En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.

Advertisements

Därför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier

delmon-haffo

Veckans stora politiska snackis har tveklöst – och med all rätt – varit den så kallade #Haffogate igår. Den moderata lokalpolitikern och partitjänstemannen Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora och uppmanade henne att dra åt helvete. I en direktsänd Youtubestream.

Händelsen exploderade i sociala medier, vid tretiden publicerade DN filmen på sin sajt. En timme senare meddelade Moderaterna att Haffo fått sparken med omedelbar verkan, och senare under eftermiddagen aviserades att han också avgår från alla sina politiska uppdrag.

Såvitt jag kan erinra mig är det här första gången som en svensk partitjänsteman öppet gjort den här typen av grovt övertramp. Haffos agerande är oacceptabelt, punkt. Icke desto mindre så är det inte en enskild företeelse. Det är bara det värsta exemplet (hittills åtminstone) på ett debattklimat som blir allt mer hårt och ociviliserat. Bara tidigare den här veckan meddelade Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, att hon lägger ned sitt twittrande eftersom hon inte längre klarar av hoten och hatet som det innebär. Hon är inte den första som gör det valet.

Det är en sorglig utveckling. Sedan de sociala medierna blev en del av människors vardag har samtalsklimatet sakta men säkert blivit allt sämre. Vill man uttrycka en åsikt publikt i dag får man vara beredd på att inte bara bli motsagd utan också mer eller mindre vulgärt påhoppad. Varför? Varför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier?

Jag har inga definitiva svar, men jag tror att det i grunden handlar om två saker. Den första är att internet, som i grunden för oss alla närmare varandra, paradoxalt nog gör att vi upplever ett avstånd till varandra. En annan människa av kött och blod är någon vi kan känna empati och förhoppningsvis också sympati för. Ytterst få personer skulle kalla en annan människa för hora om de två stod ansikte mot ansikte. På internet gör vi emellertid det eftersom, tror jag, det är svårt att känna empati för ett namn och en profilbild. Det är inte så vi är funtade, rent psykologiskt och biologiskt.

Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genomförde på 60-talet ett experiment som kommit att kallas Milgrams lydnadsexperiment. I korthet så gick det ut på att han testade hur mycket människor är beredda att plåga andra människor bara för att en auktoritet säger åt dem att göra det. Experimentet blev väldigt känt för att en slutsatserna han drog efter experimentet var: väldigt mycket. Ett mindre känt resultat av experimentet är att hur mycket vi är beredda att plåga andra i stor utsträckning beror på närhet.

Försökspersonerna fick under experimenten utsätta andra människor för falska elchocker (försökspersonerna visste dock inte att de var falska, utan trodde att de chockade personernas spelade smärta var äkta). När personen som utsattes för elchockerna doldes bakom ett draperi så var människor beredda att chocka dem så svårt att de ”avled” (eller åtminstone låtsades göra det). När de kunde se personerna var de fortfarande beredda att chocka dem svårt, men de vägrade när de tyckte att smärtan började se outhärdlig ut. Och när försökspersonerna fick hålla de förment chockade människorna i handen var de inte beredda att gå alls lika långt, utan vägrade tidigt i experimentet att utföra auktoritetspersonens kommandon.

Profilbilder och avatarer i sociala fungerar, tror jag, som skynken i Milgrams experiment. Vi ser inte att andra användare döljer verkliga människor, som blir sårade och tar illa vid sig av påhopp och förolämpningar.

För det andra så tror jag att det handlar om vad man skulle kunna kalla för ”digital åsiktssegregation”. Vi väljer själva vilka vi följer i sociala medier och när det gäller politik väljer vi i stor utsträckning att följa människor som delar våra åsikter. För att vi ser upp till dem, för att de delar intressant material som bekräftar vår världsbild eller för att vi umgås med dem offline. Det är helt naturligt, men det får en intressant och möjligen beklaglig konsekvens. Vi börjar se oss själva och de som utgör majoriteten runtom oss på nätet som majoriteten också i stort.

Elizabeth Noelle-Neumann var en tysk statsvetare som genomförde ett väldigt intressant experiment på 70-talet. Hon intervjuade ett stort antal människor om deras politiska åsikter. Därefter förde hon samman människor med olika åsikter och initierade politiska samtal som hon iakttog. Hon såg du hur somliga personer vara öppna med sina åsikter och försvarade dem utan omsvep när de ifrågasattes. Andra teg emellertid om sina åsikter, och anpassade i någon utsträckning sina utsagor för att bättre matcha övriga gruppens. Anledningen var att de förstnämnda upplevde att de var i majoritet. Ingen vill bli utfryst ur gruppen, märker man att man är i minoritet försöker man således att se poängerna i majoritetens argument. Och även om man misslyckas så respekterar man deras åsikter och är noga med att inte avvika för tvärt ifrån dem.

På internet följer vi selektivt människor som får oss att uppfatta oss själva som en del av majoriteten. Samtidigt matas vi av Googles och Facebooks algoritmer med innehåll som sannolikt bekräftar vår världsbild, eftersom det är sånt vi tycker om och brukar söka oss till självmant. Och de som inte tycker som oss börjar vi så sakteliga uppfatta som avvikande idioter som inte behöver visas samma hänsyn som ”normalt funtade” människor.

Så vad gör vi för att vända utvecklingen och främja respekt och god ton på internet? Somliga förordar diverse former av reglering av internet. Det är inte en lösning jag tror på, dels för att det är svårt att reglera saker utan att orsaka nya och ofta större problem än de man vill lösa, dels för att teknik alltid vinner över politik.

Till syvende och sist tror jag att det kokar ned till eget ansvar. When they go low, we go high, som Michelle Obama uttryckte det för några veckor sedan. Vi måste ständigt påminna oss själva och varandra om att varje profilbild döljer en riktig människa som förtjänar att bemötas med respekt. Eftersom människorna bakom profilbilderna ofta inte kommer visa oss den respekt vi förtjänar, så är det lättare sagt än gjort.