Miljöpartiets baksmälla från helvetet – Verkligheten

 

 

Till slut så gick det inte längre. Inte ens för Mehmet Kaplan. “Änligen!” beskriver nog rätt väl vad många kände när Stefan Löfven igår kallade till presskonferens och berättade att Kaplan – som det officiellt heter – lämnat in sin avskedsansökan.

Det är ett smärre under att Kaplan blev minister från första början. Att han umgås med extremister och fascister är nämligen ingen nyhet. Redan i samband med att han tillträdde som minister 2014 kritiserade den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul Kaplans kopplingar till islamister. Hon anklagade honom dessutom för att ha en dold agenda. Också dessförinnan hade Kaplan kritiserats för sina kopplingar till islamism och sin flexibla hållning till demokrati och yttrandefrihet, bland annat i samband med att han 2011 bjöd in brittiska islamisten Yvonne Ridley till Sveriges riksdag.

Mot bakgrund av hur exempel efter exempel på “grodor” från Kaplan lyftes fram i ljuset är det förvånande att han kämpade så länge som han gjort för att få sitta kvar. Eller snarare, det hade varit det om han företrätt något annat svenskt riksdagsparti.

Kaplans avgång är bara toppen på det isberg till haveri som Miljöpartiets första 18 månader i regeringsställning varit. Ett haveri som primärt grundar sig i en sak: Miljöpartiet är inte vana vid att granskas kritiskt, och när så nu sker vet de inte hur de ska hantera det. Och hur skulle de kunna det?

Att gå från opposition till regeringsställning är för de flesta partier en övergång från askan in i elden. Idéer som redan granskats undersöks in i minsta detalj, och människor som redan synats i sömmarna av medierna får sina sömmar uppslitna och placerade under mikroskop. För Miljöpartiet har omställningen till regeringsparti dock varit en övergång från en dans på rosor till infernot.

Kent Asp vid Göteborgs universitet har i många år undersökt journalistkårens sympatier. Han har regelbundet funnit att en överväldigande majoritet av svenska journalister är vänster, och att en överväldigande majoritet av den majoriteten är miljöpartister. Hela 41 procent av svenska journalister uppgav för ett par år sedan att de sympatiserade med Miljöpartiet.

Innebär det per automatik att Miljöpartiet gynnas? Nej, inte per automatik. Men oavsett om man är journalist eller ej är det svårt att helt frikoppla sitt arbete från de egna övertygelserna. Och det finns skäl att tro att svenska journalister misslyckats med detta i sin granskning av Miljöpartiet.

Denna Sifo-undersökning från 2014 visar till exempel att Miljöpartiet får klart mer positiv vinkling i svenska medier än andra partier. Borgerliga partier framställdes överlag mer negativt än positivt – vilket är naturligt eftersom de då satt i regering. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framställdes i media på ett hyfsat neutralt sätt. Gemensamt för dem alla var dock att det fanns både positivt och negativt vinklade artiklar. Dock ej för Miljöpartiet. Inte en enda artikel med negativ vinkling skrevs om partiet under undersökningsperioden. Det är anmärkningsvärt.

Undersökningen ger bara en ögonblicksbild och täcker inte alla svenska medier. Icke desto mindre indikerar den att Miljöpartiet hade en lite glassigare medietillvaro än andra partier fram till 2014.

Följaktligen har miljöpartister vant sig vid att komma undan med sådant andra inte skulle komma undan med. Det har odlat en kultur i vilken förslag om skattefinansierade clowner i äldrevården blir till en fräsch och visionär idé istället för ett ineffektivt användande av skattemedel, och där kopplingar till islamistiska organisationer blir en kuriositet istället för något att ta avstånd ifrån.

Denna kultur av att omfamna det avvikande har gjort Miljöpartiet till ett parti i vilket utopin är referensramen.

I Miljöpartiets Sverige finns varken kärnkraft eller fula utsiktsstörande vindkraftverk. Alla har insett storstadens komfort och bor innanför Stockholms tullar. Alla äldreboendeclowner har kollektivavtalsenliga löner och antingen cyklar eller rider enhörning till jobbet. De som inte jobbar har medborgarlön så att också de kan beställa ekologiska grönsaker och second hand-kläder på nätet via statens gigantiska wifi. Budbilarna som levererar varorna går på kärlek och släpper ut regnbågar. Vägen dit? Oklart, men den är rosa och fluffig!

Att försöka axla ett regeringsansvar efter att i årtionden sakta men säkert gjort sig av med varje tillstymmelse till verklighetsförankring kan nog bäst liknas vid att vakna upp och behöva gå till jobbet morgonen efter århundradets fest. Och vakna är allt Miljöpartiet gjort. Baksmällan har de fortfarande framför sig.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s