Goda framtidsutsikter för Paradox

Rapportfloden har börjat ebba ut, och jag tänkte gå igenom några av rapporterna som släppts av mina bolag. Först ut är portföljens bästa bolag, Paradox Interactive, som nyligen gick om Evolution Gaming som min bästa investering hittills.

Paradox resultat i det fjärde kvartalet var i huvudsak i linje med förväntningarna. Bolagets omsättning ökade med 12 procent, medan rörelseresultatet växte med 1 procent. Kursen dippade en del på rapporten, delvis antagligen för att marknaden vant sig vid att Paradox spöar förväntningarna och därför redan diskonterat ett bättre resultat än det väntade.

Delvis var kursdippen antagligen också ett resultat av en vid första anblick ganska svag rapport. 12 procents omsättningstillväxt och en procents vinsttillväxt är ingen höjdarutveckling i ett tillväxtbolag som Paradox. För helåret 2017 ökade omsättningen med 24 procent och rörelseresultatet med 10 procent. Innan man drar några förhastade slutsatser bör man emellertid beakta två saker.

För det första så tar det i normalfallet 18-24 månader att utveckla ett bra datorspel. För Paradox del så har de här 18-24 månaderna i samtliga deras utvecklingsprojekt hamnat på ett sådant sätt att bolaget inte har släppt några nya titlar under hela 2017. All tillväxt härrör därmed från försäljning av nya expansioner som företrädesvis (gissar jag) köpts av befintliga spelare, samt från försäljning av befintliga titlar till nya spelare. Att Paradox fortsätter växa under ett år då de inte släpper några nya titlar är ett styrkebesked, inte ett svaghetstecken.

För det andra så går bolagets tillväxt som jag ser det nu in i ”andra andningen”. Paradox har under det senaste året investerat kraftigt i både nya titlar och fler expansioner till sina bästsäljare Stellaris, Cities: Skylines, Europa Universalis IV och Crusader Kings II. Om detta vittnar om inte annat det faktum att bolagets kassaflöde från löpande verksamheter ökade med 54 procent i Q4, medan rörelseresultatet bara ökade med 1 procent. Inga nya titlar släpptes som bekant under 2017, vilket innebär att inga av investeringarna börjat betala sig ännu. Paradox har emellertid aviserat att de kommer släppa minst två nya titlar under 2018, Surviving Mars och Battle Tech. De har även meddelat att de under 2018 kommer släppa sitt först internutvecklade mobilspel, samt presenterat en ambition om att hädanefter släppa två till fyra nya titlar per år.

Paradox_utveckling

Som investerare förväntar jag mig därmed att en sjunkande rörelsemarginal de kommande tre-fyra åren, men jag tror att det mer än väl kommer vägas upp av en kraftigt stigande omsättning. För helåret 2017 uppgick rörelsemarginalen för övrigt till skyhöga 42 procent. Det är naturligtvis svårt att sia om hur Paradox nya titlar kommer tas emot av spelarna, men jag har stor tilltro till Paradox förmåga att utveckla nya storsäljare. Deras track record och det faktum att de med jämna mellanrum kasserar utvecklingsprojekt för att de inte tror att de blir bra slutprodukter tycker jag är goda skäl till optimism. I bokslutskommunikén skriver bolaget dessutom att ett av huvudskälen till att de administrativa kostnaderna ökade 2017 är att de lagt mer pengar åt att analysera sina spelanvändare. Det tror jag kommer betala sig i längden.

Det är även värt att notera att Paradox under 2017 stärkte sin kassa från 247 till 320 miljoner kronor. Det ihop med en konservativ finansiering (soliditeten uppgår till cirka 77 procent) ger förutsättningar för att växa genom förvärv, om tillfälle för det skulle uppstå.

I samband med att Paradox släppte sin bokslutskommuniké presenterade de också en stor nyhet som jag ännu inte berört. Fredrik Wester, bolagets vd och största ägare sedan närmare 15 år tillbaka, ska sluta. Fredrik köpte halva Paradox från ett konkursbo för 50 öre – ja, 50 öre – för 2004. Sedan dess har han gjort ett fantastiskt arbete och tagit Paradox på en fenomenal resa. Från sju anställda till 200 anställda. Från en omsättning på ett par miljoner till en omsättning på närmare en miljard. Att han slutar som vd bidrar naturligtvis till en betydande osäkerhet kring bolagets framtid, då det är svårt att utifrån avgöra hur intimt kopplad ett snabbväxande och relativt ungt bolags framgång är till dess vd.

Även om jag gärna sett att Fredrik Wester blivit kvar som vd, så är jag inte särskilt orolig för Paradox framtid. För det första för att Fredrik Wester blir kvar på en nyckelroll i bolaget, som arbetande styrelseordförande. Han har själv gett uttryck för att det kommer ge honom större möjligheter att arbeta med det han är bäst på, innovation och tillväxt.

För det andra för att han förblir bolagets största ägare. Jag ska villigt medge att jag inte har jättebra koll på Ebba Ljungerud som kommer ta över som vd, men jag litar helt och fullt på att Wester inte skulle låta någon han inte har fullt förtroende för ta över vd-stolen. Jag har sett och hört Ljungerud en gång personligen och då gjorde hon ett gott intryck, hon har ett relevant CV för jobbet och med fyra år i Paradox bolagsstyrelse i bagaget så torde hon kunna bolaget mycket väl. Jag tror och hoppas att hon är en bra match för bolagets behov. Sedan måste jag säga att jag tycker det är fantastiskt roligt att Paradox, som verkar i en bransch där mansdominansen är stor bland såväl anställda som kunder, får en kvinna som vd. Kanske kan det på olika sätt bidra till att bredda kundbasen.

Europa Universalis IV

Tänk på att jag som aktieägare i Paradox Interactive inte är fullt ut objektiv i min bedömning av deras framtidsutsikter. Gör din egen analys innan du köper aktier i bolaget!

Advertisements

Bokrecension: Warren Buffet´s Ground Rules

De senaste veckorna har jag läst Jeremy Millers Warren Buffett´s Ground Rules. Boken ger en upplysande inblick i Warren Buffetts tidiga karriär och utveckling som investerare. Den är en källa till både kunskap och inspiration, och jag skulle rekommendera den till alla investerare.

Warren Buffetts Ground Rules

Warren Buffett´s Ground Rules är en kompilation av de brev som Buffett skrev till sina partners under de år på 50- och 60-talen som han drev Buffett Partnership Limited. Mellan breven utvecklar författaren Jeremy Miller – till vardags analytiker på en New York-baserad fondförvaltare – Buffetts antaganden, analyser och slutsatser på ett utmärkt sätt, och ger moderna exempel som illustrerar tidlösheten i Buffetts investerarvisdom.

Vad som framförallt slog mig under genomläsningen av Warren Buffett´s Ground Rules är vilken påtaglig evolution Buffett genomgått som investerare. Buffett porträtteras idag nästan uteslutande som en extremt långsiktig investerare som är väldigt prismedveten men som framförallt alltid sätter kvaliteten på bolagen i främsta rummet. Det är en bild som är starkt präglad av några av Buffetts bevingade one-liners såsom ”Price is what you pay, value is what you get” och ”It´s far better to buy a wonderful company at a fair price than a fair company at a wonderful price”.

Den bilden av Buffett är korrekt idag, men det tog många år för Buffett att själv komma till de här insikterna. Han började som en uteslutande kvantitativ investerare som definitivt hellre köpte hyfsade bolag till fantastiska priser än fantastiska bolag till hyfsade priser. Den tidige Buffett var heller inte nödvändigtvis särskilt långsiktig. Han identifierade och köpte kraftigt undervärderade bolag som han behöll till dess att marknadens värdering av bolaget stämde någorlunda väl överens med hans egen. Då sålde han dem, oberoende av om han ägt dem i sex månader eller sex år.

Den långsiktiga investeringshorisonten och fokuset på kvalitativa bolag kom först långt senare, mot slutet av partnerskapsåren. Det här skiftet var en konsekvens av två saker. För det första så var det en konsekvens av den ”konglomeratisering” som bredde ut sig under 60- och 70-talen. Det fanns en utbredd föreställning om att företag långsiktigt kunde öka sin vinst bara genom att utöka sin omsättning. Under den förevändningen köpte många stora företag upp mindre företag till höger och vänster, ofta företag som inte var i tillnärmelsevis samma bransch. Det kanske tydligaste svenska exemplet på detta är Volvo, som under 70-talet i varierande utsträckning var involverade i både livsmedels-, läkemedels- och energisektorerna. Konglomeratiseringen medförde att många av de mindre och undervärderade bolag Buffett hade för vana att handla med försvann från aktiemarknaden.

För det andra så blev BPL för stort för att generera någon avkastning att tala om genom att köpa undervärderade småbolag. När partnerskapets kapital började närma sig 50 miljoner USD så kunde de få undervärderade småbolag som fanns helt enkelt inte längre sysselsätta en tillräckligt stor andel av kapitalet för att generera någon betydande avkastning. Det blev således allt svårare för Buffett att slå index, och han själv menar att det i stor utsträckning var hans parhäst Charlie Mungers förtjänst att han fick upp ögonen för kvalitetsbolag.

En riktig ögonöppnare för mig som fått mig att ta mig en ordentlig funderare kring mina egna investeringar var att läsa Buffetts reflektioner kring diversifiering. Buffett förklarar i ett brev till sina partners att en begränsad diversifiering är ett nödvändigt ont för att skydda sitt kapital mot att man köpt en aktie på en felaktig analys, men att diversifiering i grund och botten är ett sätt att systematiskt begränsa sin avkastning. Jag kommer utveckla det här resonemanget och mina tankar kring det i ett inlägg längre fram.

Något annat som slår mig genom hela boken är hur fantastiskt pedagogisk Buffett är. Saker som vissa antagligen skulle behöva långa böcker för att förklara, lyckas Buffett på enormt illustrativa och pedagogiska vis förklara i ett par meningar. Det är en skarp kontrast mot Buffetts egen läromästare Benjamin Graham. För rättvisans skull bör påpekas att det jag läst av Graham skrivits just för människor som är intresserade av finans och investeringar, medan Buffetts brev är skrivna för människor som förvisso vill se sina pengar växa men som i huvudsak kanske inte har något större intresse för hur de växer.

Avslutningsvis så är det svårt att inte imponeras av Buffetts starka karaktär och integritet. Hans partnerskap var – till skillnad från många andra partnerskap, fonder och andra finansiella produkter – på intet sätt konstruerade för att berika honom själv på hans partners bekostnad – tvärtom. Buffett konstruerade sitt partnerskap så att han bara fick betalt om han levererade en godtagbar avkastning, och skulle kapitalet något år minska så drabbade det honom själv i oproportionerlig utsträckning.

Som väl var för alla inblandade så inträffade det aldrig. Under de 13 år han drev partnerskapet utvecklades kapitalet aldrig negativt på helårsbasis. Den sämsta totalavkastningen partnerskapet redovisade för ett enskilt år under perioden var 6,8 procent. Det inträffade 1969, partnerskapets sista år. I genomsnitt genererade partnerskapet 40,03 procent avkastning per år och slog index med i snitt 8,59 procent per år. Under hela perioden växte partnerskapets kapital med nästan 2 800 procent, vilket motsvarar en årlig avkastning om 29,5 procent.

Jag köpte boken för 159 kronor på Pocket Shop. Den finns att beställa online för under en hundring. Det är pengar jag tror att man tjänar igen på ett par års sikt.

Bostadsfrossan håller i sig – priserna fortsätter sjunka 2018

Under hösten 2017 sjönk de svenska bostadspriserna för första gången på sex år. Trots den ihållande prisnedgången så pepprades vi under hela hösten med mäklarprognoser om att priserna snart skulle börja stiga igen. Prognoserna fortsätter under inledningen av 2018, men prognoserna kommer fortsätta slå fel.

Sedan årsskiftet har det kommit en strid ström med rapporter om att prisfallet för bostäder snart kommer vara till ända. Ibland är det viktiga när man läser en rapport emellertid inte vad resultatet säger, utan vem avsändaren är. Det är fallet med alla de barometrar, enkäter och undersökningar om bostadspriserna som kommit sedan priserna började sjunka. Människor som är oroliga över hur bostadspriserna ska utvecklas drar sig för att köpa, och om människor drar sig för att köpa bostäder tjänar mäklarna mindre pengar. Således kommer mäklarna göra allt för att dämpa oron och ge sken av att just nu är ett jättebra tillfälle att köpa bostad.

Att bostadspriserna började sjunka hösten 2017 brukar tillskrivas att det byggts så mycket bostäder de senaste åren. Bostadsmarknaden har drabbats av en utbudschock. Det är emellertid bara en delförklaring. Det faktum att vi fortfarande har en skriande bostadsbrist i Sverige vittnar tydligt om att det inte är så enkelt som en fråga om utbud och efterfrågan.

Huvudorsaken till prisfallet på bostadsmarknaden är politik. Politiker har ägnat decennier åt att dels upprätthålla en planekonomisk hyresreglering, och dels ställa allt högre krav på standarden på de bostäder som byggs. Det förstnämnda har lett till att människor hänvisats till bostadsrätter och småhus för att ha någonstans att bo, medan det sistnämnda lett till att nybyggda bostäder blivit allt dyrare.

Det ofrånkomliga resultatet har blivit att människor skuldsatt sig i större och större utsträckning. Efter finanskrisen började politikerna oroa sig för svenskarnas höga skuldsättning, och – antagligen med visst fog – har de börjat se den som en risk för Sveriges finansiella stabilitet. Ingen har emellertid varit villig att göra något åt grundproblemen, utan politikerna har sett skuldsättningsproblematiken i ett vakuum. I förhållandevis stor blocköverskridande enighet har flera regeringar och riksdagar därför vidtagit ett flertal åtgärder för att begränsa skuldsättningen. 2010 infördes krav på 15 procents kontantinsats för att köpa bostad. 2015 tvingades den genomsnittliga bolåneräntan upp, vilket jag skrivit om tidigare. 2016 infördes amorteringskrav. I mars i år införs ett hårdare amorteringskrav för dem som tar stora lån.

Alla regleringar som införts de senaste åren har sakta men säkert urholkat hushållens köpkraft på bostadsmarknaden. Att du har alla förutsättningar för att betala tillbaka ett lån på tre miljoner kronor spelar ingen roll om du inte kan skaka fram 450 000 kronor i kontantinsats. Har du ditt första jobb och vill ha ett lån på fem gånger din årslön får banken inte längre ta hänsyn till att du sannolikt kommer ha en betydligt högre årslön och återbetalningsförmåga om fem-tio år. Efterfrågan på bostäder är fortfarande hög, men hushållens köpkraft hålls nere av regleringarna.

Att bygga bostäder tar tid. I genomsnitt tar det nästan åtta år från det att en bostad börjar planeras till det att den börjar byggas, och ytterligare drygt två år till det att den är färdigställd. De bostäder som färdigställdes 2017 började alltså planeras 2007. De som planerade dem då hade ingen aning om att en serie regleringar kraftigt skulle begränsa antalet potentiella köpare 2017.

Tittar man på hur många bostäder som börjat byggas respektive färdigställts de senaste åren så finner man att antalet påbörjade bostäder vida överstiger antalet färdigställda bostäder. I skrivande stund är bygget av cirka 55 000 bostäder pågående. Konkret så innebär det att ytterligare 55 000 bostäder, majoriteten av dem osålda innan byggstart, ska ut på marknaden 2018 och 2019.

År Påbörjade bostäder färdigställda bostäder
2014 38 500 29 164
2015 47 209 34 603
2016 63 100 42 441
2017* 49 800* 37 500*
Total 198 609 143 708
*För 2017 är statistiken ännu inte komplett, varför endast Q1-Q3 redovisas ovan.
Källa: SCB

Precis som med de bostäder som färdigställdes 2017 så har byggherrarna inte räknat med de regleringar som nu finns på plats, varför deras intäktskalkyler inte kommer hålla. Vissa av dem kommer antagligen ombildas till bostadsrätter, men de flesta kommer säljas med sämre marginal än förväntat, eller rentav med förlust.

Som investerare innebär det här att man antagligen ska räkna med att bostadsutvecklare redovisar sämre vinster 2018 och 2019 än vad man skulle räknat med för två-tre år sedan. Det gäller i synnerhet bostadsutvecklare inom premiumsegmentet, och bostadsutvecklare som huvudsakligen är verksamma i Sverige. Byggbolag och bostadsutvecklare på börsen har redan gått ned en hel del på börsen, men min uppfattning är ändå att utvecklingen ännu inte är helt diskonterad.

Antagligen kommer vi få se en konsolidering av marknaden de kommande åren, där större bolag med stark balansräkning passar på att plocka marknadsandelar medan värderingen av mindre konkurrenter är låg. Är man långsiktig och villig att ta en potentiell initial smäll så kan 2018 och 2019 kanske bjuda bra tillfällen att köpa in sig billigt i en bra bostadsutvecklare. Det är emellertid inte riskfritt och det kräver att man gör sin hemläxa om bolaget och branschen ordentligt på förhand. Personligen så håller jag mig tills vidare borta från byggbranschen.

Kortposition i H&M som kommer fortsätta utför

I onsdags presenterade H&M sin rapport för Q4, och föga förvånande så rasade aktien. I princip alla kurvor pekar nedåt för H&M, varför jag köpt ett blankningsderivat med H&M-aktien som underliggande instrument.

Jag övervägde att blanka H&M efter deras ras i december 2017, eftersom det redan då var tydligt vartåt det barkade, men beslutade mig till slut för att låta bli. Det har bara gått en månad sedan dess, men aktien har redan hunnit falla 20 procent. Ja, jag är lite bitter.

Man kan med visst fog ifrågasätta hur klokt det är att ta en kortposition i H&M nu. Sedan toppen 2015 har de tappat 60 procent av sitt börsvärde, så fallhöjden och den potentiella avkastningen har minskat betydligt. Jag ser dock fortsatt stor nedsida i bolaget samtidigt som många småsparare av allt att döma försöker fånga den fallande kniven, varför jag känner mig trygg i att bolaget kommer fortsätta backa för överskådlig framtid.

I princip allting i H&M utvecklas åt fel håll; omsättningen sjunker, vinsten sjunker, det operativa kassaflödet sjunker, det fria kassaflödet sjunker, bruttomarginalen minskar, ebitmarginalen minskar, kassan har mer än halverats på två år eftersom bolaget de två senaste åren delat ut mer pengar än de tjänat. I samband med att Q4-rapporten presenterades i veckan föreslog styrelsen dessutom att aktieägarna skulle kunna välja att få sin utdelning i form av nyemitterade aktier istället för i kontanter – en nyemission i smyg således. En nyemission som genomförs av annat skäl än att förvärva är sällan goda nyheter för aktieägare.

Det enda som ökat något för H&M de senaste åren är capex. Det är emellertid inte något som nödvändigtvis talar till H&M:s fördel. Min spontana uppfattning av de onlineinvesteringar som H&M presenterat det senaste året är att de pliktskyldigt och lite halvdesperat kastar småpengar (i sammanhanget) på investeringsmöjligheter som råkar dyka upp, snarare än att de tagit ett samlat grepp om onlineutvecklingen och arbetar mot en tydlig vision. H&M famlar i blindo.

Eftersom bolaget delat ut hela sitt kassaflöde och lite till de senaste åren, så måste investeringarna dessutom till betydande del finansieras genom lån. Det märks i H&M:s soliditet, som det senaste decenniet sjunkit från närmare 80 procent till dagens drygt 50 procent. I dagsläget är det inget större bekymmer givet de låga räntorna, men om soliditeten fortsätter sjunka kommer det innebära både pressad vinstmarginal och högre risk i framtiden.

Trots alla blinkande varningslampor så återfinns H&M alltjämt i hundratusentals småsparares portföljer. De må vara långsiktiga, men jag tror inte att deras tålamod är oändligt. När de inser att de aldrig kommer få igen de pengar de investerat i H&M kommer de vilja göra exit, och när allt fler vill bli av med sina H&M-aktier finns det avkastning att hämta i en kortposition.

En insikt som jag tycker saknas bland såväl småsparare som journalister och analytiker är att det antagligen inte kommer hjälpa om H&M skulle bli bra på e-handel. Även om H&M lyckas bygga upp en fenomenal e-handel så kommer bolaget sakna de konkurrensfördelar de byggt hela sin framgång på, att vara billigast och finnas närmast kunden. På nätet finns flera billigare butiker, och alla handlare befinner sig ett klick från kunden. Det finns ingen garanti för att H&M:s forna kunder som gått online kommer återvända när även H&M går online.

Uppdelad utdelning en avkastningstjuv för aktieägarna

I tisdags aviserade Investor att de från och med 2018 delar upp sin utdelning på två tillfällen, ett i maj och ett i november. Att dela upp utdelningen på flera tillfällen blir allt populärare på den svenska börsen och uppskattas ofta av småsparare. Jag ser emellertid det här upplägget som en potentiell avkastningstjuv.

Det är lätt att förstå varför så många småsparare gillar tanken på att få utdelning flera gånger om året. Flera utdelningar innebär ett jämnare kassaflöde över året, och för dem som när en dröm om att en dag leva helt och hållet på aktieutdelningar så bidrar ett jämnare kassaflöde över året till att omställningen från arbete till heltidsinvesterare blir enklare. Precis som de flesta antagligen hellre får lön en gång i månaden än en gång om året, föredrar de flesta att få utdelning en gång i månaden istället för en gång om året.

Jag delar den uppfattningen – allt annat lika så skulle jag hellre få lite utdelning varje månad än en tolv gånger större summa en gång per år. Det finns ett flertal amerikanska bolag som delar ut kvartalsvis eller rentav månadsvis, och det blir allt vanligare att svenska bolag tar efter den amerikanska modellen med flera utdelningar per år. Bland dessa återfinns bland andra Atlas Copco, Astra Zeneca, NCC och Telia som alla delar ut två gånger per år. Autoliv och Hemfosa delar ut kvartalsvis.

Problemet med svenska bolag som går över till att dela ut flera gånger per år är att de fortsätter att dela ut förra årets utdelning. Alla pengar som ett bolag ska dela ut i år tjänades alltså fortsatt in under förra året, men bolaget behåller aktieägarnas del av dem en längre period. Det här är ett problem eftersom en krona är mer värdefull idag än den kommer vara imorgon.

Pengar som jag har idag kan jag sätta i arbete för att generera avkastning. Uppskjuten utdelning resulterar därmed i utebliven avkastning, och för varje krona som vi Investorägare hädanefter får i november istället för i maj går vi miste om den avkastning sagda krona skulle genererat om vi fått den i handen istället.

Om vi fortsätter titta på Investor som exempel, så avkastade de 41:50 kronor per aktie eller 12,3 procent under 2017. Utdelningen på 11 kronor den 10 maj 2017 svarade för 26,5 procent av avkastningen, medan den nioprocentiga kursuppgången svarade för 73,5 procent. De 11 kronor som aktieägarna erhöll den 10 maj hade aktieägarna möjlighet att återinvestera i antingen Investor eller något annat bolag med en högre förväntad kurstillväxt under den resterande delen av året. Hade de återinvesterats i Investor hade de faktiskt haft en negativ avkastning och minskat i värde till 10:30 kronor. Hade de däremot återinvesterats i Evolution Gaming så hade de genererat 45,5 procents avkastning under den resterande delen av året och vuxit till 16 kronor vid årsskiftet. Den totala avkastningen hänförlig till Investor under 2017 skulle i sådant fall ha uppgått till 30:50 kronor från Investors kursuppgång, 11 kronor från Investors utdelning, samt 5 kronor i avkastning på Investors utdelning.

Jämför detta med om Investor istället hade betalat en tredjedel av sin avkastning i november, som kommer bli fallet framöver. Med det upplägget under 2017 skulle Investor ha betalat en utdelning om 7:37 kronor den 10 maj och en utdelning om 3:63 kronor den 13 november. Om dessa båda utdelningar återinvesterats i Investor så hade de krympt till 6:90 respektive 3:53 kronor. Hade de istället återinvesterats i Evolution Gaming så hade den första utdelningen vuxit till 10:72 kronor, medan den andra krympt till 3:53 kronor.

Ovan har vi alltså fyra slutscenarier för 2017. Avkastningen för de olika scenarierna kan illustreras med hjälp av en traditionell fyrfältare enligt nedan.

En utdelning Två utdelningar
Återinv. Investor 12,1% 12,1%
Återinv. Evolution Gaming 13,8% 13,3%

 

Om hela utdelningen 2017 investerats i Investor hade det som synes inte blivit någon skillnad i totalavkastning. Hade Investors utdelning däremot investerats i Evolution Gaming så hade investeraren förlorat en halv procents avkastning. Det låter måhända inte så mycket, men över tid så gör den halva procenten signifikant skillnad. 10 000 kronor som investeras idag med en årlig avkastning på 13,3 procent växer till 423 542 kronor på 30 år. Lyckas man generera den där extra halva procenten avkastning växer pengarna istället till hela 483 356 kronor, en skillnad på nästan 60 000 kronor.

Jag kan inte komma på något fall där Investors nya utdelningsmodell är bättre än den gamla. De investerare som ser bättre avkastningsmöjligheter i andra bolag går miste om ett halvårs avkastning, och de investerare som inte ser bättre avkastningsmöjligheter i andra bolag torde rimligen vara indifferenta mellan att få hela utdelningen idag respektive att få en del idag och en del imorgon.

Hade Investor velat dela upp sin utdelning utan att straffa sina aktieägare så borde de ha börjat finansiera sin utdelning med innevarande års kassaflöde. Med andra ord skulle de i så fall i maj 2018 delat ut 12 kronor per aktie för 2017, därefter betalat ut 6:50 kronor (givet att Investor fortsätter höja sin utdelning med en krona per år) för H1 2018 i juli, och betalat ut ytterligare 6:50 kronor för H2 2018 i januari 2019.

Tillfällig exit ur lovande tillväxtbolag

För ett par veckor sedan skrev jag att en av 2017 års lärdomar för mig blev att göra hemläxan ordentligt innan jag går in i ett nytt bolag. Jag illustrerade lärdomen genom exemplet Heliospectra, mitt dittills sämsta köp. Dagarna därpå rusade bolaget med i runda slängar 100 procent. Samtidigt satt jag och gjorde hemläxan för att bestämma huruvida jag skulle behålla det eller inte. Min analys landade i att jag tror på marknaden och jag tror på bolaget – men jag gör ändå tillfälligt exit.

Cannabisbolagen på världens börser har blivit extremt uppmärksammade under januari, och flera bolag som är verksamma på den marknaden har mer än fördubblat sina börsvärden. För mig så var den här utvecklingen väntad och överraskande på samma gång. Väntad eftersom jag följt den globala forskningen och debatten kring cannabis med visst intresse en längre tid (av politiska av sociala skäl, inte finansiella), och det varit uppenbart åt vilket håll både forskningen och debatten pekat. Överraskande eftersom att den här utvecklingen kommit så plötsligt och gått så fort.

Jag gick in i Heliospectra mer eller mindre på impuls (ajabaja!) i november 2016. Detta eftersom USA då inte bara valde en ny president, ett flertal delstater (däribland Kalifornien med 40 miljoner invånare) valde dessutom att legalisera cannabis. Dessutom låg det i korten att Kanada skulle legalisera substansen, och det är bara en tidsfråga innan legaliseringsvågen kommer till Europa. Lägg därtill att det knappt går en vecka utan att det publiceras en ny forskningsstudie där ett nytt medicinskt användningsområde för cannabis identifierats. Således såg jag framför mig en snabbt växande marknad för cannabis som såväl rekreationsmedel som medicinskt preparat.

Heliospectra tillverkar odlingsbelysning. Belysningen är egentligen inte särskilt framtagen för cannabisodling, men då cannabis länge odlats i det fördolda så finns det en helt annan vana och medvetenhet kring betydelsen av belysning bland cannabisodlare. Jag såg därför Heliospectra som ett av de bolag som skulle hackorna och spadarna i rushen efter det gröna guldet.

Efter att ha tittat närmare på bolaget och deras produkter kan jag inte annat än tro att de går en ljus framtid till mötes. Jag ser tre stora trender som talar för Heliospectra. För det första den förhållandevis nya och snabbt växande legala cannabismarknaden. För det andra så blir vi allt fler människor i världen, men den tillgängliga odlingsmarken är begränsad. Det kommer leda till att allt mer mat odlas inomhus – och då är bra belysning anpassad för ändamålet ett måste. Och sist men inte minst, den ökande klimat- och miljömedvetenheten. Heliospectras utrustning är energisnål, möjliggör odling i princip överallt och har potential att signifikant öka en odlares avkastning per markenhet. Bolaget växer så det knakar, och var 2017 Sveriges näst snabbaste teknikföretag (det i sig borgar dock ej för framgång – allra snabbast växte Fingerprint Cards).

Heliospectras belysningsutrustning är dyr om man jämför med deras konkurrenter, men jag tror inte att det behöver ligga dem i fatet så mycket. Dels så är de fortfarande små och har sannolikt inte fått upp skalbarheten i sin verksamhet riktigt. Dels så är deras produkter långt mer avancerade än de flesta konkurrenters. De samarbetar med flera universitet och botaniska trädgårdar för att optimera sina produkter och erbjuder ett webbaserat kontrollsystem som integrerar belysning och sensorer. För att illustrera den tekniska nivån kan nämnas att Heliospectra valdes ut av DLR Institute of Space Systems för att ta fram en vattenkyld, högintensiv växtlampa för bruk i yttre rymden som just nu testas i Antarktis.

Bolagets belysningsriggar är de enda på marknaden som har ett integrerat system för att transportera bort spillvärmen från LED-lamporna från växtutrymmet. Jag spenderade ett par timmar på Youtube med att gå igenom recensioner av såväl Heliospectras som deras konkurrenters produkter, och en av dem gav deras lampor det lysande (ursäkta Göteborgshumorn) omdömet:

”I think this light is a pretty big game changer for our industry.”

Anledningen till att jag trots min stora tilltro till bolaget valde att sälja hela mitt innehav i måndags är att jag tycker kursen känns lite ”uppblåst” för tillfället. Som jag skrev inledningsvis så var aktien upp en bra bit över 100 procent ett tag, och detta trots att förhållandevis lite hänt i bolaget. Kursracet inleddes med att Heliospectra meddelade att de mottagit sin största order någonsin, på cirka 5,5 miljoner kronor. Det är helt klart en positiv signal, men det motsvarar trots allt bara 13 procent av den rörelseförlust bolaget redovisade 2016. Jag är övertygad om att Heliospectras rörelseförlust 2017 kommer vara mindre än den var 2016, och att rörelseförlusten 2018 kommer bli mindre än den var 2017. Summa summarum så går bolaget ändock med förlust, och lär fortsätta med det i något eller några år till.

När bolaget närmar sig breakeven håller jag det inte alls för osannolikt att jag går in dem igen, men dessförinnan så tror jag att luften kommer gå ur bolaget och de kommer sjunka tillbaka ned till en sex-sju kronor per aktie. I det läget kändes det rätt att sälja mitt innehav för 40 procent mer än jag köpt dem för ett drygt år tidigare. Man kan trots allt inte bli fattig av att sälja med vinst.

Lyxstriden: LVMH vs Kering

I min nyårskrönika för tre veckor sedan berättade jag att ett av målen med mitt sparande och investerande under 2018 är att bredda min portfölj genom fler utländska innehav. I det här inlägget går jag igenom och jämför ett par utländska bolag på marknaden för lyxprodukter som jag tittat närmare på de senaste dagarna.

Jag har intresserat mig för lyxvarumarknaden av huvudsakligen två skäl. För det första är det en marknad som kryllar av starka varumärken. Ett starkt varumärke som förvaltas på rätt sätt kan utgöra en bra vallgrav mot konkurrenter som försöker plocka marknadsandelar. För det andra så är lyxprodukter en förhållandevis stabil och ocyklisk marknad; om en stor andel av kunderna har miljoner på banken och kör Bentley till jobbet spelar det inte så stor roll om den makroekonomiska utvecklingen avstannar en aning.

Jag har tittat närmare på tre bolag. Den franska giganten och marknadsledaren Moët Hennessy Louis Vuitton (med den lite bakvända förkortningen LVMH, den franska utmanaren Kering, och det Schweiznoterade Richemont.

Alla tre är konglomerat med ett flertal varumärken i sin portfölj. Normalt försöker jag undvika konglomerat eftersom det är en organisationsmodell som går stick i stäv med specialisering och fokusering av verksamheten. Dessutom ställer det stora krav på organisation och ledarskap – i ett vanligt bolag behöver man bara lyckas rekrytera en kompetent vd, ett konglomerat måste rekrytera flera. I det här fallet är jag emellertid beredd att göra ett undantag. Dels för att jag är näst intill tvungen, en majoritet av de noterade ledande bolagen på lyxproduktsmarknaden är konglomerat. Dels för att jag tror en portfölj av starka varumärken som verkar inom olika segment av marknaden är ett sätt att hedgea sig mot svagheter i enskilda regioner eller marknader.

LVMH har ett 70-tal varumärken i sin portfölj, flaggskeppet Louis Vuitton ackompanjeras av bland andra Bulgari, Marc Jacobs och Dom Perignon. Kering som har ett 20-tal varumärken stoltserar med bland andra Gucci, Yves Saint Laurent och Brioni i sin portfölj. Också Richemont innehar ett 20-tal bolag, bland dem Cartier, Piaget och Montblanc.

Efter att ha börjat titta närmare på bolagen blev det snabbt uppenbart att Richemont inte är något investeringsalternativ för mig. Dels så har de i mitt tycke den klart svagaste portföljen, där Cartier är det enda varumärket som platsar i samma sällskap som Gucci och Dom Perignon. Vidare så är över hälften av deras bolag primärt inriktade mot klockor, vilket minskar deras bredd och därmed det godtagbara skälet att vara ett konglomerat. Och viktigast av allt: de uppvisar minskad försäljning på både ett och tre års skit, och minskad vinst på både ett, tre och fem års sikt. Nej tack.

Richemont_logo

Kvar att jämföra finns då LVMH och Kering. Företagens nyckeltal indikerar vid en första anblick att LVMH är det bättre och mer lönsamma bolaget. De har något högre bruttomarginal, betydligt högre rörelsemarginal, bättre avkastning på såväl eget kapital som totala tillgångar, och lite högre tillgångsomsättning.

LVMH Kering
Gross margin (%) 65,32 62,90
Operating margin (%) 18,36 11,14
Return on Equity (%) 15,69 7,32
Return on Assets (%) 6,79 3,39
Asset turnover 0,64 0,52

Källa: LVMH:s och Kerings respektive årsredovisning 2016

De här siffrorna förtjänar dock att nyanseras en aning. Kering är nämligen inte ett renodlat lyxproduktsbolag, i alla fall inte ännu. De har även ett sportsegment bestående av Puma, Cobra och Volcom. Puma, som är en jätte på sportmarknaden, svarade för drygt 29 procent av Kerings försäljning 2016. Pumas rörelsemarginal uppgick under samma period till endast 3,5 procent, vilket drar ned Kerings rörelsemarginal som helhet betydligt. Exklusive Pumas aktiviteter hade Kerings rörelsemarginal uppgått till 14,2 procent, och även avkastningen på eget kapital och tillgångar hade ökat betydligt.

LVMH_logo

Men Puma är ju en del av Kering, så varför är det här relevant? Jo, dels för att vi inte ska jämföra äpplen med päron. Men också för att Kering vad det verkar strävar efter att utvecklas till ett renodlat lyxproduktsbolag. De aviserade nu i januari att de kommer dela ut 70 procent av Puma till sina aktieägare. Gissningsvis kommer de så småningom att sälja de resterande 16 procenten i deras ägo till en större aktör som är villig att betala en premie för en stor minoritetspost i bolaget. Om så blir fallet tror jag att vi med stor sannolikhet får se en försäljning av även Cobra och Volcom längre fram.

Tittar man på bolagens tillväxt så blir bilden av vilket bolag som är den bästa investeringen mer komplicerad. Historiskt har LVMH haft den bästa tillväxten, men tittar vi på siffror för de senaste åren så har Kering av allt att döma kommit ikapp och tagit sig förbi. 2016 ökade LVMH:s försäljning och vinst med drygt fem respektive drygt åtta procent. Motsvarande siffror för Kering var knappt sju respektive drygt 10 procent. Första halvåret 2017 ökade LVMH:s försäljning och vinst med knappt 15 respektive drygt 23 procent. Det kan jämföras med drygt 26 respektive 57 procent för Kering. H1 2017 hade Kering dessutom bättre marginaler än LVMH (20,9 procent för Kering, 18,5 för LVMH).

Vid sidan av de hårda nyckeltalen så känns det som att LVMH har en något bättre portfölj av varumärken än Kering. LVMH har inte bättre eller starkare varumärken än Kering, men de har fler varumärken som spänner över fler marknadssegment. Den främsta skillnaden vad gäller det sistnämnda är LVMH:s starka position på vin- och spritmarknaden, där Kering inte är närvarande överhuvudtaget.

Väger man in de båda företagens respektive strategier framåt så blir bilden återigen mer komplicerad. Personligen så tror jag att det är Kering som valt den bättre strategin i dagens affärslandskap. Bolag i lyxsegmentet är ofta noggranna med vilken typ av miljö deras produkter säljs i, något som gäller både LVMH och Kering. Miljön ska förstärka känslan av lyx och exklusivitet kring produkterna. LVMH har löst detta genom att deras flaggskeppsvarumärken bara säljer sina produkter i egna butiker. Kering har naturligtvis också egna butiker, men har därtill licensavtal med andra aktörer. Med andra ord är risken i bolaget mindre, och när butiker tvingas lägga ned för att folk handlar online istället så är det i huvudsak andra som står med dyra hyresavtal de inte kommer ur.

Även vad gäller e-handel så tror jag att det är Kering som valt den klokaste strategin framåt. De  stöttar sina dotterbolag i deras individuella e-handelssatsningar. LVMH däremot är i färd med att bygga upp ett slags onlinegalleria där alla deras varumärken handlas. Fördelen med Kerings strategi tror jag är att den bevarar och stärker de individuella varumärkena. Risken med LVMH:s strategi är att många av deras bolag försvinner i ett hav av betydligt starkare varumärken. Louis Vuitton, Dior, Bulgari och Dom Perignon kommer säkert klara sig bra, men Loewe, Rimowa, TAG Heuer med fler märken tror jag kommer hamna i skuggan av de förstnämnda.

Ett område där Kering är fullkomligt överlägset LVMH är hållbarhet och CSR. Det har blivit viktigare inom alla branscher på senare år, men jag tror att det är viktigare i lyxproduktsegmentet än i kanske någon annan bransch. Kunder som redan betalar tiotusentals kronor för en produkt de skulle kunnat köpa för ett par hundralappar är, tror jag, de som är allra mest benägna att betala lite till för en produkt som är hållbart producerad. Kering har tagit fram ett unikt system för att redovisa miljömässiga vinster och förluster (E P&L), har utsetts till det mest hållbara företaget inom sin marknad tre av de fyra senaste åren, och har knutit celebriteter som Salma Hayek (som förvisso är gift med Kerings vd) och Beyoncé till sitt arbete för jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Min slutsats efter att ha gått igenom de här båda företagen blir att LVMH antagligen är det bästa bolaget idag, men att Kering med stor sannolikhet kommer att vara det bästa bolaget i framtiden. De båda bolagens respektive värdering indikerar att marknaden i stort nog delar den uppfattningen: LVMH värderas till knappt p/e 28, medan Kering värderas till knappt p/e 44. Frågan är hur lång tid det tar. Om det tar ett år är Kering nog den bättre investeringen redan idag. Tar det tio år kan det vara smartare att gå in i LVMH, inkassera lite högre utdelningar i ett par år, och byta till Kering längre fram. Att Kering vuxit så mycket fortare än LVMH de senaste åren gör att de har ett PEG-tal på förhållandevis låga 1,3, jämfört med LVMH:s cirka 4,9. Därför lutar jag faktiskt åt att Kering är den bättre investeringen redan idag, trots den skyhöga värderingen, och om inget stort händer i något av bolagen under den kommande veckan så kommer jag gå in i Kering efter nästa löning (dessutom har de en uggla, mitt favoritdjur, som logotyp!)

Köpläge i Volvo trots osäkerhet efter Geelyköp

En av 2017 års största börshändelser inträffade under en av årets sista handelsdagar. Christer Gardells investmentbolag Cevian Capital sålde hela sitt innehav i AB Volvo till kinesiska Geely Holding, som därmed tog över rollen som näst röststarkaste ägare. Affären har lett till osäkerhet kring bolagets framtid, jag ser dock Geelys köp som en köpsignal snarare än en säljsignal.

Volvo

Geelys köp av Volvo har lett till stor osäkerhet kring bolagets framtid, och det har spekulerats en del i att köpet kan leda till en stor ägarflykt. DNB menar att Geely-affären gör en uppdelning av Volvo i flera bolag mindre sannolik, och Dagens Industris Analyspodden rekommenderar att ägare tar rygg på Christer Gardell och säljer Volvo.

Den som gick in i Volvo i samband med att aktien bottnade under finanskrisen 2008 har fått se sin investering öka i värde med mellan 300 och 530 procent, lite beroende på när exakt man gick in. Bara under 2017 klättrade aktien cirka 50 procent. Det är en riktigt bra avkastning, och det är aldrig fel att sälja med vinst. Jag tror dock att Volvo har potential att fortsätta uppåt, varför jag köpte in mig i aktien i samband med dippen efter att affären mellan Cevian och Geely offentliggjorts.

Anledningarna till det är flera och jag tänkte redogöra för dem så gott jag kan i det här inlägget. Till att börja med så börjar världskonjunkturen äntligen ta fart efter en serie kämpiga år med både finanskris, eurokris, dålig tillväxt och hög arbetslöshet. Det talar för att lastbilsförsäljningen världen över kommer öka kommande år. Åkerier som undvikit att investera med anledning av osäkra intäkter i lågkonjunkturen kommer börja ersätta sina gamla lastbilar med nya, och behovet av lastbilstransporter lär öka i takt med att industrin världen över tar fart ordentligt.

Dessutom så har e-handeln slagit igenom ordentligt under 2016 och 2017, vilket torde vara goda nyheter för logistikbranschen och i förlängningen för världens lastbilstillverkare. Att varor och tjänster tar sig till kunden istället för att kunden behöver ta sig till varor och tjänster kommer medföra färre persontransporter och fler varutransporter. Utvecklingen kommer sannolikt att gynna framförallt lätta lastbilar och budbilar, som kör produkter ut till slutkund, men också behovet av tyngre lastbilar som kör varor till och från lager, logistikcentraler och utlämningsställen borde öka.

För världens lastbilstillverkare ser jag dessutom stora möjligheter att genom ny teknik öka intäkterna från eftermarknader. Uppkopplade fordon, platooning, bättre mjukvara, big data och självkörande bilar kommer i framtiden göra det möjligt för åkerier att optimera sin verksamhet långt bättre än vad som görs idag. Samtidigt ser jag ingen uppenbar risk för disruption på lastbilsmarknaden, på samma sätt som jag gör på personbilsmarknaden. Personbilar kostar stora summor och används i genomsnitt bara 4 procent av dygnet. Därför ser jag framför mig att de flesta inom en inte alltför avlägsen framtid abonnerar på en bilservice snarare än äger en egen bil, vilket kommer resultera i en betydligt mindre bilmarknad än idag. Det återstår att se om det blir biltillverkarna, taxitjänster som Uber, eller biluthyrningsföretag som Hertz som blir först med att slå mynt av den här utvecklingen. För lastbilar ser utsikterna inte alls likadana ut, varför jag inte ser samma disruptionsrisk för Volvo, Scania, MAN m fl.

Ovanstående är dock argument för att investera i lastbilstillverkare, snarare än i just Volvo.

Att valet för min del faller på just Volvo beror åtminstone till del på varumärket. Volvo är ett starkt varumärke som signalerar pålitlighet, en viktig egenskap för de åkerier och logistikföretag som köper lastbilar.

Trots kursutvecklingen det senaste året har Volvo dessutom en förhållandevis attraktiv värdering, med ett p/e-tal kring 15. Vissa kan tänkas invända att p/e 15 inte är någon direkt låg värdering, men på en Stockholmsbörs som i genomsnitt värderas till 17-18 framstår 15 ändock som ganska tilltalande för ett bolag med starkt varumärke, bra utveckling de senaste åren och goda utsikter för fortsatt vinsttillväxt. Konkurrenterna Volkswagen och Daimler är förvisso ännu mer attraktivt värderade, med p/e tal på cirka 14 respektive cirka 9. En investering i Volkswagen eller Daimler innebär dock exponering även mot personbilar, som jag av ovan redovisade skäl inte vill ha.

Viktigare än p/e-talet anser jag dock är PEG-talet, som även tar hänsyn till framtida tillväxt. Här ligger AB Volvo på mycket attraktiva 0,2, vilket kan ställas mot cirka 9 respektive cirka 8 för Volkswagen och Daimler (som dock inte är en riktigt rättvis jämförelse, eftersom lastbilsdelen bara är en mindre del av dessa båda bolags verksamhet).

Under 2017 har Volvo tagit marknadsandelar från sina konkurrenter samtidigt som de ökat både omsättning och lönsamhet. Bolaget redovisade en rörelsemarginal på 8,7 procent för 2016, som hade ökat till 9,1 procent i det tredje kvartalet 2017. Som jämförelse hade Scania en rörelsemarginal på 6,2 procent 2016 och MAN redovisade en rörelsemarginal på 4,0 procent för första halvåret 2017. Hösten 2017 antog Volvo därtill som nytt finansiellt mål att deras rörelsemarginal ska uppgå till 10,0 procent mätt över en konjunkturcykel, och de har under året dragit igång ett projekt för att kapa kostnader om 10 miljarder kronor.

Volvo tillverkar vid sidan av lastbilar också bland annat anläggningsmaskiner och båtmotorer. Om de verksamheterna avyttras så skulle organisationen kunna fokuseras mer mot kärnverksamheten, och då tror jag Volvo har alla möjligheter att prestera en ännu bättre rörelsemarginal.

Det har spekulerats i att Geelys köp av Volvo är ett steg mot att fusionera AB Volvo och Volvo Cars, snarare än mot att knoppa av mindre delar av bolagets verksamhet. Personligen är jag inte så orolig. Dels så är den generella trenden ökad specialisering och att konglomerat bryts upp – ofta med stor framgång. Av det skälet tror jag inte att Geely har för avsikt att slå ihop AB Volvo och Volvo Cars. Och dels för att Geely, om de trots allt skulle vilja slå ihop bolagen, trots allt bara kontrollerar 15,6 procent av rösterna.

Jag ser snarare Geelys köp som något positivt. Volvo Cars har utvecklats fantastiskt sedan Geely köpte det från Ford, och stärkt sin position på världens största tillväxtmarknad. Förhoppningsvis kan den nya kopplingen till Geely på motsvarande sätt betyda att Volvo ges bättre förutsättningar att sälja sina lastbilar på den kinesiska marknaden. Det faktum att Geely enligt uppgift köpte Cevians Volvoaktier med en premie på 18,5 procent vittnar dessutom om att Geely ser en betydande potential i bolaget.

Avslutningsvis så har Volvo en stark kassa som gjort att det till och med spekulerats i en möjlig extrautdelning. Möjligheten till en extra utdelning är inget som varit avgörande för mitt beslut att köpa aktier i Volvo, men jag är inte den som tackar nej till ett extra kapitaltillskott i portföljen.

 

 

Börskrönika 2017

Det bästa sättet att summera börsåret 2017 tror jag är: Långt över förväntan. Trots att allt i början av 2017 var bäddat för en perfekt ekonomisk storm så har världskonjunkturen förbättrats och vi fick en stark utveckling på merparten av världens börser.

I inledningen av 2017 var det enda vi kunde förvänta oss med någon typ av säkerhet att 2017 antagligen inte skulle bli som vi förväntade oss. Donald Trump skulle tillträda som president i USA, Storbritannien skulle börja förhandla sitt utträde ur EU, olje- och gassektorn befann sig i en historisk svacka, Vladimir Putin och Kim Jong-Un skramlade med vapen i norr och Europa stod inför ett potentiellt omvälvande politiskt år med viktiga val i bland annat Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Allt detta till trots har världsekonomin gått stärkt ur 2017 och världskonjunkturen är den bästa på cirka ett decennium. För första gången sedan finanskrisen har vi sett en positiv ekonomisk utveckling i nästan hela världen. Börserna världen över har därför utvecklats bättre än på länge, och aktiekurserna har fått hjälp på traven av rekordlåga räntor som gjort att avkastningsgenererande alternativ till aktier varit få.

Stockholmsbörsen har gått okej, men utvecklats betydligt sämre än de amerikanska och flera Europeiska börser. Stockholmsbörsens breda index OMX Stockholm PI steg drygt 6,4 procent under året, exklusive utdelningar. Motsvarande siffra för indexet DJ USA var nästan 19 procent. Stockholmsbörsen utvecklades fantastiskt under första halvåret 2017, men tyngdes av ett fåtal tunga bolag och sektorer under andra halvåret. Storbankerna väger väldigt tungt på Stockholmsbörsen, och alla fyra backade under 2017 till följd av bland annat låga räntor och osäkerhet kring Brexitförhandlingarna och nya EU-regleringar. Den oroliga bostadsmarknaden under andra halvåret sänkte därtill flera stora byggbolag och bostadsutvecklare. Sist men inte minst så har H&M och Ericsson, två av börsens största bolag, gått knackigt länge. H&M backade drygt 30 procent under året medan Ericsson i princip stod still.

Börsen 2017

För egen del så blev 2017 året då jag började investera i aktier igen på allvar. Jag började redan 2011 då jag haft mitt första längre heltidsjobb en tid, men lade i princip helt av när jag började studera eftersom mina ekonomiska marginaler då blev betydligt mindre. Mitt fokus under det gångna året har varit portföljbyggnad – att köpa in mig i 15-20 bolag som jag vill behålla långsiktigt och utöka mitt innehav i. Den fasen är ännu inte helt avslutad, och jag räknar med att åtminstone hela första halvåret 2018 går till att bygga färdigt portföljen.

Portföljen 2017

Mitt bokslut för 2017 landade på 30,89 procent värdeökning, en utveckling jag är väldigt nöjd med för mitt första år “tillbaka” på börsen. Huvudorsakerna till min portföljs goda utveckling stavas Evolution Gaming* och Paradox Interactive*, två hyfsat nya bolag på börsen som ökade med 124 respektive 84 procent under året. Evolution Gaming åkte in i portföljen i januari. Jag ville egentligen ha in ett gamblingbolag i portföljen och jämförde ett par olika alternativ när jag fick upp ögonen för Evolution Gaming. Mitt resonemang var att i tider av guldrush på en växande gamblingmarknad så var det helt rätt att investera i det bolag som säljer hackorna och spadarna, snarare än att försöka hitta den guldgrävare som mest sannolikt skulle hitta en stor guldfyndighet. Paradox Interactive köpte jag in mig i redan i mitten av 2016, strax efter deras IPO. Det var ett bolag jag trodde starkt på, men det var ett köp med hjärtat minst lika mycket som med hjärnan. Paradox Interactive, tidigare Paradox Entertainment, är ett bolag som jag har en lång relation till. Jag har spelat deras spel sedan jag var 12-13 år gammal, och varit en del av deras community Paradox Plaza i åtskilliga år. Deras spelkatalog innehåller flera fantastiska titlar såsom Europa Universalis IV, Crusader Kings II och Stellaris. Av erfarenhet visste jag därför att de är ett bolag som inte har några kunder – bara fans.

Den främsta lärdomen jag tar med mig från 2017 blir att göra ordentligt med research innan jag köper in mig i ett bolag. Jag gjorde två “impulsinvesteringar” under året, och ingen utav dem har fallit särskilt väl ut, åtminstone inte ännu. Den första var i Heliospectra, som tillverkar belysningsutrustning nischad mot bland annat cannabisodling. Givet att cannabis legaliserats i flera amerikanska delstater de senaste åren, och att en legalisering i både resten av Nordamerika och i Europa bara är en tidsfråga, tänkte jag att det skulle vara en bra investering. Resonemanget tror jag alltjämt är sunt, men Heliospectra jag borde inte bara ha köpt första bästa bolag som sannolikt kommer gynnas av utvecklingen. Heliospectra har naturligtvis inget monopol på marknaden och jag borde ha jämfört dem med deras konkurrenter. Jag tror som sagt fortfarande att mitt resonemang är rimligt och jag har ännu inte hittat något alternativt företag som jag hellre vill gå in i, varför jag fortfarande har kvar Heliospectra i portföljen. De är dock ned cirka 30 procent sedan jag köpte in mig.

Mitt andra impulsköp var Clean Motion som tillverkar de små trehjuliga, eldrivna fordon som rullar i Stockholm under namnet Bzzt. Jag tror att den typen av fordon kommer bli vanligare i takt med att städer blir tätare och människors klimatmedvetenhet ökar. Att lansera fordonen i just Stockholm, en av världens mest klimatmedvetna städer som Uber dessutom jagats bort ifrån av politiker och myndigheter, tror jag också är en bra strategi. Återigen borde jag dock ha kollat upp hur konkurrenssituationen ser ut, och det hade eventuellt varit bättre att gå in som ägare i Bzzt (som dock ej är publikt noterad) än i Clean Motion. Clean Motion har gått ned drygt 20 procent sedan jag köpte deras aktie.

 

Om jag ska utlova någon form av börsrelaterat nyårslöfte så blir det således att alltid göra hemläxan ordentligt innan jag investerar i ett nytt bolag. I övrigt är mitt fokus framöver att fortsätta bygga en långsiktig portfölj, där ambitionen är att så småningom bara fylla på i de befintliga bolagen och inte göra några stora förändringar. Framförallt så vill jag hitta bra utländska bolag att komplettera portföljen med. För närvarande är min portfölj väldigt Sverigetung – 12 av 14 bolag är svenska. Bra utländska bolag är emellertid betydligt svårare att hitta. De svenska mäklarna har hyfsade sökfunktioner för att hitta bolag, borsdata.se har i princip all data man kan önska sig om svenska noterade bolag och svenska medier är fulla av artiklar om svenska bolag. Utanför Sverige är bruset dessutom så mycket större. På de svenska börserna finns drygt tusen aktier – utomlands finns hundratusentals. Det är så enormt mycket mer information att filtrera för att hitta bra bolag med någorlunda attraktiv värdering. Den filtreringen kommer således nog vara det som upptar det mesta av den tid jag ägnar åt börsen kommande månader.

*Bolag som jag har i min portfölj

Därför är H&M:s kris långt ifrån över

H&M rasade sensationellt med närmare 13 procent förra fredagen. Raset orsakades av att H&M för första gången på 20 år redovisade minskad försäljning, och utgör pricken över i på ett börsår som varit en enda lång besvikelse för aktieägarna. Många analytiker tycks tro att det här är en vändpunkt för H&M, personligen tror jag dock att aktien ska ned en bra bit till innan det vänder – om det vänder.

H&M

H&M var för inte så länge sedan Stockholmsbörsens största bolag, och är alltjämt ett av Sveriges största företag. Det har varit en småspararfavorit i många år, och många aktieägare har varit med om en fantastiskt resa. De senaste 30 åren har aktien stigit i värde med cirka 8 000 procent, trots raset förra fredagen. De sista två åren har bolaget dock gått knackigt och fått se sitt börsvärde mer än halveras. Det tycks råda någorlunda allmän konsensus kring att huvudorsaken är att H&M varit sena med att inse e-handelns betydelse och genomslagskraft.

Enligt analytikerna ska kräftgången nu börja lida mot sitt slut, och analytikerna uppskattar i genomsnitt att aktien ska upp drygt 14 procent 2018. Jag tror dock att de har fel, och att H&M ska ned en bra bit till innan vi får se någon långsiktig positiv kursutveckling.

För en analys av bolagets situation vill jag hänvisa till Magnus Andersson på Fundamentalanalysbloggen. Jag delar i stort hans analys. Jag vill här särskilt ta fasta på en viktig punkt i hans analys:

“Många tror uppenbarligen att bara H&M “lyckas med online” så blir allt frid och fröjd. Tanken är att då flyttar H&M:s trogna kunder över till att köpa av dem på nätet. Vad detta tankesätt helt missar är att H&M:s hela styrka har varit att man sålt billigt i butiker som aldrig legat långt borta från kunden. “

H&M:s främsta konkurrensfördelar har varit två saker: Dels en vertikalt integrerad produktionskedja som möjliggjort för dem att hålla lägre priser än de flesta konkurrenter. Dels ett omfattande butiksnät som gjort att de funnits nära sina kunder i både stora, medelstora och mindre städer.

På nätet finns alla H&M:s konkurrenter på samma avstånd från kunden som H&M: ett musklick bort. På nätet har är H&M:s priser inte heller lika låga i förhållande till konkurrenterna som de är i butik. På nätet konkurrerar de dels mot bolag som enbart verkar online och därmed inte har några kostnader för dyra butiker, och dels mot bolag som opererar helt från utlandet och således kan ha fördelar vad gäller löneläge, skatter, subventioner, etc.

Motargumentet brukar vara att H&M har ett så starkt varumärke, så när de väl får igång sin näthandel ordentligt kommer kunderna att återvända. Jag vill hävda att den bilden inte är helt korrekt. H&M har ett stort och välkänt varumärke, vilket det utan tvekan finns ett värde i. Brand Finance utsåg förra året H&M till Sverige näst mest värdefulla varumärke (jag misstänker dock att det inte gäller längre). Jag tycker dock inte att man ska blanda ihop stora och välkända varumärken med starka varumärken.

Ett starkt varumärke är, menar jag, ett varumärke som driver försäljning genom ett inneboende signalvärde. Apple signalerar kvalitet och teknik i framkant, och människor köper Apples produkter just för att de är Apples produkter. Bahnhof signalerar omsorg om människors integritet, och människor köper deras tjänster just för att de är Bahnhofs. Ferrari signalerar exklusivitet och prestanda, och människor köper Ferraris bilar just för att de är Ferraris. Jag har dock svårt att se att någon skulle köpa en tröja från H&M just för att tröjan är från H&M. Människor har historiskt köpt tröjor från H&M antingen för att de varit billigast eller för att de funnits närmast till hands, något som blir mindre sant för var dag som går. Det finns en anledning till att H&M sätter sitt varumärke på en lapp i nacken på sina tröjor, medan exempelvis Levi´s och Lacoste sätter sitt varumärke tydligt på bröstet på sina tröjor: Levi´s och Lacoste signalerar värden som människor vill förknippas med – det gör inte H&M.

Vid sidan av det här har jag de senaste åren haft en tilltagande känsla av att H&M är lite out of touch med verkligheten och med rådande trender. Med risk för att det i själva verket är jag som är out of touch med verkligheten och rådande trender (en högst reell risk), så tycker jag att H&M:s produkter inte känns lika snygga och moderna som de gjorde för ett par år sedan. Min uppfattning är att bolaget tagit in allt mer mossiga färger, trista material och fula designer i sina kollektioner på senare år. Med risk för att trampa någon på tårna så kan man kanske säga att H&M:s mode blivit mer indie och hipster. Oavsett vad man tycker om de stilarna rent estetiskt så är det problematiskt rent affärsmässigt. Indie och hipster är definitionsmässigt inte mainstream. Har man som ambition att vara ett världsledande modebolag för en bred allmänhet snarare än för en trendkänslig liten elit borde man rimligen sträva efter att vara så mainstream som möjligt. I sammanhanget tror jag dock det här är det lilla problemet för H&M.

Sammanfattningsvis så tror jag att om H&M ska stå sig i den nya digitala konkurrensen så behöver de dels se över sitt butiksnät, stänga butiker med dålig lönsamhet och bli mer selektiva med sina nyöppningar – ett arbete de såvitt jag förstår redan påbörjat. Dessutom tror jag att de behöver hitta en ny USP och reformera sitt varumärke. Det kan vara en strävan att vara världens mest hållbara modeföretag, en strävan att vara den smidigaste och enklaste näthandeln, eller en strävan att erbjuda modevärldens snabbaste leveranser. Vad exakt deras USP blir tror jag är mindre viktigt, men vill de vara mer än ett företag i mängden så måste de hitta något som förmår människor att aktivt söka sig till H&M och inte bara nöja sig med den första av alla tusentals klädbutiker online de råkar klicka sig in hos. Hur lång tid det tar vågar jag inte spekulera i, men jag tror att H&M:s kris snarare är i slutet av början, än i början av slutet.