Nyheter i Paradox

I förra veckan släppte Paradox Interactive det nya spelet Surviving Mars, och så sent som igår släppte de expansionen Rule Britannia till storsäljaren Europa Universalis IV. Det här är goda nyheter för alla oss som antingen äger bolagets aktier eller älskar deras spel.

Rule Britannia.jpg

Om vi börjar med den mindre nyheten så aviserade Paradox i början av februari att de i mars skulle släppa en ny expansion betitlad Rule Britannia till bästsäljaren Europa Universalis IV. Då jag själv är mitt uppe i en kampanj så har jag ännu inte vare sig köpt expansionen eller laddat ned den nya gratispatchen som släpptes samtidigt. Båda innehåller dock bra och efterlängtat material! Expansionen adderar ny flavour till nationerna på brittiska öarna, gör förändringar av hur den teknologiska utvecklingen i spelet fungerar och inför det nya konceptet marin doktrin (som jag förutsätter och hoppas ytterligare kommer minska behovet av micromanagement av flottor). Den nya patchen innehåller dessutom en efterlängtad omdaning av uppdragssystemet i spelet. Uppdrag har varit en del av Europa Universalis-serien åtminstone sedan EUII (jag spelade dessvärre aldrig originalet), men aldrig riktigt tillfört särskilt mycket långvarig spelglädje. Med införandet av ett ”uppdragsträd” (i stil med ett traditionellt ”tech tree”) kommer uppdragen bidra till att forma spelet och influera vilken väg man tar på ett helt annat sätt. Vid en första anblick ser det således ut att vara uteslutande bra grejer!

Surviving Mars2

Surviving Mars är något helt nytt för mig; en interplanetär koloniseringssimulator. Spelet går ut på att kolonisera mars, och utvecklarna Haemimont Games (Paradox är förläggare) verkar ha gjort ett grundligt arbete. Till exempel så bygger kartan och terrängen i spelet på Mars verkliga terräng. Det påverkar antagligen inte själva spelandet så mycket, men är en cool detalj som förhoppningsvis kan addera en känsla av autenticitet till spelet.

Surviving Mars gifter ihop den klassiska sci fi-genren med den lika klassiska stadsbyggarsimulatorn. Det här är helt nytt för mig, men jag har lyckats läsa mig till att detta är långt ifrån det första spelet i sitt slag. Och så är det väl generellt med Paradox, de är sällan först med en idé men de exekverar den bättre än alla andra. Och trots att Paradox inte har utvecklat det här spelet själva så verkar det ha flera av de karakteristiska Paradox-dragen; är avancerat och kan ta en del tid att lära sig helt och hållet, det finns inget givet slutmål och det har ENORM replayability (det vill säga, du kan spela spelet igen och igen utan att spelupplevelsen blir sämre).

Spelet har tagits väl emot, om än inte lika väl som de flesta tidigare Paradoxtitlar. Placera rapporterade häromdagen att spelarnas betyg på spelet var ovanligt lågt för en Paradoxtitel, bara 64 procent av recensionerna var positiva. Metacritics betyg av spelet är i skrivande stund 79, och 22 av 29 Steam-kuratorer som recenserat spelet rekommenderar ett köp av spelet. Jag har gått igenom ett flertal playthrough-recensioner av spelet på Youtube och de är till övervägande del positiva.

Att det råder en viss diskrepans mellan recensenternas och spelarnas betyg tror jag till del handlar om olika förväntningar. Bland spelarna tror jag det finns många som är förtjusta i sci fi-genren och blir överväldigade av alla detaljer och möjligheter, som lätt kan bli för mycket om man primärt söker avkoppling snarare än stimulans. Recensenterna däremot känner antagligen väl till Paradox och förväntar sig något just i den här tappningen och tycker att spelet lever upp till vad de väntat sig.

Trots ovanligt många dåliga spelarrecensioner så har spelet blivit en bästsäljare på Steam den senaste veckan, och jag tror det är låga odds på att spelet hamnar på listan över 2018 års 100 mest sålda spel. Jag tror och hoppas att Surviving Mars är en titel som kan förmå nya spelare som primärt rör sig i sci fi-genren att få upp ögonen för Paradox. Många av dem kommer stötas bort av att spelet är så avancerat och initialt svåröverblickat, men många av dem kommer förhoppningsvis också vilja bekanta sig med bolagets andra spel med liknande drag: EUIV, CKII, Stellaris och Cities: Skylines. Gör de det så har Paradox fått en ny ström av återkommande intäkter.

Tänk på att jag som aktieägare i Paradox Interactive inte är objektiv i min bedömning av deras framtidsutsikter. Gör din egen analys innan du köper aktier i bolaget!

Advertisements

Spara – alternativet till att jobba ihjäl sig

Socialminister Annika Strandhäll menar att det enda alternativet till att leva som fattigpensionär är att jobba tills man är 70. Hon har fel, men det andra alternativet motarbetas aktivt från politiskt håll.

Socialminister Annika Strandhäll kommenterade igår Pensionsmyndighetens senaste prognos över hur länge människor kommer behöva arbeta för att få lika hög pension som dem som gick i pension vid 65 års ålder 1995. Pensionsmyndighetens prognos visade att en person född 1975 kommer behöva jobba till 69,4 års ålder. Vi som är födda 1991 kommer behöva jobba till 70,6 års ålder.

Jobba ihjäl sig.jpg

Strandhäll menar att ett längre arbetsliv är den enda lösningen för att förhindra att en stor del av svenskarna blir fattigpensionärer. Hon hänvisar till att svenskarna blir allt äldre, och hon har rätt i att det är en utmaning. Det är inte heller den enda utmaningen. En annan är att etableringsåldern, den ålder då 75 procent av en årskull har etablerat sig på arbetsmarknaden, de senaste 30 åren ökat från 21 år till 29 år. En tredje utmaning är att jämviktsarbetslösheten är signifikant högre idag än för ett par decennier sedan.

Summa summarum så har Strandhäll helt rätt i sin problembeskrivning, de kommande 20 åren kommer allt färre förvärvsarbetande behöva försörja allt fler pensionärer. Hon har dock fel när hon säger att den enda lösningen är att människor får jobba längre. En annan fullt möjlig lösning är att människor får ta en del ansvar för sin framtida pension själva.

En liten slant som sparas varje månad gör stor skillnad på ett par decenniers sikt. Den som investerar 1 000 kronor i månaden i 40 år och lyckas skrapa ihop 8 procents årlig avkastning (vilket är ett par procentenheter än Stockholmsbörsens genomsnittliga avkastning inklusive utdelningar) kommer sitta på en portfölj värd nära 3,5 miljoner kronor. Lyckas man tangera Stockholmsbörsens genomsnittliga årsavkastning på 12% (1990-2012) kommer istället sitta på en portfölj värd drygt 22 miljoner kronor. Man ska ha i åtanke att en miljon i dag är värd mer än en miljon kommer vara om 40 år, men en portfölj på åtskilliga miljoner kommer ändå vara en hygglig pensionsförsäkring.

För många kan det nog – tyvärr – låta ganska främmande att själv ta ett delansvar för sin framtida pension, men det är inte en särskilt märklig tanke. Så fungerar det i många andra länder. Så fungerade det i begränsad utsträckning även i Sverige fram till 2016, då skatteavdraget för pensionssparande avskaffades. Så fungerar det fortfarande i Sverige i andra sammanhang – det är till exempel upp till var och en att ha en hemförsäkring för att inte bli ruinerad i händelse av att huset brinner ned.

Men om människor ska ta ett visst mått av eget ansvar för sin pension så vore det onekligen välkommet om detta uppmuntrades en smula från politiskt håll. Skatteavdraget för pensionssparande har avskaffats, delvis på goda grunder men det sänder likväl dåliga signaler till den som överväger att starta ett seriöst sparande. Skatten på ISK har höjts två gånger, 2016 och 2018. Samtidigt får man göra skatteavdrag för ränteutgifter och Riksbanken kört ned räntan i källaren trots att vi upplever den hetaste högkonjunkturen på två decennier. Vill du ha något – spara för guds skull inte ihop till det, belåna dig upp över öronen istället.

Sverige är ett av världens rikaste länder, men vi har Västeuropas näst fattigaste befolkning (endast Portugal, där genomsnittslönen ligger på cirka 9 000 kronor per månad, är fattigare). Kanske finns det en anledning till det?

 

Hur stor del av sin avkastning ska man diversifiera bort?

Den senaste tiden har jag funderat en hel del kring vad som är en rimlig diversifiering att ha i sin portfölj. Ju mer jag funderat, desto mer övertygad har jag blivit om att diversifiering är ett nödvändigt ont snarare än en väg till framgång, och att den diversifiering på minst 10 bolag i ett gäng olika branscher som ofta rekommenderas innebär en överdiversifiering.

Hur maximerar man sin avkastning under ett visst år, givet att man är en någorlunda långsiktig investerare? I teorin är det väldigt enkelt: man investerar allt sitt kapital i den aktie som kommer gå allra bäst det givna året. Förra året var Stockholmsbörsens bästa bolag G5 Entertainment, som steg med 207 procent. Året dessförinnan var det Hansa Medical, vars kurs då klättrade 360 procent. 2015 blev den bästa aktien Fingerprint Cards, som rusade 1 400 procent.

I praktiken kan man emellertid inte med säkerhet veta på förhand vilken aktie som kommer att gå bäst det kommande året. Ett annat, och kanske större, problem är att man tar väldigt stor risk om man bara investerar i ett enda bolag. Man kan grunda sin investering på en felaktig analys av bolaget. Bolaget man investerar i kan drabbas svårt av omständigheter som ingen kunnat förutse, till exempel den fabriksbrand som drabbade Cloetta förra året. Den egna analysen av ett bolag kan vara i allt väsentligt korrekt men bygga på felaktiga uppgifter, något många Volkswageninvesterare nog fick erfara i samband med dieselskandalen 2015.

För att skydda sig själv och sin portfölj mot betydande kapitalförluster är det därför brukligt att man har ett visst mått av diversifiering i sin portfölj. Att ha en ordentlig diversifiering i sin portfölj tenderar också att vara ett av de främsta tipsen man får när man ber någon om investeringsråd. Hur stor diversifiering som rekommenderas kan variera, men det tycks finnas någon form av konsensus kring att en väldefinierad portfölj bör innehålla minst 10 olika bolag. Aktiespararna rekommenderar 10-15 bolag i fem till sex olika branscher. Warren Buffetts läromästare Benjamin Graham förordar i boken The Intelligent Investor en mix av 10-30 bolag. Investopedia skriver att det inte finns något definitivt svar, men hintar om att 15-20 bolag nog är en lagom diversifiering. [länk]

I mitt investerande har jag låtit mig själv influeras ganska mycket av de här råden. Jag har tidigare haft en ambition om att bygga en portfölj med runt 20 bolag i olika branscher och på olika marknader. De senaste månaderna har jag emellertid funderat mer självständigt kring det här med diversifiering, och i allt större utsträckning har jag börjat ifrågasätta de här gamla sanningarna. Jag skulle vilja peka på tre saker som övertygat mig om att väldigt många investerare är överdiversifierade.

För det första så har diversifiering, liksom väldigt mycket annat, avtagande marginalnytta. En portfölj med två bolag har 100 procent större diversifiering än en portfölj med bara ett bolag. En portfölj med tre bolag har 50 procent större diversifiering än en portfölj med två bolag. En portfölj med fyra bolag har 33 procent större diversifiering än en portfölj med tre bolag, och så vidare. Varje nytt bolag man tar in i sin portfölj bidrar mindre till portföljens riskspridning än det senaste bolaget man tog in.

För det andra, ju fler bolag man har i sin portfölj, desto närmare index kommer portföljen att prestera. En aktieportfölj där samtliga Stockholmsbörsens bolag ingår och är viktade efter deras respektive börsvärde kommer prestera exakt som Stockholmsbörsen. För att kunna slå index måste en portföljs sammansättning avvika från index sammansättning, och för att kunna slå index rejält måste en portföljs sammansättning avvika från index sammansättning rejält.

För det tredje så skyddar diversifiering mot den typ av risk jag beskrev ovan; felaktiga analyser, olyckor, bolagsledningar som för sina aktieägare bakom ljuset. Bolagsrisker, kort och gott. Systemrisk, det vill säga risk för en generell börsnedgång, kan man däremot inte skydda sig mot genom diversifiering. Tvärtom så är sannolikheten för att man dras med i en generell börsnedgång större ju fler bolag man har exponerat sig mot. Däremot så kan man minska en generell börsnedgångs påverkan på den egna portföljen genom att begränsa antalet bolag i den, och endast äga välskötta, lönsamma bolag som upplever strukturell tillväxt.

Med ovanstående i åtanke så har jag bestämt mig för att lägga om min portfölj ordentligt. Från att vid årsskiftet ha siktat på att komma upp i 20 bolag i portföljen kommer jag hädanefter att sikta på att komma ned i absolut max 10 bolag, och helst inte fler än fem till sex bolag. Jag tog första stegen mot att realisera en sådan portfölj tidigare idag, då jag sålde av hela mina innehav i Investor och Kinnevik. Fler avyttringar (och förvärv) kommer följa.

Brasklapp: Hur mycket intresse, tid och energi man är villig att ägna sin portfölj har betydelse för hur mycket som är lämpligt att diversifiera den. Jag kollar min portfölj och håller mig uppdaterad om börsen, världsekonomin och den för mig relevanta politiken på daglig basis. Vill man se över sitt innehav en gång om året och i övrigt inte ägna sina aktier en tanke så blir kapitalskydd mer angeläget, relativt jakt på avkastning. Då kan en större diversifiering än den jag förordar här vara fullt befogad.