Spara – alternativet till att jobba ihjäl sig

Socialminister Annika Strandhäll menar att det enda alternativet till att leva som fattigpensionär är att jobba tills man är 70. Hon har fel, men det andra alternativet motarbetas aktivt från politiskt håll.

Socialminister Annika Strandhäll kommenterade igår Pensionsmyndighetens senaste prognos över hur länge människor kommer behöva arbeta för att få lika hög pension som dem som gick i pension vid 65 års ålder 1995. Pensionsmyndighetens prognos visade att en person född 1975 kommer behöva jobba till 69,4 års ålder. Vi som är födda 1991 kommer behöva jobba till 70,6 års ålder.

Jobba ihjäl sig.jpg

Strandhäll menar att ett längre arbetsliv är den enda lösningen för att förhindra att en stor del av svenskarna blir fattigpensionärer. Hon hänvisar till att svenskarna blir allt äldre, och hon har rätt i att det är en utmaning. Det är inte heller den enda utmaningen. En annan är att etableringsåldern, den ålder då 75 procent av en årskull har etablerat sig på arbetsmarknaden, de senaste 30 åren ökat från 21 år till 29 år. En tredje utmaning är att jämviktsarbetslösheten är signifikant högre idag än för ett par decennier sedan.

Summa summarum så har Strandhäll helt rätt i sin problembeskrivning, de kommande 20 åren kommer allt färre förvärvsarbetande behöva försörja allt fler pensionärer. Hon har dock fel när hon säger att den enda lösningen är att människor får jobba längre. En annan fullt möjlig lösning är att människor får ta en del ansvar för sin framtida pension själva.

En liten slant som sparas varje månad gör stor skillnad på ett par decenniers sikt. Den som investerar 1 000 kronor i månaden i 40 år och lyckas skrapa ihop 8 procents årlig avkastning (vilket är ett par procentenheter än Stockholmsbörsens genomsnittliga avkastning inklusive utdelningar) kommer sitta på en portfölj värd nära 3,5 miljoner kronor. Lyckas man tangera Stockholmsbörsens genomsnittliga årsavkastning på 12% (1990-2012) kommer istället sitta på en portfölj värd drygt 22 miljoner kronor. Man ska ha i åtanke att en miljon i dag är värd mer än en miljon kommer vara om 40 år, men en portfölj på åtskilliga miljoner kommer ändå vara en hygglig pensionsförsäkring.

För många kan det nog – tyvärr – låta ganska främmande att själv ta ett delansvar för sin framtida pension, men det är inte en särskilt märklig tanke. Så fungerar det i många andra länder. Så fungerade det i begränsad utsträckning även i Sverige fram till 2016, då skatteavdraget för pensionssparande avskaffades. Så fungerar det fortfarande i Sverige i andra sammanhang – det är till exempel upp till var och en att ha en hemförsäkring för att inte bli ruinerad i händelse av att huset brinner ned.

Men om människor ska ta ett visst mått av eget ansvar för sin pension så vore det onekligen välkommet om detta uppmuntrades en smula från politiskt håll. Skatteavdraget för pensionssparande har avskaffats, delvis på goda grunder men det sänder likväl dåliga signaler till den som överväger att starta ett seriöst sparande. Skatten på ISK har höjts två gånger, 2016 och 2018. Samtidigt får man göra skatteavdrag för ränteutgifter och Riksbanken kört ned räntan i källaren trots att vi upplever den hetaste högkonjunkturen på två decennier. Vill du ha något – spara för guds skull inte ihop till det, belåna dig upp över öronen istället.

Sverige är ett av världens rikaste länder, men vi har Västeuropas näst fattigaste befolkning (endast Portugal, där genomsnittslönen ligger på cirka 9 000 kronor per månad, är fattigare). Kanske finns det en anledning till det?

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s