och antingen cyklar eller rider enhörning till jobbet. De som inte jobbar har medborgarlön så att också de kan beställa ekologiska grönsaker och second hand-kläder på nätet via statens gigantiska wifi. Budbilarna som levererar varorna går på kärlek och släpper ut regnbågar. Vägen dit? Oklart, men den är rosa och fluffig!

Att försöka axla ett regeringsansvar efter att i årtionden sakta men säkert gjort sig av med varje tillstymmelse till verklighetsförankring kan nog bäst liknas vid att vakna upp och behöva gå till jobbet morgonen efter århundradets fest. Och vakna är allt Miljöpartiet gjort. Baksmällan har de fortfarande framför sig.

 

Panama Leaks och vänsterns felslut

Förra helgen offentliggjorde Süddeutsche Zeitung och ett stort antal andra medier resultaten av närmare ett års granskning av 11,5 miljoner läckta dokument från den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca. Dokumenten avslöjar att tusentals människor, bland dem statsöverhuvuden och högt uppsatta statstjänsteman från ett flertal länder, undvikit skatt genom att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena följts av rop på högre skatter för de rikaste. Högst av alla har tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen ropat. I en debattartikel i Aftonbladet skrev han att Panama Leaks visar att de rikaste har råd att betala mer. Ett par dagar senare förkunnade han i en kulturkrönika i Expressen att de rikaste ska jagas och förtjänar att ligga sömnlösa om nätterna.

 

Detta är ett uttryck för samma kapitala felslut som vänstern alltid gör när det gäller ekonomi och skatter, grundat i oförmågan att tänka ett steg längre. Om något så visar Panama Leaks att höga skatter inte primärt drabbar de rikaste, utan vanligt folk. Den ekonomiska eliten har råd att anlita jurister och banker för att gömma undan deras tillgångar i komplexa bolagsstrukturer i skatteparadis utan insyn. Den lyxen har inte medelsvensson. Vi måste betala skatten oavsett om den är 20 eller 80 procent, de rikaste kan välja om de vill betala skatten eller inte.

Om inkomstskatterna höjs med en procentenhet är det bara ytterligare en procentenhet av inkomsten som skattesmitarna inte betalar, medan Suhonens vänner i LO-kollektivet får mindre pengar i plånboken.

Suhonen välkomnar regeringens nyligen aviserade bankskatt. Såklart. I verkligheten är det emellertid inte en skatt på banker utan en skatt på bankernas kunder. Bankerna kommer kompensera för sina högre skatteutgifter genom högre avgifter på sina kunder. Majoriteten av dem utgörs inte av den elit Suhonen vill sätta åt, utan av vanliga människor med vanliga jobb och vanliga inkomster.

Vill man att de rikaste ska betala mer i skatt så krävs inte högre skatter, då krävs lägre skatter. Lägre skatter minskar skillnaden mellan att betala dem och att betala en skattejurist för att slippa betala dem. Det är vänstern dock oförmögen att se. Vänstern ser ekonomin som statisk, och därför tror de att det räcker att tänka ett steg framåt.

Grundproblemet är emellertid inte ekonomiskt utan kulturellt. Vägar för att undvika att betala skatt kommer alltid att finnas. Vill man att människor inte ska välja de vägarna så krävs en kultur av att göra rätt för sig. Det är inget som kan lagstiftas fram, utan måste byggas genom målmedvetet opinionsbildande över tid.

Avslutningsvis, och i anslutning till frågan om kultur, kan det vara värt att reflektera över att det av de svenska bankerna är just Nordea som avslöjats med att hjälpa kunder minimera sina skatteutgifter. Nordea har de senaste 20 åren räddats av den svenska staten. Första gången i samband med 90-talskrisen, andra gången i samband med finanskrisen 2008. Nordea vet således att oavsett vilka risker de tar och hur illa de beter sig så kommer skattebetalarna att få stå för notan. Det är en vetskap som jag tror fostrar dålig kultur.