Vi måste börja prata om problemet med traditionella medier

I samband med terrordådet på Drottninggatan för en dryg vecka sedan spreds en uppsjö av obekräftade uppgifter, rykten och rena lögner om vad som som faktiskt hade inträffat. Att en lastbil kört igenom en folkmassa på Drottninggatan var alla säkra på och detta styrktes av såväl bildbevis som åtskilliga vittnesuppgifter. Därtill spreds uppgifter om skottlossning både i anslutning till lastbilen på Drottninggatan, på Fridhemsplan, vid Globen och näst intill vart och vartannat gathörn i Stockholm.

Två dagar efter terrordådet skrev Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett blogginlägg titulerat Samhället står pall – men vi måste börja prata om problemet med sociala medier. Mattsson adresserade problemet med att felaktiga uppgifter spreds i sociala medier och manade människor att sansa sig, tänka efter och ta ansvar när de använder sociala medier. Problemet är bara att det primärt var Mattsson och andra inom de traditionella medierna som spred uppgifterna.

Mattssons förmaningar framstår då som ett försök att frisvära sig från ansvar och låta någon annan bära skulden för den förvirring som uppstod den 7 april. Och vem bättre att peka ut som ansvarig än “sociala medier”? Att skylla på sociala medier är att skylla på alla och ingen. Sociala medier kommer inte att rätta Mattsson eller försvara sig. Och eftersom inte sociala medier självt kommer försvara sig, så får vi andra lov att göra det.

I tisdags sammanställde Martin Fredriksson, journalist och CTO på Nyhetsbyrån Siren, ett dataset över alla tweets från timmarna efter terrordådet som innehöll ord som skottlossning, skjutning eller liknande. Totalt handlar det om drygt 200 tweets publicerade mellan 14:53 och 18:00 fredagen den 7 april.

Den första tweeten som vittnade om en möjlig skottlossning publicerades 14:59, alltså sex minuter efter lastbilsattentatet. Den kom från en privatperson och löd:

Vad händer på Drottninggatan just nu? Skottlossning?
– @JohanOForsberg

Det är oklart varför den här personen frågar ifall skott avlossats på Drottninggatan, men det som är värt att notera är att han frågar vad som skett, han påstår inte att något skett.

Nästa tweet om skottlossning i anslutning till terrordådet publicerades 15:18, denna gång av en journalist på Smålandsposten:

Skottlossning också!?
– @AndersTapola

Inte heller här framgår varför det spekuleras i en eventuell skottlossning. Den här tweeten är inte en tydligt ställd fråga, men det är ändå värt att notera att tweeten avslutas med ett frågetecken.

Minuten senare, 15:19, kommer ytterligare två tweets om skottlossning.

Vittnesuppgifter om skottlossning enligt SVT. Polisen ropar ut varningar om terrordåd.
– @mottfull

Skottlossning nu enl SR.
– @joakim2346

Dessa båda tweets är de första som inte bara frågar eller spekulerar kring möjlig skottlossning, utan som faktiskt hävdar att skott avfyrats. Värt att notera här är såklart att båda dessa tweets hänvisar till traditionella medier. Inte vilka traditionella medier som helst heller, utan SVT och SR. Public service, de medier som alla (näst intill) svenska invånare tvingas bekosta för att garantera att det finns trovärdiga informationskällor och journalistik som håller hög kvalitet.

Ytterligare tre minuter senare, 15:22, kommer den första tweeten där en privatperson faktiskt påstår att skottlossning skett, utan att hänvisa till etablerade medier. Att han inte hänvisar till etablerade medier behöver emellertid inte betyda att uppgiften inte kommer därifrån.

Skottlossning på Kungsgatan #säkpol
– @ekbohm

Tre minuter därefter, 15:25, twittrar TV4-reportern Ann-Cathrine Herou ut att det finns rapporter om skottlossning:

Lastbil har kört rakt in i folkmassa på Drottninggatan, tre döda, rapporter om skottlossning.
– @AnnHerou

Klockan 15:27 blir Fria Tider den första medieaktören att från sitt officiella twitterkonto påstå att skottlossning inträffat i samband med terrordådet, de hänvisar emellertid till mer etablerade SR:

Nya uppgifter om skottlossning i Stockholms city. Lastbil har dödat minst tre döda enligt @sr_ekot .
– @friatider

Därefter hakar både TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter och Thomas Mattssons egen tidning Expressen på:

Flera personer ska vara döda efter att lastbil körde rakt in bland människor. Även larm om skottlossning.
– @Nyheterna (TV4, 15:33)

JUST NU: Skottlossning på Fridhemsplan i Stockholm, enligt källor till DN https://t.co/7F4fSBafmk (DN-länk, min anm) https://t.co/I8RPVi7DpR (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:37)

JUST NU: Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm, skriver Dagens Nyheter.
– @Expressen (15:37)

Efter dessa tre tweets exploderar antalet tweets om skottlossning i Stockholm. Väldigt många av de som sprider ryktena om skottlossning fortsätter dock att hänvisa till etablerade medier, antingen genom att länka till dem eller genom att uttryckligen skriva varifrån uppgifterna kommer. Ett par exempel nedan:

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O https://t.co/R6TzSuEVd5 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @PowerFPC (16:05)

Helvete nu är det skottlossning på flera ställen enligt SVT
– @rolfrolfrolf (15:41)

Uppgifter på SVT (via DN) – Skottlossning på Drottninggatan och Fridhemsplan #Drottninggatan
– @cvfjord (15:42)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/hLcAC5tfis (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @AnneEdelstam (journalist, 15:53)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/qUYvzJKWn9 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @trumpnr1 (15:55)

Många människor på Twitter ifrågasatte emellertid de uppgifter som spreds, efterlyste bekräftelse på de obekräftade uppgifter som florerade eller rentav påpekade att de inte stämde:

Kan någon BEKRÄFTA skottlossning?
– @leffesture (15:54)

@P_a_s3 @fernet365 @InveSWEster Står ju om skottlossning på Fridhemsplan nu också. Jag är dock här o har inte hört något.
– @lalalaLundis (15:53)

Någon som vet om det verkligen har skett skottlossning vid Frihemsplan?
– @Havanna (16:10)

Samtidigt fortsatte journalister och mediernas officiella twitterkonton att sprida obekräftade uppgifter, till exempel detta:

JUST NU: Uppgifter om skottlossning på Hötorget i Stockholm https://t.co/CeVoQOi2Nx (DN-länk, min anm) https://t.co/tg9JCrmHZ3 (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:42)

Polisen bekräftar skottlossning vid Hötorget och vid Åhlens, enligt uppgifter till Expressen https://t.co/tEf2n9IeBK
– @Expressen (16:33)

För att nyansera bilden är det viktigt att påpeka att den typ av ryktesspridning och andrahandsuppgifter som Thomas Mattsson kritiserade i sitt blogginlägg också förekom. Som exempel kan nämnas att en person twittrade att polisen bekräftat skottlossning vid Fridhemsplan utan källa, och att en annan skrev att skottlossning vid Fridhemsplan pågick enligt en kompis som bodde där. Den huvudsakliga bild som framträder när man granskar twitterflödet från den där ödesdigra eftermiddagen den 7 april är dock att de etablerade medierna, och kanske i synnerhet SVT och SR, var det stora problemet. De satte igång rykten som likt en rullande snöboll snabbt växte och inte gick att stoppa.

Ska man försöka sig på att i efterhand konstruera en tidslinje över hur de falska uppgifterna om skottlossning spreds i landet så verkar det som att de startade med att SVT och SR inte kontrollerade sina källor ordentligt. Kanske hörde en skärrad person som just läst om lastbilsdådet på Drottninggatan en bil baktända eller ett däck explodera, och ringde något av public service-bolagen och rapporterade vad hen trodde var skottlossning. SVT och SR valde att inte få uppgiften bekräftad av Polisen, eller åtminstone ytterligare vittnesmål, utan spred den i sina livesändningar. Övriga större medier räknade med att SVT och SR gjort ett seriöst journalistiskt arbete och kontrollerat inkomna vittnesuppgifter ordentligt, och spred dem vidare i sociala medier utan att granska dem själva. Människor som följde händelserna i sociala medier antog att uppgifter från etablerade medier och erfarna journalister var trovärdiga och spred dem vidare.

I takt med att terrorattackens upplevda omfattning växte bland både människor och medier, sänktes nivån för vad som uppfattades vara en trovärdig uppgift; efter ett lastbilsattentat på Drottninggatan och skottlossning på Fridhemsplan låter det ganska trovärdigt med skottlossning på ytterligare ett ställe. Och innan någon visste ordet av så var det skottlossning också på Hötorget. Och på Södermalm. Och utanför Globen. Och utanför Mall of Scandinavia. Snart fanns också en befarad bomb på T-centralen.

Att det var massmedia som var ansvariga för att rykten och falsarier spreds om terrorattacken bekräftas också av frekvensen i tweets om terrordåd. Mellan 15:00-15:30 skrevs endast sex tweets om att skottlossning skulle ha förekommit i Stockholm. Samtliga är redovisade ovan. Tre av dem skrevs av medier/journalister, två av skrevs av privatpersoner som hänvisade till media, och en skrevs av en privatperson som inte hänvisade till något. Mellan 15:30-15:40 skrev både @Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen att skottlossningen förekommit, och de därpå följande 20 minuterna skrevs hela 56 tweets om skottlossning i anslutning till lastbilsattentatet.

@Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen hade tillsammans 414 828 följare eftermiddagen den 7 april. Många som följer en av dessa följer antagligen också de andra, så det är inte 414 828 unika följare, men det är ändå ett stort antal människor. Det är tveklöst så att om dessa tre konton skriver ungefär samma sak vid ungefär samma tid så ger det ringar på vattnet.

I sådana här situationer – terrordåd, allvarliga olyckor, angrepp av främmande makt, etc – bör vi som medborgare och mediekonsumenter kunna begära att medierna tar ett visst ansvar och håller en viss journalistisk nivå. Det gjorde de inte den 7 april. Det var olyckligt, men alla gör misstag då och då. Svenska medier har inte ställts inför en liknande situation på många år, så det är både förståeligt och förlåtligt att deras agerande inte var hundraprocentigt förra fredagen. Vad som däremot inte är förlåtligt är att som Thomas Mattsson försöka slå ifrån sig det ansvar man har som ansvarig utgivare, och skjuta över skulden för onödig panik och förvirring på andra aktörer. Mattsson och hans kollegor på Aftonbladet, SVT, DN med fler borde istället skriva självrannsakande texter om hur de agerande, vad de gjorde rätt och vad de gjorde fel, och hur de undviker att göra om samma fel i framtiden. Jag hade också gärna sett att representanter från mediehusen satte sig ned med företrädare för Polisen och SÄPO och diskuterade hur medierapporteringen kan påverka pågående operationer och utredningar, och vilka hänsyn medierna bör ta med detta i åtanke.

Någon tillstymmelse till självrannsakan har jag dock inte sett. DN hade nog ambitionen att rannsaka sig själva med den här texten, men som så ofta när journalister ska idka självkritik så utmynnade den snarare i “alla andra gjorde lika fel som DN” och “det är svårt att vara journalist”. Istället har mediernas redaktioner sysselsatt sig med att radera alla sina onlineartiklar baserade på skottlossningar och andra felaktiga uppgifter, för att sopa igen alla spår efter sina misstag (därav alla brutna länkar ovan). I samma anda har Thomas Mattsson bytt rubrik på sitt blogginlägg om problemet med sociala medier, och skrivit om innehållet ordentligt. Själva länken har han dock glömt att ändra, den är det enda som fortfarande vittnar om textens ursprungliga innehåll. Medierna tycks arbeta efter antagandet att eventuella misstag från deras sida skulle minska allmänhetens förtroende för dem. De har antagligen rätt. Men att dölja sina misstag och låtsas som att de aldrig begåtts gör nog ytterst lite för att återvinna det förlorade förtroendet.

 

En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.

Därför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier

delmon-haffo

Veckans stora politiska snackis har tveklöst – och med all rätt – varit den så kallade #Haffogate igår. Den moderata lokalpolitikern och partitjänstemannen Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora och uppmanade henne att dra åt helvete. I en direktsänd Youtubestream.

Händelsen exploderade i sociala medier, vid tretiden publicerade DN filmen på sin sajt. En timme senare meddelade Moderaterna att Haffo fått sparken med omedelbar verkan, och senare under eftermiddagen aviserades att han också avgår från alla sina politiska uppdrag.

Såvitt jag kan erinra mig är det här första gången som en svensk partitjänsteman öppet gjort den här typen av grovt övertramp. Haffos agerande är oacceptabelt, punkt. Icke desto mindre så är det inte en enskild företeelse. Det är bara det värsta exemplet (hittills åtminstone) på ett debattklimat som blir allt mer hårt och ociviliserat. Bara tidigare den här veckan meddelade Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, att hon lägger ned sitt twittrande eftersom hon inte längre klarar av hoten och hatet som det innebär. Hon är inte den första som gör det valet.

Det är en sorglig utveckling. Sedan de sociala medierna blev en del av människors vardag har samtalsklimatet sakta men säkert blivit allt sämre. Vill man uttrycka en åsikt publikt i dag får man vara beredd på att inte bara bli motsagd utan också mer eller mindre vulgärt påhoppad. Varför? Varför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier?

Jag har inga definitiva svar, men jag tror att det i grunden handlar om två saker. Den första är att internet, som i grunden för oss alla närmare varandra, paradoxalt nog gör att vi upplever ett avstånd till varandra. En annan människa av kött och blod är någon vi kan känna empati och förhoppningsvis också sympati för. Ytterst få personer skulle kalla en annan människa för hora om de två stod ansikte mot ansikte. På internet gör vi emellertid det eftersom, tror jag, det är svårt att känna empati för ett namn och en profilbild. Det är inte så vi är funtade, rent psykologiskt och biologiskt.

Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genomförde på 60-talet ett experiment som kommit att kallas Milgrams lydnadsexperiment. I korthet så gick det ut på att han testade hur mycket människor är beredda att plåga andra människor bara för att en auktoritet säger åt dem att göra det. Experimentet blev väldigt känt för att en slutsatserna han drog efter experimentet var: väldigt mycket. Ett mindre känt resultat av experimentet är att hur mycket vi är beredda att plåga andra i stor utsträckning beror på närhet.

Försökspersonerna fick under experimenten utsätta andra människor för falska elchocker (försökspersonerna visste dock inte att de var falska, utan trodde att de chockade personernas spelade smärta var äkta). När personen som utsattes för elchockerna doldes bakom ett draperi så var människor beredda att chocka dem så svårt att de ”avled” (eller åtminstone låtsades göra det). När de kunde se personerna var de fortfarande beredda att chocka dem svårt, men de vägrade när de tyckte att smärtan började se outhärdlig ut. Och när försökspersonerna fick hålla de förment chockade människorna i handen var de inte beredda att gå alls lika långt, utan vägrade tidigt i experimentet att utföra auktoritetspersonens kommandon.

Profilbilder och avatarer i sociala fungerar, tror jag, som skynken i Milgrams experiment. Vi ser inte att andra användare döljer verkliga människor, som blir sårade och tar illa vid sig av påhopp och förolämpningar.

För det andra så tror jag att det handlar om vad man skulle kunna kalla för ”digital åsiktssegregation”. Vi väljer själva vilka vi följer i sociala medier och när det gäller politik väljer vi i stor utsträckning att följa människor som delar våra åsikter. För att vi ser upp till dem, för att de delar intressant material som bekräftar vår världsbild eller för att vi umgås med dem offline. Det är helt naturligt, men det får en intressant och möjligen beklaglig konsekvens. Vi börjar se oss själva och de som utgör majoriteten runtom oss på nätet som majoriteten också i stort.

Elizabeth Noelle-Neumann var en tysk statsvetare som genomförde ett väldigt intressant experiment på 70-talet. Hon intervjuade ett stort antal människor om deras politiska åsikter. Därefter förde hon samman människor med olika åsikter och initierade politiska samtal som hon iakttog. Hon såg du hur somliga personer vara öppna med sina åsikter och försvarade dem utan omsvep när de ifrågasattes. Andra teg emellertid om sina åsikter, och anpassade i någon utsträckning sina utsagor för att bättre matcha övriga gruppens. Anledningen var att de förstnämnda upplevde att de var i majoritet. Ingen vill bli utfryst ur gruppen, märker man att man är i minoritet försöker man således att se poängerna i majoritetens argument. Och även om man misslyckas så respekterar man deras åsikter och är noga med att inte avvika för tvärt ifrån dem.

På internet följer vi selektivt människor som får oss att uppfatta oss själva som en del av majoriteten. Samtidigt matas vi av Googles och Facebooks algoritmer med innehåll som sannolikt bekräftar vår världsbild, eftersom det är sånt vi tycker om och brukar söka oss till självmant. Och de som inte tycker som oss börjar vi så sakteliga uppfatta som avvikande idioter som inte behöver visas samma hänsyn som ”normalt funtade” människor.

Så vad gör vi för att vända utvecklingen och främja respekt och god ton på internet? Somliga förordar diverse former av reglering av internet. Det är inte en lösning jag tror på, dels för att det är svårt att reglera saker utan att orsaka nya och ofta större problem än de man vill lösa, dels för att teknik alltid vinner över politik.

Till syvende och sist tror jag att det kokar ned till eget ansvar. When they go low, we go high, som Michelle Obama uttryckte det för några veckor sedan. Vi måste ständigt påminna oss själva och varandra om att varje profilbild döljer en riktig människa som förtjänar att bemötas med respekt. Eftersom människorna bakom profilbilderna ofta inte kommer visa oss den respekt vi förtjänar, så är det lättare sagt än gjort.

Arla – ett avskräckande exempel på PR-arbete

Foto: Siebrand

Public Relations, eller bara PR, är ett väldigt brett verksamhetsområde som kan inbegripa lite av varje. Gemensamt för allt PR-arbete är dock att det syftar till att etablera och upprätthålla en god image av ett företag eller en organisation.

Ibland kan det kräva att man tar i med hårdhandskarna (läs: vidta juridiska åtgärder) gentemot andra aktörer som vill skada den allmänna bilden av den egna verksamheten. Ska man göra det bör man emellertid fundera igenom det noggrant först. Man bör ha klart för sig vilka konsekvenserna blir av att göra ingenting respektive att göra någonting. Ett utmärkt exempel på hur man inte bör gå tillväga är Arlas agerande i samband med en konkurrents reklamkampanj den senaste veckan.

Mot bakgrund av den så kallade “mjölkkrisen” lanserade det lilla småländska mejeriet Emåmejeriet för ett par veckor sedan en kampanj under sloganen “Vi mjölkar kor, inte svenska bönder”. Emåmejeriet producerar mejeriprodukter av mjölk från fem gårdar utmed Emån i Småland. Med anledning av att åtskilliga insatta utpekat Arla och deras prismodell som en bidragande faktor till mjölkkrisen så ligger det nära till hands att tolka Arla som de som “mjölkar svenska bönder”. Arla, som producerar mejeriprodukter av mjölk från gott och väl över 3 300 gårdar i hela landet (och ytterligare 9 000 utländska gårdar), drog samma slutsats.

Det Arla gjorde i respons kan inte ha föregåtts av något som helst tankearbete. Om det gjorde det, och konsekvensen blev vad den blev, bör företagets ledning omgående avskeda sin kommunikationsdirektör. Arla skickade nämligen ett brev till Emåmejeriet i vilket de krävde att den lilla konkurrenten, som omsätter knappt en promille av vad Arla omsätter, skulle dra tillbaka kampanjen eller stämmas.

Vad innebär då det för Arlas del? För det första så innebär det att Arla befäster bilden av sig själva som skurkarna som driver svenska mjölkgårdar i konkurs. Emåmejeriets kampanj riktades inte explicit mot någon specifik aktör. Genom att reagera som de gör bekräftar de emellertid att de är ett hot mot landets mjölkbönder.

För det andra så innebär det att de ger sin konkurrents kampanj en spridning de aldrig kunnat hoppas på utan Arlas hjälp. Emåmejeriets har bara synts på ett fåtal platser i sydöstra Sverige. Genom Arlas inblandning har det emellertid blivit nationella nyheter. Dessutom har Emåmejeriet fått ny “PR-ammunition”. Förut hade mejeriet den PR-mässigt fördelaktiga rollen som The Underdog. Genom att försöka tysta dem gav Arla dem den än mer fördelaktiga rollen som offer. Offer för ett storföretag som med maffialiknande metoder tystar pyttekonkurrenter.

Som exempel har det här klippet från Emåmejeriet i skrivande stund setts cirka 70 000 gånger på Facebook:

Hade Arla tagit ett par minuter på sig för att analysera riskerna med Emåmejeriets kampanj hade deras respons antagligen blivit en annan. Då hade de insett att det värsta som kunnat hända varit att de förlorat ett par kunder i en begränsad del av landet. Det hade naturligtvis inte varit önskvärt, men det hade varit betydligt bättre än att, som nu, förmodligen tappa betydligt fler kunder i betydligt större delar av landet.

Att göra ingenting är också att agera, om man gör det medvetet och efter att ha tänkt igenom sina alternativ. Många gånger kan det också vara bättre än alternativet.

Sweden Democrats Illustrate Media Shift in the Digital Age

The Swedish political party the Sweden Democrats (Sverigedemokraterna) stirred quite a bit of attention in Sweden yesterday. The party announced that 20 journalists that had applied for press accreditation for the party’s convention later in November would not be granted it. The result was a virtual outrage from the media and the party’s political opponents. I’d like to comment on that, but also, more importantly, on how this is part of a changing media landscape and something that I wager will become more frequent over the years to come.

The Sweden Democrats initially claimed that all applicants could not be granted press accreditations due to lack of space. 70 journalists had applied for it but the party could only accomodate 50, they claimed. This soon turned out to be an obvious falsehood though, as one of Aftonbladet’s journalists requested that his press accreditation be granted to one of his colleagues instead, and the party refused. Also, the party made a U-turn that very evening saying that all applicants would be accredited, proving there was no problems solving the accomodation issue, if there ever was one.

Critics claim that the party tried to influence journalists’ work and how the party is portrayed by the media. Of course they did! All party’s do, as do all companies and organizations big enough to have a public image to worry about. That’s what press offices and press secretaries are for! Their purpose is not primarily to cater the press, but to establish and maintain a favorable public image of the employer. The fact that Swedish media either does not understand this, or pretends that this is not the case, is at once both sad and laughable.

Some critics even claimed that the Sweden Democrats tried to limit the freedom of the press. Frankly, I think that’s a grand exaggeration. Having a press accreditation to a political convention typically means that you are provided with a work station and that you are given coffee and snacks for free. Freedom of the press means you have a right to write, publish and distribute what you see fit. It does not mean that everybody else have responsibility to go out of their way to help you to do so. If you are a journalist and you are working on an piece about me, I am under no obligation to invite you in to my home, offer you my kitchen table as a work station, and serve you coffee while you work.

Even so, not granting a select group of journalists press accreditation to a political convention is unorthodox and, in my opinion, regrettable. To me, exposing yourself to scrutiny and critisism the way you do when you let journalists into your midst, is a sort of “quality certification”. It means that you acknowledge and promote the instrumental value that journalism provides for the greater public.

And that’s the key thing here. It seems to me as if it is increasingly becoming the perception, especially among journalists, that journalism provides an intrinsic value. It doesn’t. The intrinsic values are information, awareness, and a relationship of sorts with politicians, corporations and organizations that everybody could not possibly have a personal dialogue and relationship with. Could not, as in “could not before”.

For the last century or so, the media has been the channel through which the public has got important and up-to-date information, as well as the only way of having any kind of semi-relationships with politicans, CEOs and celebrities. It has also been the only, or at least the best, channel for those same people to reach the public. And journalists seem to increasingly confuse their instrumental role, which they have played for so long in this chain of interaction, with the intrinsic values that it represents. The digital age offers new ways for the public to reach influential people and institutions. And, conversely, for these people and institutions to reach the public.

The media part of the interaction can increasingly be bypassed altogether. That’s the big picture here, and unfortunately it is being overlooked. For the first time (in Sweden at least) a political party has recognized that it doesn’t need to go through the filtered channel that is the media to reach the public. This is part of a major shift in all communications, not just politics. In a recent survey among Swedish marketing directors, the bulk of them said that they will reduce their spending on marketing in traditional and increase their presence (not necessarily spending) in digital channels and social media. Marketing directors of B2C companies even said that they will reduce their spending on PR and media relations. They realize that in the future media will no longer be as important a part of communications. That’s the big news story here, and it should be sending shockwaves through the media. And yet, it is not.