Stäng inte den sista vägen runt bostadsbristen

Finansinspektionen har i ett par års tid nu förordat införandet av ett skuldkvotstak, alltså en begränsning av hur stora lån ett hushåll får ta. Syftet med en sådan begränsning skulle vara att reducera den privata skuldsättningen i Sverige, eftersom den är hög i en internationell jämförelse och utgör en risk mot Sveriges finansiella stabilitet. Det politiska stödet för ett skuldkvotstak har varit svagt, men i förra månaden meddelade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att han var beredd att titta på ett skuldkvotstak.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att Per Bolund är beredd att överväga att slutgiltigt stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det finns flera orsaker till att vi har bostadsbrist i Sverige, men det primära är att vi inte har en fungerande marknad för hyresbostäder.

Ransoneringen av bland annat bränsle under andra världskriget innebar betydande merkostnader för fastighetsägare. För att förhindra att fastighetsägarna höjde hyrorna till nivåer som vanligt folk inte skulle ha råd med, införde samlingsregeringen en hyresreglering. I praktiken infördes ett pristak för hyresbostäder. Hyresregleringen var från början tänkt att vara tillfällig, men så blev det inte. Vi lever med den än idag, om än i omarbetad form.

Hyresregleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter, varför en brist på hyresrätter uppstod i Sverige kring 1950. Bostadsbristen finns kvar till denna dag, och är värre än någonsin. Att det under lång tid varit näst intill omöjligt att snabbt få tag i en hyresrätt har ökat efterfrågan på bostadsrätter och villor, dit människor tagit sin tillflykt istället.

Den ökade efterfrågan på bostadsrätter och villor har naturligtvis drivit upp priserna. I normala fall skulle högre priser kyla av efterfrågan, men eftersom hyresrätter inte varit något alternativ och människor inte gärna kan välja att inte bo någonstans har de tagit allt större lån för att köpa allt dyrare bostäder. Utvecklingen mot högre priser och större lån har underblåsts av staten genom ränteavdrag, och det senaste decenniet har den därtill eldats på av Riksbankens vansinniga lågräntepolitik.

Också människor vars ekonomi kanske egentligen inte har bärighet för att klara av ett stort bolån har belånat sig upp över öronen – eftersom det varit den enda möjligheten för exempelvis nyutexaminerade ungdomar som fått jobb i en ny stad där de inte stått i bostadskö i 10 år.

Det är givet att en privat skuldsättning som utvecklas på det här sättet, i kombination med bostadspriser som ökar i väsentligt snabbare takt än människors löner, utgör en risk mot den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen gör vad den kan för att åtgärda symptomen, men det behövs en lösning på den bakomliggande orsaken. Och den är ett politiskt problem och inte något som en tillsynsmyndighet kan åtgärda.

Förslaget om ett skuldkvotstak skulle stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det skulle kanske stärka den finansiella stabiliteten, men det skulle också hämma Sveriges ekonomiska utveckling. Många människor skulle berövas möjligheten att studera eller ta ett jobb i en ny stad, och företag skulle få betydande svårigheter att hitta den kompetens de behöver för att utvecklas.

Det är således Sveriges politiker som behöver agera, inte Finansinspektionen. Det första de borde göra är att fasa ut hyresregleringen. Fastighetsägare får lov att sätta marknadshyror på nya och tomma hyresrätter, medan befintliga hyresgäster får behålla sina reglerade hyror så länge de bor kvar. När en hyresgäst flyttar ut får hyresvärden sätta en marknadsmässig hyra på lägenheten som blir ledig.

Parallellt med utfasningen av hyresregleringen bör även ränteavdragen tas bort. Dels för att ränteavdragen bidrar till överbelåning och finansiell instabilitet, dels för att de är en orimlig omfördelning av resurser från människor som inte har råd att äga sitt eget boende till människor som har råd att äga sitt eget boende. De som tagit lån i tron om att kunna dra av delar av räntekostnaderna bör naturligtvis få behålla dem på sina befintliga lån, men nya lån bör inte bli avdragsgilla.

Hyresgästföreningen brukar anföra att med marknadshyror så skulle många människor inte ha råd att hyra en bostad. Det är sannolikt en obefogad oro. Tvärtemot vad många tror så visar nämligen empiriska studier av den svenska bostadsmarknaden att inkomst är en viktigare faktor på hyresmarknaden än på bostadsrättsmarknaden, och att hyresmarknaden är mer segregerad än bostadsrättsmarknaden. Däremot är det riktigt att hyrorna skulle öka för hyresrätter belägna i de mest attraktiva lägena, hyresrätter som tenderar att innehas av människor med de högsta inkomsterna. Hyror för lägenheter i mindre attraktiva lägen skulle emellertid sjunka på sikt. Det är oklart varför Hyresgästförningen och likasinnade ser det som angeläget att bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt låga hyror, medan mindre bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt höga hyror.

Advertisements

Vi måste börja prata om problemet med traditionella medier

I samband med terrordådet på Drottninggatan för en dryg vecka sedan spreds en uppsjö av obekräftade uppgifter, rykten och rena lögner om vad som som faktiskt hade inträffat. Att en lastbil kört igenom en folkmassa på Drottninggatan var alla säkra på och detta styrktes av såväl bildbevis som åtskilliga vittnesuppgifter. Därtill spreds uppgifter om skottlossning både i anslutning till lastbilen på Drottninggatan, på Fridhemsplan, vid Globen och näst intill vart och vartannat gathörn i Stockholm.

Två dagar efter terrordådet skrev Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett blogginlägg titulerat Samhället står pall – men vi måste börja prata om problemet med sociala medier. Mattsson adresserade problemet med att felaktiga uppgifter spreds i sociala medier och manade människor att sansa sig, tänka efter och ta ansvar när de använder sociala medier. Problemet är bara att det primärt var Mattsson och andra inom de traditionella medierna som spred uppgifterna.

Mattssons förmaningar framstår då som ett försök att frisvära sig från ansvar och låta någon annan bära skulden för den förvirring som uppstod den 7 april. Och vem bättre att peka ut som ansvarig än “sociala medier”? Att skylla på sociala medier är att skylla på alla och ingen. Sociala medier kommer inte att rätta Mattsson eller försvara sig. Och eftersom inte sociala medier självt kommer försvara sig, så får vi andra lov att göra det.

I tisdags sammanställde Martin Fredriksson, journalist och CTO på Nyhetsbyrån Siren, ett dataset över alla tweets från timmarna efter terrordådet som innehöll ord som skottlossning, skjutning eller liknande. Totalt handlar det om drygt 200 tweets publicerade mellan 14:53 och 18:00 fredagen den 7 april.

Den första tweeten som vittnade om en möjlig skottlossning publicerades 14:59, alltså sex minuter efter lastbilsattentatet. Den kom från en privatperson och löd:

Vad händer på Drottninggatan just nu? Skottlossning?
– @JohanOForsberg

Det är oklart varför den här personen frågar ifall skott avlossats på Drottninggatan, men det som är värt att notera är att han frågar vad som skett, han påstår inte att något skett.

Nästa tweet om skottlossning i anslutning till terrordådet publicerades 15:18, denna gång av en journalist på Smålandsposten:

Skottlossning också!?
– @AndersTapola

Inte heller här framgår varför det spekuleras i en eventuell skottlossning. Den här tweeten är inte en tydligt ställd fråga, men det är ändå värt att notera att tweeten avslutas med ett frågetecken.

Minuten senare, 15:19, kommer ytterligare två tweets om skottlossning.

Vittnesuppgifter om skottlossning enligt SVT. Polisen ropar ut varningar om terrordåd.
– @mottfull

Skottlossning nu enl SR.
– @joakim2346

Dessa båda tweets är de första som inte bara frågar eller spekulerar kring möjlig skottlossning, utan som faktiskt hävdar att skott avfyrats. Värt att notera här är såklart att båda dessa tweets hänvisar till traditionella medier. Inte vilka traditionella medier som helst heller, utan SVT och SR. Public service, de medier som alla (näst intill) svenska invånare tvingas bekosta för att garantera att det finns trovärdiga informationskällor och journalistik som håller hög kvalitet.

Ytterligare tre minuter senare, 15:22, kommer den första tweeten där en privatperson faktiskt påstår att skottlossning skett, utan att hänvisa till etablerade medier. Att han inte hänvisar till etablerade medier behöver emellertid inte betyda att uppgiften inte kommer därifrån.

Skottlossning på Kungsgatan #säkpol
– @ekbohm

Tre minuter därefter, 15:25, twittrar TV4-reportern Ann-Cathrine Herou ut att det finns rapporter om skottlossning:

Lastbil har kört rakt in i folkmassa på Drottninggatan, tre döda, rapporter om skottlossning.
– @AnnHerou

Klockan 15:27 blir Fria Tider den första medieaktören att från sitt officiella twitterkonto påstå att skottlossning inträffat i samband med terrordådet, de hänvisar emellertid till mer etablerade SR:

Nya uppgifter om skottlossning i Stockholms city. Lastbil har dödat minst tre döda enligt @sr_ekot .
– @friatider

Därefter hakar både TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter och Thomas Mattssons egen tidning Expressen på:

Flera personer ska vara döda efter att lastbil körde rakt in bland människor. Även larm om skottlossning.
– @Nyheterna (TV4, 15:33)

JUST NU: Skottlossning på Fridhemsplan i Stockholm, enligt källor till DN https://t.co/7F4fSBafmk (DN-länk, min anm) https://t.co/I8RPVi7DpR (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:37)

JUST NU: Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm, skriver Dagens Nyheter.
– @Expressen (15:37)

Efter dessa tre tweets exploderar antalet tweets om skottlossning i Stockholm. Väldigt många av de som sprider ryktena om skottlossning fortsätter dock att hänvisa till etablerade medier, antingen genom att länka till dem eller genom att uttryckligen skriva varifrån uppgifterna kommer. Ett par exempel nedan:

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O https://t.co/R6TzSuEVd5 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @PowerFPC (16:05)

Helvete nu är det skottlossning på flera ställen enligt SVT
– @rolfrolfrolf (15:41)

Uppgifter på SVT (via DN) – Skottlossning på Drottninggatan och Fridhemsplan #Drottninggatan
– @cvfjord (15:42)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/hLcAC5tfis (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @AnneEdelstam (journalist, 15:53)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/qUYvzJKWn9 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @trumpnr1 (15:55)

Många människor på Twitter ifrågasatte emellertid de uppgifter som spreds, efterlyste bekräftelse på de obekräftade uppgifter som florerade eller rentav påpekade att de inte stämde:

Kan någon BEKRÄFTA skottlossning?
– @leffesture (15:54)

@P_a_s3 @fernet365 @InveSWEster Står ju om skottlossning på Fridhemsplan nu också. Jag är dock här o har inte hört något.
– @lalalaLundis (15:53)

Någon som vet om det verkligen har skett skottlossning vid Frihemsplan?
– @Havanna (16:10)

Samtidigt fortsatte journalister och mediernas officiella twitterkonton att sprida obekräftade uppgifter, till exempel detta:

JUST NU: Uppgifter om skottlossning på Hötorget i Stockholm https://t.co/CeVoQOi2Nx (DN-länk, min anm) https://t.co/tg9JCrmHZ3 (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:42)

Polisen bekräftar skottlossning vid Hötorget och vid Åhlens, enligt uppgifter till Expressen https://t.co/tEf2n9IeBK
– @Expressen (16:33)

För att nyansera bilden är det viktigt att påpeka att den typ av ryktesspridning och andrahandsuppgifter som Thomas Mattsson kritiserade i sitt blogginlägg också förekom. Som exempel kan nämnas att en person twittrade att polisen bekräftat skottlossning vid Fridhemsplan utan källa, och att en annan skrev att skottlossning vid Fridhemsplan pågick enligt en kompis som bodde där. Den huvudsakliga bild som framträder när man granskar twitterflödet från den där ödesdigra eftermiddagen den 7 april är dock att de etablerade medierna, och kanske i synnerhet SVT och SR, var det stora problemet. De satte igång rykten som likt en rullande snöboll snabbt växte och inte gick att stoppa.

Ska man försöka sig på att i efterhand konstruera en tidslinje över hur de falska uppgifterna om skottlossning spreds i landet så verkar det som att de startade med att SVT och SR inte kontrollerade sina källor ordentligt. Kanske hörde en skärrad person som just läst om lastbilsdådet på Drottninggatan en bil baktända eller ett däck explodera, och ringde något av public service-bolagen och rapporterade vad hen trodde var skottlossning. SVT och SR valde att inte få uppgiften bekräftad av Polisen, eller åtminstone ytterligare vittnesmål, utan spred den i sina livesändningar. Övriga större medier räknade med att SVT och SR gjort ett seriöst journalistiskt arbete och kontrollerat inkomna vittnesuppgifter ordentligt, och spred dem vidare i sociala medier utan att granska dem själva. Människor som följde händelserna i sociala medier antog att uppgifter från etablerade medier och erfarna journalister var trovärdiga och spred dem vidare.

I takt med att terrorattackens upplevda omfattning växte bland både människor och medier, sänktes nivån för vad som uppfattades vara en trovärdig uppgift; efter ett lastbilsattentat på Drottninggatan och skottlossning på Fridhemsplan låter det ganska trovärdigt med skottlossning på ytterligare ett ställe. Och innan någon visste ordet av så var det skottlossning också på Hötorget. Och på Södermalm. Och utanför Globen. Och utanför Mall of Scandinavia. Snart fanns också en befarad bomb på T-centralen.

Att det var massmedia som var ansvariga för att rykten och falsarier spreds om terrorattacken bekräftas också av frekvensen i tweets om terrordåd. Mellan 15:00-15:30 skrevs endast sex tweets om att skottlossning skulle ha förekommit i Stockholm. Samtliga är redovisade ovan. Tre av dem skrevs av medier/journalister, två av skrevs av privatpersoner som hänvisade till media, och en skrevs av en privatperson som inte hänvisade till något. Mellan 15:30-15:40 skrev både @Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen att skottlossningen förekommit, och de därpå följande 20 minuterna skrevs hela 56 tweets om skottlossning i anslutning till lastbilsattentatet.

@Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen hade tillsammans 414 828 följare eftermiddagen den 7 april. Många som följer en av dessa följer antagligen också de andra, så det är inte 414 828 unika följare, men det är ändå ett stort antal människor. Det är tveklöst så att om dessa tre konton skriver ungefär samma sak vid ungefär samma tid så ger det ringar på vattnet.

I sådana här situationer – terrordåd, allvarliga olyckor, angrepp av främmande makt, etc – bör vi som medborgare och mediekonsumenter kunna begära att medierna tar ett visst ansvar och håller en viss journalistisk nivå. Det gjorde de inte den 7 april. Det var olyckligt, men alla gör misstag då och då. Svenska medier har inte ställts inför en liknande situation på många år, så det är både förståeligt och förlåtligt att deras agerande inte var hundraprocentigt förra fredagen. Vad som däremot inte är förlåtligt är att som Thomas Mattsson försöka slå ifrån sig det ansvar man har som ansvarig utgivare, och skjuta över skulden för onödig panik och förvirring på andra aktörer. Mattsson och hans kollegor på Aftonbladet, SVT, DN med fler borde istället skriva självrannsakande texter om hur de agerande, vad de gjorde rätt och vad de gjorde fel, och hur de undviker att göra om samma fel i framtiden. Jag hade också gärna sett att representanter från mediehusen satte sig ned med företrädare för Polisen och SÄPO och diskuterade hur medierapporteringen kan påverka pågående operationer och utredningar, och vilka hänsyn medierna bör ta med detta i åtanke.

Någon tillstymmelse till självrannsakan har jag dock inte sett. DN hade nog ambitionen att rannsaka sig själva med den här texten, men som så ofta när journalister ska idka självkritik så utmynnade den snarare i “alla andra gjorde lika fel som DN” och “det är svårt att vara journalist”. Istället har mediernas redaktioner sysselsatt sig med att radera alla sina onlineartiklar baserade på skottlossningar och andra felaktiga uppgifter, för att sopa igen alla spår efter sina misstag (därav alla brutna länkar ovan). I samma anda har Thomas Mattsson bytt rubrik på sitt blogginlägg om problemet med sociala medier, och skrivit om innehållet ordentligt. Själva länken har han dock glömt att ändra, den är det enda som fortfarande vittnar om textens ursprungliga innehåll. Medierna tycks arbeta efter antagandet att eventuella misstag från deras sida skulle minska allmänhetens förtroende för dem. De har antagligen rätt. Men att dölja sina misstag och låtsas som att de aldrig begåtts gör nog ytterst lite för att återvinna det förlorade förtroendet.

 

Följ Jens Stoltenbergs exempel, Löfven

Lofven

I fredags eftermiddag kom terrorn till Sverige. För första gången på mycket lång tid utsattes Sverige för ett terrordåd som skördade oskyldiga offer. Det var ingen överraskning, men ändock en chock. För hur medveten man än varit om att terrorn kan och sannolikt kommer att slå till här, så är det inget som det går att vara beredd på.

Timmarna efter dådet i fredags så var vi många som kände sorg och bestörtning. Det har varit fantastiskt att se hur människor i det läget slutit sig samman och funnit styrka i varandra istället för att vända sig inåt, isolera sig och söka kraft att uthärda i hat och rädsla.

Poliser, brandmän och sjukvårdspersonal har gjort fantastiska insatser, många av dem långt bortom vad plikten kräver. Flera anställda på Cityakuten släppte exempelvis vad de höll på med och sprang till attentatsplatsen för att hjälpa så snart de fick höra om dådet. Personal i förskolor, skolor och fritidshem runtom i Stockholm stannade kvar på sina arbetsplatser långt in på kvällen för att föräldrar inte hade möjlighet att komma och hämta. Vanliga människor ställde upp för fullkomliga främlingar med skjuts, mat och tak över huvudet för natten. Den värme, omtanke och gemenskap som människor i Stockholm uppvisat de senaste dygnen saknar motstycke i svensk historia, och är något som många kan känna stor stolthet över.

Det har varit hjärtat som dominerat människors beslutsfattande sedan i fredags. Det är vare sig konstigt eller dåligt. I takt med att vi återgår till det normala är det emellertid viktigt att vi låter hjärtat träda tillbaka och lämna plats åt hjärnan i beslutsfattande igen.

Det verkliga hotet från terrorismen är inte risken att dödas i ett attentat. Det verkliga hotet är att rädslan för ett attentat tillåts fräta sönder de institutioner som bär upp vårt fria och öppna samhälle. I efterdyningarna av ett terrordåd finns ofta ett tryck på makthavare att visa handlingskraft och beslutsamhet. Som makthavare är det svårt att inte ge efter för trycket. Handlingskraften och beslutsamheten resulterar dock alltför ofta i signalpolitik som inte alls minskar risken för framtida terrordåd, men som däremot på betydande sätt begränsar vanliga människors frihet. Massövervakning, gränskontroller, undantag från rättsstatliga principer, etc.

Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att den här vägen inte fungerar. Storebrorssamhället började växa fram på allvar i USA efter terrorattackerna den 11 september 2001. Trots massövervakningen av såväl amerikanska som andra medborgare så har terrorattentaten i USA blivit mer – inte mindre – frekventa sedan dess. Little Rock, 2009. Fort Hood, 2009. Boston, 2013. Garland, 2015. San Bernardino, 2015.

Trots storebrorssamhällets uppenbara tillkortakommanden så har det spritt sig till Europa. Massövervakning av den egna befolknings datatrafik är mer regel än undantag, lagring av människors data påbjuds av EU och gränserna är lika hårt kontrollerade som de var innan EU:s tillkomst. Britterna har blivit världens mest övervakade folk, och Frankrike har infört undantagstillstånd. Trots det når terrorismen ständigt nya länder och skördar fler offer. Madrid, 2004. London, 2005. Oslo, 2011. Birmingham, 2013. Woolwich, 2013. Paris, januari 2015. Paris, november 2015. Bryssel, 2016. Birstall, 2016. Nice, 2016. London, 2017. Stockholm, 2017.

Samtliga dåd ovan har skett trots omfattande inskränkningar av människors frihet och integritet. Många av dem har också, på ett eller annat sätt, bidragit till att inskränkningarna har blivit fler och mer långtgående. Det finns emellertid ett klart lysande undantag. Oslo, 2011. Attentatet där Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängdåd i Oslos och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på Utöya, en bit utanför Oslo. Norges svar på attentatet blev inte mer övervakning och mindre frihet, att kompromissa med demokratiska värderingar och rättsstatens principer. Tvärtom.

Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg Norges svar på dåden så här:

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.

Det är en vördnadsvärd inställning. Hittills har Stefan Löfven hanterat terrordådet i fredags på ett mycket bra sätt. Han har agerat på ett förtroendeingivande sätt och sagt alla de rätta sakerna. Men krishantering är en sak, att gå vidare en annan. Jag hoppas att han och Sveriges övriga politiker framöver väljer att följa Jens Stoltenbergs exempel, och inte kompromissar med friheten, rättsstaten och demokratin.

Lärde sig Moderaterna ingenting av regeringstiden?

downward-trend-graph

Mellan 2006-2014 fanns en väldigt tydlig opinionstrend bland de borgerliga partierna: Moderaterna växte på Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas bekostnad. Varför detta blev resultatet av det borgerliga regeringssamarbetet råder det delade meningar om, men klart är att så var fallet.

Den initiala tolkning av detta som gjordes av Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna var att människor i gemen helt enkelt föredrog den moderata politiken framför deras. Deras taktik för att locka tillbaka sina väljare från Moderaterna blev därför i stor utsträckning att imitera Moderaterna. Under ett par års tid gjorde partierna gradvisa förflyttningar i moderat riktning.

Föga förvånande, åtminstone såhär i efterhand, bytte förhållandevis få väljare tillbaka till något av de tre borgerliga partier de röstat på 2002 och 2006. De blev kvar hos Moderaterna. För varför skulle de byta? Genom att anpassa sin politik efter Moderaternas så hade ju Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna bekräftat för väljarna att deras politik var den bästa. Varför skulle de överge ett parti som som för en viss politik, och som var de första att föra den politiken, till förmån för ett annat parti som förde samma politik?

Någon gång kring 2011-2012 började detta gå upp för många av medlemmarna i de mindre allianspartierna. Somliga av dem (däribland jag själv) började förorda att allianspartierna skulle göra mindre gemensamt och mer enskilt för att kunna profilera sig gentemot övriga alliansen. Så skedde inte, och Alliansen förlorade valet 2014 (och det hade den nog gjort alldeles oavsett hur mycket eller lite gemensam politik den presenterat).

Nu, tre år senare, är samtalsämne nummer ett i politiken vem som ska bilda regering med vem efter valet 2018. Sverigedemokraternas stöd tycks ha stabiliserat sig kring 20 procent i opinionen, vilket gör det osannolikt att det kommer gå att bilda en handlingskraftig majoritetsregering efter valet 2018.

Som Socialdemokraternas primära antagonister är det Moderaterna som har mest att förlora på situationen. Förändras inte opinionsläget radikalt är det möjligt att en blocköverskridande överenskommelse ingås, där ett eller flera av de mindre borgerliga partierna gör upp med Socialdemokraterna. Följaktligen har Moderaterna tagit det på sig att försöka locka tillbaka borgerliga väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Deras strategi? Att närma sig Sverigedemokraterna. De har närmat sig dem i invandringspolitiken, efterliknat deras profil i trygghetsfrågor, samt sagt sig vara villiga att göra upp med Sverigedemokraterna i enskilda sakfrågor. Som ett brev på Posten kom i förra veckan det givna utfallet: “katastrofras”, som det uttrycktes i Expressen.

Inga väljare kommer lockas från Sverigedemokraterna till Moderaterna för att Moderaterna för en mer Sverigedemokratisk politik. Däremot så kommer många moderata väljare, de som gillade Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan, att stötas bort av att partiet säger sig vara villigt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Opinionsraset i förra veckan kommer med största sannolikhet bekräftas av de nästkommande opinionsmätningarna, och det slutar nog inte där. Moderaterna kommer att backa ännu mer innan det vänder uppåt.

En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.

Därför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier

delmon-haffo

Veckans stora politiska snackis har tveklöst – och med all rätt – varit den så kallade #Haffogate igår. Den moderata lokalpolitikern och partitjänstemannen Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora och uppmanade henne att dra åt helvete. I en direktsänd Youtubestream.

Händelsen exploderade i sociala medier, vid tretiden publicerade DN filmen på sin sajt. En timme senare meddelade Moderaterna att Haffo fått sparken med omedelbar verkan, och senare under eftermiddagen aviserades att han också avgår från alla sina politiska uppdrag.

Såvitt jag kan erinra mig är det här första gången som en svensk partitjänsteman öppet gjort den här typen av grovt övertramp. Haffos agerande är oacceptabelt, punkt. Icke desto mindre så är det inte en enskild företeelse. Det är bara det värsta exemplet (hittills åtminstone) på ett debattklimat som blir allt mer hårt och ociviliserat. Bara tidigare den här veckan meddelade Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, att hon lägger ned sitt twittrande eftersom hon inte längre klarar av hoten och hatet som det innebär. Hon är inte den första som gör det valet.

Det är en sorglig utveckling. Sedan de sociala medierna blev en del av människors vardag har samtalsklimatet sakta men säkert blivit allt sämre. Vill man uttrycka en åsikt publikt i dag får man vara beredd på att inte bara bli motsagd utan också mer eller mindre vulgärt påhoppad. Varför? Varför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier?

Jag har inga definitiva svar, men jag tror att det i grunden handlar om två saker. Den första är att internet, som i grunden för oss alla närmare varandra, paradoxalt nog gör att vi upplever ett avstånd till varandra. En annan människa av kött och blod är någon vi kan känna empati och förhoppningsvis också sympati för. Ytterst få personer skulle kalla en annan människa för hora om de två stod ansikte mot ansikte. På internet gör vi emellertid det eftersom, tror jag, det är svårt att känna empati för ett namn och en profilbild. Det är inte så vi är funtade, rent psykologiskt och biologiskt.

Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genomförde på 60-talet ett experiment som kommit att kallas Milgrams lydnadsexperiment. I korthet så gick det ut på att han testade hur mycket människor är beredda att plåga andra människor bara för att en auktoritet säger åt dem att göra det. Experimentet blev väldigt känt för att en slutsatserna han drog efter experimentet var: väldigt mycket. Ett mindre känt resultat av experimentet är att hur mycket vi är beredda att plåga andra i stor utsträckning beror på närhet.

Försökspersonerna fick under experimenten utsätta andra människor för falska elchocker (försökspersonerna visste dock inte att de var falska, utan trodde att de chockade personernas spelade smärta var äkta). När personen som utsattes för elchockerna doldes bakom ett draperi så var människor beredda att chocka dem så svårt att de ”avled” (eller åtminstone låtsades göra det). När de kunde se personerna var de fortfarande beredda att chocka dem svårt, men de vägrade när de tyckte att smärtan började se outhärdlig ut. Och när försökspersonerna fick hålla de förment chockade människorna i handen var de inte beredda att gå alls lika långt, utan vägrade tidigt i experimentet att utföra auktoritetspersonens kommandon.

Profilbilder och avatarer i sociala fungerar, tror jag, som skynken i Milgrams experiment. Vi ser inte att andra användare döljer verkliga människor, som blir sårade och tar illa vid sig av påhopp och förolämpningar.

För det andra så tror jag att det handlar om vad man skulle kunna kalla för ”digital åsiktssegregation”. Vi väljer själva vilka vi följer i sociala medier och när det gäller politik väljer vi i stor utsträckning att följa människor som delar våra åsikter. För att vi ser upp till dem, för att de delar intressant material som bekräftar vår världsbild eller för att vi umgås med dem offline. Det är helt naturligt, men det får en intressant och möjligen beklaglig konsekvens. Vi börjar se oss själva och de som utgör majoriteten runtom oss på nätet som majoriteten också i stort.

Elizabeth Noelle-Neumann var en tysk statsvetare som genomförde ett väldigt intressant experiment på 70-talet. Hon intervjuade ett stort antal människor om deras politiska åsikter. Därefter förde hon samman människor med olika åsikter och initierade politiska samtal som hon iakttog. Hon såg du hur somliga personer vara öppna med sina åsikter och försvarade dem utan omsvep när de ifrågasattes. Andra teg emellertid om sina åsikter, och anpassade i någon utsträckning sina utsagor för att bättre matcha övriga gruppens. Anledningen var att de förstnämnda upplevde att de var i majoritet. Ingen vill bli utfryst ur gruppen, märker man att man är i minoritet försöker man således att se poängerna i majoritetens argument. Och även om man misslyckas så respekterar man deras åsikter och är noga med att inte avvika för tvärt ifrån dem.

På internet följer vi selektivt människor som får oss att uppfatta oss själva som en del av majoriteten. Samtidigt matas vi av Googles och Facebooks algoritmer med innehåll som sannolikt bekräftar vår världsbild, eftersom det är sånt vi tycker om och brukar söka oss till självmant. Och de som inte tycker som oss börjar vi så sakteliga uppfatta som avvikande idioter som inte behöver visas samma hänsyn som ”normalt funtade” människor.

Så vad gör vi för att vända utvecklingen och främja respekt och god ton på internet? Somliga förordar diverse former av reglering av internet. Det är inte en lösning jag tror på, dels för att det är svårt att reglera saker utan att orsaka nya och ofta större problem än de man vill lösa, dels för att teknik alltid vinner över politik.

Till syvende och sist tror jag att det kokar ned till eget ansvar. When they go low, we go high, som Michelle Obama uttryckte det för några veckor sedan. Vi måste ständigt påminna oss själva och varandra om att varje profilbild döljer en riktig människa som förtjänar att bemötas med respekt. Eftersom människorna bakom profilbilderna ofta inte kommer visa oss den respekt vi förtjänar, så är det lättare sagt än gjort.

Review: When the force awakened excitement died

A long time ago, Star Wars premiered at theatres across this very planet. Despite all of its flaws, it was a truly groundbreaking movie. Star Wars depicted the classical hero’s journey in a new way and in a truly original setting. It enticed the imagination of a generation and introduced an epic new genre to cinema audiences all over the world.

From there, it has gone downhill for the Star Wars franchise. Not much of that proud legacy of the first trilogy was discernable in George Lucas’ prequel trilogy. To my dismay, it has been absolutely obliterated in the first installation of the sequel trilogy, Star Wars: The Force Awakens.

Given the prequel trilogy, my outlook on the seventh Star Wars episode was inquisitive rather than optimistic. Nevertheless, I did have some hope of it at least being a decent film. Lucas had proved that as capable as he was of reinventing science fiction for a new audience, he was utterly incapable of reinventing himself. But for the seventh movie, the Star Wars franchise had rid itself of Lucas and instead brought in award winning director J.J. Abrams.

My hope was that Abrams would be able to spot the potential of the Star Wars franchise that Lucas had either overlooked or discarded, and use it to forge a solid story as the centerpiece of a well-made motion picture. The result of that naive hope was complete and utter disappointment.

Star Wars: The Force Awakens exhibits a complete lack of originality. Most of the script is virtually copied from one or several of the previous six movies in the franchise. The movie begins with a droid that carries an important secret narrowly escaping capture by “the bad guys”. The droid then teams up with the orphaned main protagonist on a dry desert planet. The two in turn team up with an outlaw. Does it sound familiar? It should, as it is the exact same plot outline as in the original Star Wars movie.

The names of people and places have been changed, but it is essentially the same story. And the similarities does not end there. Later on, the rebels set out to destroy the enemy’s massive, spheric doomsday laser. That is not only a rip-off of an earlier Star Wars movie, it is a rip-off of an earlier rip-off of an even earlier Star Wars movie.

In the end, the resistance successfully destroys the doomsday laser (of course) and the protagonist flies off to find a missing jedi master. Once again, we have seen it before. That time Luke Skywalker was the protagonist flying off, now he is the master that is sought.

All things considered, the plot of Star Wars: The Force Awakens is old, boring and predictable. Somehow you knew long before it was revealed that Darth Bad-Guy was the son of Han and Leia. And when Han later stepped out onto that narrow bridge you at once realized that he would be killed.

Even if the other aspects of the movie had been perfect, it could not have made up for the poor story. But to be honest, several of the other aspects of the movie were not that great. The footage was terrific, no doubt. The cast, in my opinion, was good but not great. But the visual effects were quite often terrible. Just have a look at this vulture-looking creature:

J.J. Abrams seems to have taken to heart the criticism regarding excessive use of CGI that George Lucas received after the prequels, which is good. But props that look like a 3rd grade biology project is not better. Quite the opposite, it is even worse.

The critique against Lucas’ excessive use of CGI was not primarily about the CGI. It was about the fact that Lucas had a poor story and tried to make up for it using great CGI. Unfortunately, Abrams seems to have missed the main point of that criticism. He omitted the excessive CGI, but kept the hollow story and shallow characters.

In addition to all this, the movie is filled with minor but noticeable details that ruin the continuity or that simply does not make sense. Rey always parks her hovercraft half a mile away from the places she is visiting for no apparent reason. Kylo Ren has been trained in the ways of the force but is ousted in wielding it by Rey several times!?  Finn’s job is to empty latrines on the death star, yet Kylo Ren brings him to a potential battle? And he has detailed knowledge about the technical properties of the death star? Luke Skywalker allegedly set out to search for the first Jedi temple, implying he did not know where he was going, yet somehow he left behind a map of where he was?

In fairness, the movie did have a few good scenes. One of the best was this awesome top gun moment:

Summing up one is nevertheless forced to conclude that those who claimed that the franchise could not possible become worse after the prequels were wrong.

LO vill stjäla din pension

För cirka en månad sedan presenterade LOrapporten Vad krävs för en hållbar pension? Det är en befogad fråga med tanke på hur pensionerna utvecklats och enligt prognoser kommer fortsätta att utvecklas. De som gick i pension runt år 2000 fick ut 79 procent av sin slutlön i pension. De som går i pension i dag får ut runt 55 procent av sin pension. Enligt Folksams prognoser så kommer min generation, född runt 1990, få ut 43 procent av sin slutlön i pension.

Skälen till pensionernas utveckling är flera, men primärt tre: människor lever längre, människor börjar arbeta senare och arbetslösheten är högre. Situationen för blivande pensionärer hjälps inte heller av att nuvarande regering avskaffat skatteavdraget för privat pensionssparande.

LO-ekonomen Mats Morin som skrivit LO-rapporten säger i Pensioner & Förmåner att det är oacceptabelt att människor efter ett helt yrkesliv kan behöva garantipension och bostadstillägg. Det är glädjande att LO anser att det ska löna sig att arbeta, något de anmärkningsvärt ofta förefaller tveksamma till.

LO:s målsättning är att en LO-arbetare som går i pension år 2028 ska få ut 70 procent av sin slutlön i pension. En lovvärd och rimlig målsättning. Så vad är deras lösning? Allt åt alla. Bokstavligt talat.

Ett av LO:s viktigaste förslag är att staten ska stjäla de pengar människor betalt in till sin egen premiepension och stoppa in dem i inkomstpensionssystemet. Människor som i årtionden betalat in premiepension (motsvarande drygt 13% av deras totala pensionsinbetalningar) med löfte om att den pensionen sätts av för just dem skulle alltså i ett nafs bli av med den biten av sin pension.

Inte nog med att det är omoraliskt, det skjuter också problemet på framtiden. För oavsett om man räknar med premiepensionen eller ej så sjunker pensionerna, varför det här problemet skulle behöva lösas igen om 20-25 år. Vad ska LO föreslå då? Att staten stjäl människors privata pensionssparande istället?

Vad som måste till är en övergång till ett pensionssystem som i högre grad, inte mindre, bygger på egenfinansiering. Enligt dagens modell betalar alla motsvarande 16% av sin lön till den allmänna pensionen, en pott som alla dagens pensionärer får sina pensioner från. Därtill betalar alla motsvarande 2,5% av sin lön till en pott med pensionspengar som går till dem själva när de en dag går i pension.

Hade politikerna tänkt till lite när de utformade pensionssystemet hade de gjort tvärtom istället. Det vill säga sett till att människor satt av en stor summa till sin egen pension varje månad, och en mindre summa för att garantera att också människor som av en eller annan anledning inte satt av tillräckligt med pengar till sin egen pension får en pension som går att leva på.

Nu gjorde de dessvärre inte det. Det finns två alternativ för att långsiktigt lösa situationen. Det ena alternativet är att gradvis gå över till ett system med en högre grad egenfinansiering, likt det som beskrivs ovan. Inte bara är det mer långsiktigt hållbart, det skulle också innebära att man slapp fenomen som “bromsen” som rätt var det är slår till och sänker allas pensioner i flera år för att klåfingriga politiker i USA och Grekland utlöst globala ekonomiska kriser. Det skulle innebära att pensionssystemet under en övergångsperiod, och inte en speciellt kort sådan, blir markant dyrare för alla löntagare. It’s a bitch, men what are you gonna do? Det vore inte första gången en efterkommande generation tvingas betala för tidigare generationers misstag.

Det andra alternativet är att göra ingenting. Det kommer sluta med att en majoritet av svenska pensionärer är fattigpensionärer som inte primärt lever på pensionssystemet utan på garantipension och bostadstillägg. Garantipensionen och bostadstilläggen ska också betalas, via skattsedeln istället för via pensionssystemet men mindre i plånboken för vanligt folk blir det likafullt. Den extra kostnaden skulle dessutom bli permanent.

Sen finns såklart även LO:s förslag: stjäl löntagarnas pengar och skjut problemet på framtiden. Låt nästa generation ta det jobbiga beslutet istället.

 

Miljöpartiets baksmälla från helvetet – Verkligheten

 

 

Till slut så gick det inte längre. Inte ens för Mehmet Kaplan. “Änligen!” beskriver nog rätt väl vad många kände när Stefan Löfven igår kallade till presskonferens och berättade att Kaplan – som det officiellt heter – lämnat in sin avskedsansökan.

Det är ett smärre under att Kaplan blev minister från första början. Att han umgås med extremister och fascister är nämligen ingen nyhet. Redan i samband med att han tillträdde som minister 2014 kritiserade den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul Kaplans kopplingar till islamister. Hon anklagade honom dessutom för att ha en dold agenda. Också dessförinnan hade Kaplan kritiserats för sina kopplingar till islamism och sin flexibla hållning till demokrati och yttrandefrihet, bland annat i samband med att han 2011 bjöd in brittiska islamisten Yvonne Ridley till Sveriges riksdag.

Mot bakgrund av hur exempel efter exempel på “grodor” från Kaplan lyftes fram i ljuset är det förvånande att han kämpade så länge som han gjort för att få sitta kvar. Eller snarare, det hade varit det om han företrätt något annat svenskt riksdagsparti.

Kaplans avgång är bara toppen på det isberg till haveri som Miljöpartiets första 18 månader i regeringsställning varit. Ett haveri som primärt grundar sig i en sak: Miljöpartiet är inte vana vid att granskas kritiskt, och när så nu sker vet de inte hur de ska hantera det. Och hur skulle de kunna det?

Att gå från opposition till regeringsställning är för de flesta partier en övergång från askan in i elden. Idéer som redan granskats undersöks in i minsta detalj, och människor som redan synats i sömmarna av medierna får sina sömmar uppslitna och placerade under mikroskop. För Miljöpartiet har omställningen till regeringsparti dock varit en övergång från en dans på rosor till infernot.

Kent Asp vid Göteborgs universitet har i många år undersökt journalistkårens sympatier. Han har regelbundet funnit att en överväldigande majoritet av svenska journalister är vänster, och att en överväldigande majoritet av den majoriteten är miljöpartister. Hela 41 procent av svenska journalister uppgav för ett par år sedan att de sympatiserade med Miljöpartiet.

Innebär det per automatik att Miljöpartiet gynnas? Nej, inte per automatik. Men oavsett om man är journalist eller ej är det svårt att helt frikoppla sitt arbete från de egna övertygelserna. Och det finns skäl att tro att svenska journalister misslyckats med detta i sin granskning av Miljöpartiet.

Denna Sifo-undersökning från 2014 visar till exempel att Miljöpartiet får klart mer positiv vinkling i svenska medier än andra partier. Borgerliga partier framställdes överlag mer negativt än positivt – vilket är naturligt eftersom de då satt i regering. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framställdes i media på ett hyfsat neutralt sätt. Gemensamt för dem alla var dock att det fanns både positivt och negativt vinklade artiklar. Dock ej för Miljöpartiet. Inte en enda artikel med negativ vinkling skrevs om partiet under undersökningsperioden. Det är anmärkningsvärt.

Undersökningen ger bara en ögonblicksbild och täcker inte alla svenska medier. Icke desto mindre indikerar den att Miljöpartiet hade en lite glassigare medietillvaro än andra partier fram till 2014.

Följaktligen har miljöpartister vant sig vid att komma undan med sådant andra inte skulle komma undan med. Det har odlat en kultur i vilken förslag om skattefinansierade clowner i äldrevården blir till en fräsch och visionär idé istället för ett ineffektivt användande av skattemedel, och där kopplingar till islamistiska organisationer blir en kuriositet istället för något att ta avstånd ifrån.

Denna kultur av att omfamna det avvikande har gjort Miljöpartiet till ett parti i vilket utopin är referensramen.

I Miljöpartiets Sverige finns varken kärnkraft eller fula utsiktsstörande vindkraftverk. Alla har insett storstadens komfort och bor innanför Stockholms tullar. Alla äldreboendeclowner har kollektivavtalsenliga löner och antingen cyklar eller rider enhörning till jobbet. De som inte jobbar har medborgarlön så att också de kan beställa ekologiska grönsaker och second hand-kläder på nätet via statens gigantiska wifi. Budbilarna som levererar varorna går på kärlek och släpper ut regnbågar. Vägen dit? Oklart, men den är rosa och fluffig!

Att försöka axla ett regeringsansvar efter att i årtionden sakta men säkert gjort sig av med varje tillstymmelse till verklighetsförankring kan nog bäst liknas vid att vakna upp och behöva gå till jobbet morgonen efter århundradets fest. Och vakna är allt Miljöpartiet gjort. Baksmällan har de fortfarande framför sig.

 

Panama Leaks och vänsterns felslut

Förra helgen offentliggjorde Süddeutsche Zeitung och ett stort antal andra medier resultaten av närmare ett års granskning av 11,5 miljoner läckta dokument från den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca. Dokumenten avslöjar att tusentals människor, bland dem statsöverhuvuden och högt uppsatta statstjänsteman från ett flertal länder, undvikit skatt genom att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena följts av rop på högre skatter för de rikaste. Högst av alla har tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen ropat. I en debattartikel i Aftonbladet skrev han att Panama Leaks visar att de rikaste har råd att betala mer. Ett par dagar senare förkunnade han i en kulturkrönika i Expressen att de rikaste ska jagas och förtjänar att ligga sömnlösa om nätterna.

 

Detta är ett uttryck för samma kapitala felslut som vänstern alltid gör när det gäller ekonomi och skatter, grundat i oförmågan att tänka ett steg längre. Om något så visar Panama Leaks att höga skatter inte primärt drabbar de rikaste, utan vanligt folk. Den ekonomiska eliten har råd att anlita jurister och banker för att gömma undan deras tillgångar i komplexa bolagsstrukturer i skatteparadis utan insyn. Den lyxen har inte medelsvensson. Vi måste betala skatten oavsett om den är 20 eller 80 procent, de rikaste kan välja om de vill betala skatten eller inte.

Om inkomstskatterna höjs med en procentenhet är det bara ytterligare en procentenhet av inkomsten som skattesmitarna inte betalar, medan Suhonens vänner i LO-kollektivet får mindre pengar i plånboken.

Suhonen välkomnar regeringens nyligen aviserade bankskatt. Såklart. I verkligheten är det emellertid inte en skatt på banker utan en skatt på bankernas kunder. Bankerna kommer kompensera för sina högre skatteutgifter genom högre avgifter på sina kunder. Majoriteten av dem utgörs inte av den elit Suhonen vill sätta åt, utan av vanliga människor med vanliga jobb och vanliga inkomster.

Vill man att de rikaste ska betala mer i skatt så krävs inte högre skatter, då krävs lägre skatter. Lägre skatter minskar skillnaden mellan att betala dem och att betala en skattejurist för att slippa betala dem. Det är vänstern dock oförmögen att se. Vänstern ser ekonomin som statisk, och därför tror de att det räcker att tänka ett steg framåt.

Grundproblemet är emellertid inte ekonomiskt utan kulturellt. Vägar för att undvika att betala skatt kommer alltid att finnas. Vill man att människor inte ska välja de vägarna så krävs en kultur av att göra rätt för sig. Det är inget som kan lagstiftas fram, utan måste byggas genom målmedvetet opinionsbildande över tid.

Avslutningsvis, och i anslutning till frågan om kultur, kan det vara värt att reflektera över att det av de svenska bankerna är just Nordea som avslöjats med att hjälpa kunder minimera sina skatteutgifter. Nordea har de senaste 20 åren räddats av den svenska staten. Första gången i samband med 90-talskrisen, andra gången i samband med finanskrisen 2008. Nordea vet således att oavsett vilka risker de tar och hur illa de beter sig så kommer skattebetalarna att få stå för notan. Det är en vetskap som jag tror fostrar dålig kultur.