Spara – alternativet till att jobba ihjäl sig

Socialminister Annika Strandhäll menar att det enda alternativet till att leva som fattigpensionär är att jobba tills man är 70. Hon har fel, men det andra alternativet motarbetas aktivt från politiskt håll.

Socialminister Annika Strandhäll kommenterade igår Pensionsmyndighetens senaste prognos över hur länge människor kommer behöva arbeta för att få lika hög pension som dem som gick i pension vid 65 års ålder 1995. Pensionsmyndighetens prognos visade att en person född 1975 kommer behöva jobba till 69,4 års ålder. Vi som är födda 1991 kommer behöva jobba till 70,6 års ålder.

Jobba ihjäl sig.jpg

Strandhäll menar att ett längre arbetsliv är den enda lösningen för att förhindra att en stor del av svenskarna blir fattigpensionärer. Hon hänvisar till att svenskarna blir allt äldre, och hon har rätt i att det är en utmaning. Det är inte heller den enda utmaningen. En annan är att etableringsåldern, den ålder då 75 procent av en årskull har etablerat sig på arbetsmarknaden, de senaste 30 åren ökat från 21 år till 29 år. En tredje utmaning är att jämviktsarbetslösheten är signifikant högre idag än för ett par decennier sedan.

Summa summarum så har Strandhäll helt rätt i sin problembeskrivning, de kommande 20 åren kommer allt färre förvärvsarbetande behöva försörja allt fler pensionärer. Hon har dock fel när hon säger att den enda lösningen är att människor får jobba längre. En annan fullt möjlig lösning är att människor får ta en del ansvar för sin framtida pension själva.

En liten slant som sparas varje månad gör stor skillnad på ett par decenniers sikt. Den som investerar 1 000 kronor i månaden i 40 år och lyckas skrapa ihop 8 procents årlig avkastning (vilket är ett par procentenheter än Stockholmsbörsens genomsnittliga avkastning inklusive utdelningar) kommer sitta på en portfölj värd nära 3,5 miljoner kronor. Lyckas man tangera Stockholmsbörsens genomsnittliga årsavkastning på 12% (1990-2012) kommer istället sitta på en portfölj värd drygt 22 miljoner kronor. Man ska ha i åtanke att en miljon i dag är värd mer än en miljon kommer vara om 40 år, men en portfölj på åtskilliga miljoner kommer ändå vara en hygglig pensionsförsäkring.

För många kan det nog – tyvärr – låta ganska främmande att själv ta ett delansvar för sin framtida pension, men det är inte en särskilt märklig tanke. Så fungerar det i många andra länder. Så fungerade det i begränsad utsträckning även i Sverige fram till 2016, då skatteavdraget för pensionssparande avskaffades. Så fungerar det fortfarande i Sverige i andra sammanhang – det är till exempel upp till var och en att ha en hemförsäkring för att inte bli ruinerad i händelse av att huset brinner ned.

Men om människor ska ta ett visst mått av eget ansvar för sin pension så vore det onekligen välkommet om detta uppmuntrades en smula från politiskt håll. Skatteavdraget för pensionssparande har avskaffats, delvis på goda grunder men det sänder likväl dåliga signaler till den som överväger att starta ett seriöst sparande. Skatten på ISK har höjts två gånger, 2016 och 2018. Samtidigt får man göra skatteavdrag för ränteutgifter och Riksbanken kört ned räntan i källaren trots att vi upplever den hetaste högkonjunkturen på två decennier. Vill du ha något – spara för guds skull inte ihop till det, belåna dig upp över öronen istället.

Sverige är ett av världens rikaste länder, men vi har Västeuropas näst fattigaste befolkning (endast Portugal, där genomsnittslönen ligger på cirka 9 000 kronor per månad, är fattigare). Kanske finns det en anledning till det?

 

Advertisements

Bostadsfrossan håller i sig – priserna fortsätter sjunka 2018

Under hösten 2017 sjönk de svenska bostadspriserna för första gången på sex år. Trots den ihållande prisnedgången så pepprades vi under hela hösten med mäklarprognoser om att priserna snart skulle börja stiga igen. Prognoserna fortsätter under inledningen av 2018, men prognoserna kommer fortsätta slå fel.

Sedan årsskiftet har det kommit en strid ström med rapporter om att prisfallet för bostäder snart kommer vara till ända. Ibland är det viktiga när man läser en rapport emellertid inte vad resultatet säger, utan vem avsändaren är. Det är fallet med alla de barometrar, enkäter och undersökningar om bostadspriserna som kommit sedan priserna började sjunka. Människor som är oroliga över hur bostadspriserna ska utvecklas drar sig för att köpa, och om människor drar sig för att köpa bostäder tjänar mäklarna mindre pengar. Således kommer mäklarna göra allt för att dämpa oron och ge sken av att just nu är ett jättebra tillfälle att köpa bostad.

Att bostadspriserna började sjunka hösten 2017 brukar tillskrivas att det byggts så mycket bostäder de senaste åren. Bostadsmarknaden har drabbats av en utbudschock. Det är emellertid bara en delförklaring. Det faktum att vi fortfarande har en skriande bostadsbrist i Sverige vittnar tydligt om att det inte är så enkelt som en fråga om utbud och efterfrågan.

Huvudorsaken till prisfallet på bostadsmarknaden är politik. Politiker har ägnat decennier åt att dels upprätthålla en planekonomisk hyresreglering, och dels ställa allt högre krav på standarden på de bostäder som byggs. Det förstnämnda har lett till att människor hänvisats till bostadsrätter och småhus för att ha någonstans att bo, medan det sistnämnda lett till att nybyggda bostäder blivit allt dyrare.

Det ofrånkomliga resultatet har blivit att människor skuldsatt sig i större och större utsträckning. Efter finanskrisen började politikerna oroa sig för svenskarnas höga skuldsättning, och – antagligen med visst fog – har de börjat se den som en risk för Sveriges finansiella stabilitet. Ingen har emellertid varit villig att göra något åt grundproblemen, utan politikerna har sett skuldsättningsproblematiken i ett vakuum. I förhållandevis stor blocköverskridande enighet har flera regeringar och riksdagar därför vidtagit ett flertal åtgärder för att begränsa skuldsättningen. 2010 infördes krav på 15 procents kontantinsats för att köpa bostad. 2015 tvingades den genomsnittliga bolåneräntan upp, vilket jag skrivit om tidigare. 2016 infördes amorteringskrav. I mars i år införs ett hårdare amorteringskrav för dem som tar stora lån.

Alla regleringar som införts de senaste åren har sakta men säkert urholkat hushållens köpkraft på bostadsmarknaden. Att du har alla förutsättningar för att betala tillbaka ett lån på tre miljoner kronor spelar ingen roll om du inte kan skaka fram 450 000 kronor i kontantinsats. Har du ditt första jobb och vill ha ett lån på fem gånger din årslön får banken inte längre ta hänsyn till att du sannolikt kommer ha en betydligt högre årslön och återbetalningsförmåga om fem-tio år. Efterfrågan på bostäder är fortfarande hög, men hushållens köpkraft hålls nere av regleringarna.

Att bygga bostäder tar tid. I genomsnitt tar det nästan åtta år från det att en bostad börjar planeras till det att den börjar byggas, och ytterligare drygt två år till det att den är färdigställd. De bostäder som färdigställdes 2017 började alltså planeras 2007. De som planerade dem då hade ingen aning om att en serie regleringar kraftigt skulle begränsa antalet potentiella köpare 2017.

Tittar man på hur många bostäder som börjat byggas respektive färdigställts de senaste åren så finner man att antalet påbörjade bostäder vida överstiger antalet färdigställda bostäder. I skrivande stund är bygget av cirka 55 000 bostäder pågående. Konkret så innebär det att ytterligare 55 000 bostäder, majoriteten av dem osålda innan byggstart, ska ut på marknaden 2018 och 2019.

År Påbörjade bostäder färdigställda bostäder
2014 38 500 29 164
2015 47 209 34 603
2016 63 100 42 441
2017* 49 800* 37 500*
Total 198 609 143 708
*För 2017 är statistiken ännu inte komplett, varför endast Q1-Q3 redovisas ovan.
Källa: SCB

Precis som med de bostäder som färdigställdes 2017 så har byggherrarna inte räknat med de regleringar som nu finns på plats, varför deras intäktskalkyler inte kommer hålla. Vissa av dem kommer antagligen ombildas till bostadsrätter, men de flesta kommer säljas med sämre marginal än förväntat, eller rentav med förlust.

Som investerare innebär det här att man antagligen ska räkna med att bostadsutvecklare redovisar sämre vinster 2018 och 2019 än vad man skulle räknat med för två-tre år sedan. Det gäller i synnerhet bostadsutvecklare inom premiumsegmentet, och bostadsutvecklare som huvudsakligen är verksamma i Sverige. Byggbolag och bostadsutvecklare på börsen har redan gått ned en hel del på börsen, men min uppfattning är ändå att utvecklingen ännu inte är helt diskonterad.

Antagligen kommer vi få se en konsolidering av marknaden de kommande åren, där större bolag med stark balansräkning passar på att plocka marknadsandelar medan värderingen av mindre konkurrenter är låg. Är man långsiktig och villig att ta en potentiell initial smäll så kan 2018 och 2019 kanske bjuda bra tillfällen att köpa in sig billigt i en bra bostadsutvecklare. Det är emellertid inte riskfritt och det kräver att man gör sin hemläxa om bolaget och branschen ordentligt på förhand. Personligen så håller jag mig tills vidare borta från byggbranschen.

Börskrönika 2017

Det bästa sättet att summera börsåret 2017 tror jag är: Långt över förväntan. Trots att allt i början av 2017 var bäddat för en perfekt ekonomisk storm så har världskonjunkturen förbättrats och vi fick en stark utveckling på merparten av världens börser.

I inledningen av 2017 var det enda vi kunde förvänta oss med någon typ av säkerhet att 2017 antagligen inte skulle bli som vi förväntade oss. Donald Trump skulle tillträda som president i USA, Storbritannien skulle börja förhandla sitt utträde ur EU, olje- och gassektorn befann sig i en historisk svacka, Vladimir Putin och Kim Jong-Un skramlade med vapen i norr och Europa stod inför ett potentiellt omvälvande politiskt år med viktiga val i bland annat Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Allt detta till trots har världsekonomin gått stärkt ur 2017 och världskonjunkturen är den bästa på cirka ett decennium. För första gången sedan finanskrisen har vi sett en positiv ekonomisk utveckling i nästan hela världen. Börserna världen över har därför utvecklats bättre än på länge, och aktiekurserna har fått hjälp på traven av rekordlåga räntor som gjort att avkastningsgenererande alternativ till aktier varit få.

Stockholmsbörsen har gått okej, men utvecklats betydligt sämre än de amerikanska och flera Europeiska börser. Stockholmsbörsens breda index OMX Stockholm PI steg drygt 6,4 procent under året, exklusive utdelningar. Motsvarande siffra för indexet DJ USA var nästan 19 procent. Stockholmsbörsen utvecklades fantastiskt under första halvåret 2017, men tyngdes av ett fåtal tunga bolag och sektorer under andra halvåret. Storbankerna väger väldigt tungt på Stockholmsbörsen, och alla fyra backade under 2017 till följd av bland annat låga räntor och osäkerhet kring Brexitförhandlingarna och nya EU-regleringar. Den oroliga bostadsmarknaden under andra halvåret sänkte därtill flera stora byggbolag och bostadsutvecklare. Sist men inte minst så har H&M och Ericsson, två av börsens största bolag, gått knackigt länge. H&M backade drygt 30 procent under året medan Ericsson i princip stod still.

Börsen 2017

För egen del så blev 2017 året då jag började investera i aktier igen på allvar. Jag började redan 2011 då jag haft mitt första längre heltidsjobb en tid, men lade i princip helt av när jag började studera eftersom mina ekonomiska marginaler då blev betydligt mindre. Mitt fokus under det gångna året har varit portföljbyggnad – att köpa in mig i 15-20 bolag som jag vill behålla långsiktigt och utöka mitt innehav i. Den fasen är ännu inte helt avslutad, och jag räknar med att åtminstone hela första halvåret 2018 går till att bygga färdigt portföljen.

Portföljen 2017

Mitt bokslut för 2017 landade på 30,89 procent värdeökning, en utveckling jag är väldigt nöjd med för mitt första år “tillbaka” på börsen. Huvudorsakerna till min portföljs goda utveckling stavas Evolution Gaming* och Paradox Interactive*, två hyfsat nya bolag på börsen som ökade med 124 respektive 84 procent under året. Evolution Gaming åkte in i portföljen i januari. Jag ville egentligen ha in ett gamblingbolag i portföljen och jämförde ett par olika alternativ när jag fick upp ögonen för Evolution Gaming. Mitt resonemang var att i tider av guldrush på en växande gamblingmarknad så var det helt rätt att investera i det bolag som säljer hackorna och spadarna, snarare än att försöka hitta den guldgrävare som mest sannolikt skulle hitta en stor guldfyndighet. Paradox Interactive köpte jag in mig i redan i mitten av 2016, strax efter deras IPO. Det var ett bolag jag trodde starkt på, men det var ett köp med hjärtat minst lika mycket som med hjärnan. Paradox Interactive, tidigare Paradox Entertainment, är ett bolag som jag har en lång relation till. Jag har spelat deras spel sedan jag var 12-13 år gammal, och varit en del av deras community Paradox Plaza i åtskilliga år. Deras spelkatalog innehåller flera fantastiska titlar såsom Europa Universalis IV, Crusader Kings II och Stellaris. Av erfarenhet visste jag därför att de är ett bolag som inte har några kunder – bara fans.

Den främsta lärdomen jag tar med mig från 2017 blir att göra ordentligt med research innan jag köper in mig i ett bolag. Jag gjorde två “impulsinvesteringar” under året, och ingen utav dem har fallit särskilt väl ut, åtminstone inte ännu. Den första var i Heliospectra, som tillverkar belysningsutrustning nischad mot bland annat cannabisodling. Givet att cannabis legaliserats i flera amerikanska delstater de senaste åren, och att en legalisering i både resten av Nordamerika och i Europa bara är en tidsfråga, tänkte jag att det skulle vara en bra investering. Resonemanget tror jag alltjämt är sunt, men Heliospectra jag borde inte bara ha köpt första bästa bolag som sannolikt kommer gynnas av utvecklingen. Heliospectra har naturligtvis inget monopol på marknaden och jag borde ha jämfört dem med deras konkurrenter. Jag tror som sagt fortfarande att mitt resonemang är rimligt och jag har ännu inte hittat något alternativt företag som jag hellre vill gå in i, varför jag fortfarande har kvar Heliospectra i portföljen. De är dock ned cirka 30 procent sedan jag köpte in mig.

Mitt andra impulsköp var Clean Motion som tillverkar de små trehjuliga, eldrivna fordon som rullar i Stockholm under namnet Bzzt. Jag tror att den typen av fordon kommer bli vanligare i takt med att städer blir tätare och människors klimatmedvetenhet ökar. Att lansera fordonen i just Stockholm, en av världens mest klimatmedvetna städer som Uber dessutom jagats bort ifrån av politiker och myndigheter, tror jag också är en bra strategi. Återigen borde jag dock ha kollat upp hur konkurrenssituationen ser ut, och det hade eventuellt varit bättre att gå in som ägare i Bzzt (som dock ej är publikt noterad) än i Clean Motion. Clean Motion har gått ned drygt 20 procent sedan jag köpte deras aktie.

 

Om jag ska utlova någon form av börsrelaterat nyårslöfte så blir det således att alltid göra hemläxan ordentligt innan jag investerar i ett nytt bolag. I övrigt är mitt fokus framöver att fortsätta bygga en långsiktig portfölj, där ambitionen är att så småningom bara fylla på i de befintliga bolagen och inte göra några stora förändringar. Framförallt så vill jag hitta bra utländska bolag att komplettera portföljen med. För närvarande är min portfölj väldigt Sverigetung – 12 av 14 bolag är svenska. Bra utländska bolag är emellertid betydligt svårare att hitta. De svenska mäklarna har hyfsade sökfunktioner för att hitta bolag, borsdata.se har i princip all data man kan önska sig om svenska noterade bolag och svenska medier är fulla av artiklar om svenska bolag. Utanför Sverige är bruset dessutom så mycket större. På de svenska börserna finns drygt tusen aktier – utomlands finns hundratusentals. Det är så enormt mycket mer information att filtrera för att hitta bra bolag med någorlunda attraktiv värdering. Den filtreringen kommer således nog vara det som upptar det mesta av den tid jag ägnar åt börsen kommande månader.

*Bolag som jag har i min portfölj

Stäng inte den sista vägen runt bostadsbristen

Finansinspektionen har i ett par års tid nu förordat införandet av ett skuldkvotstak, alltså en begränsning av hur stora lån ett hushåll får ta. Syftet med en sådan begränsning skulle vara att reducera den privata skuldsättningen i Sverige, eftersom den är hög i en internationell jämförelse och utgör en risk mot Sveriges finansiella stabilitet. Det politiska stödet för ett skuldkvotstak har varit svagt, men i förra månaden meddelade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att han var beredd att titta på ett skuldkvotstak.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att Per Bolund är beredd att överväga att slutgiltigt stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det finns flera orsaker till att vi har bostadsbrist i Sverige, men det primära är att vi inte har en fungerande marknad för hyresbostäder.

Ransoneringen av bland annat bränsle under andra världskriget innebar betydande merkostnader för fastighetsägare. För att förhindra att fastighetsägarna höjde hyrorna till nivåer som vanligt folk inte skulle ha råd med, införde samlingsregeringen en hyresreglering. I praktiken infördes ett pristak för hyresbostäder. Hyresregleringen var från början tänkt att vara tillfällig, men så blev det inte. Vi lever med den än idag, om än i omarbetad form.

Hyresregleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter, varför en brist på hyresrätter uppstod i Sverige kring 1950. Bostadsbristen finns kvar till denna dag, och är värre än någonsin. Att det under lång tid varit näst intill omöjligt att snabbt få tag i en hyresrätt har ökat efterfrågan på bostadsrätter och villor, dit människor tagit sin tillflykt istället.

Den ökade efterfrågan på bostadsrätter och villor har naturligtvis drivit upp priserna. I normala fall skulle högre priser kyla av efterfrågan, men eftersom hyresrätter inte varit något alternativ och människor inte gärna kan välja att inte bo någonstans har de tagit allt större lån för att köpa allt dyrare bostäder. Utvecklingen mot högre priser och större lån har underblåsts av staten genom ränteavdrag, och det senaste decenniet har den därtill eldats på av Riksbankens vansinniga lågräntepolitik.

Också människor vars ekonomi kanske egentligen inte har bärighet för att klara av ett stort bolån har belånat sig upp över öronen – eftersom det varit den enda möjligheten för exempelvis nyutexaminerade ungdomar som fått jobb i en ny stad där de inte stått i bostadskö i 10 år.

Det är givet att en privat skuldsättning som utvecklas på det här sättet, i kombination med bostadspriser som ökar i väsentligt snabbare takt än människors löner, utgör en risk mot den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen gör vad den kan för att åtgärda symptomen, men det behövs en lösning på den bakomliggande orsaken. Och den är ett politiskt problem och inte något som en tillsynsmyndighet kan åtgärda.

Förslaget om ett skuldkvotstak skulle stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det skulle kanske stärka den finansiella stabiliteten, men det skulle också hämma Sveriges ekonomiska utveckling. Många människor skulle berövas möjligheten att studera eller ta ett jobb i en ny stad, och företag skulle få betydande svårigheter att hitta den kompetens de behöver för att utvecklas.

Det är således Sveriges politiker som behöver agera, inte Finansinspektionen. Det första de borde göra är att fasa ut hyresregleringen. Fastighetsägare får lov att sätta marknadshyror på nya och tomma hyresrätter, medan befintliga hyresgäster får behålla sina reglerade hyror så länge de bor kvar. När en hyresgäst flyttar ut får hyresvärden sätta en marknadsmässig hyra på lägenheten som blir ledig.

Parallellt med utfasningen av hyresregleringen bör även ränteavdragen tas bort. Dels för att ränteavdragen bidrar till överbelåning och finansiell instabilitet, dels för att de är en orimlig omfördelning av resurser från människor som inte har råd att äga sitt eget boende till människor som har råd att äga sitt eget boende. De som tagit lån i tron om att kunna dra av delar av räntekostnaderna bör naturligtvis få behålla dem på sina befintliga lån, men nya lån bör inte bli avdragsgilla.

Hyresgästföreningen brukar anföra att med marknadshyror så skulle många människor inte ha råd att hyra en bostad. Det är sannolikt en obefogad oro. Tvärtemot vad många tror så visar nämligen empiriska studier av den svenska bostadsmarknaden att inkomst är en viktigare faktor på hyresmarknaden än på bostadsrättsmarknaden, och att hyresmarknaden är mer segregerad än bostadsrättsmarknaden. Däremot är det riktigt att hyrorna skulle öka för hyresrätter belägna i de mest attraktiva lägena, hyresrätter som tenderar att innehas av människor med de högsta inkomsterna. Hyror för lägenheter i mindre attraktiva lägen skulle emellertid sjunka på sikt. Det är oklart varför Hyresgästförningen och likasinnade ser det som angeläget att bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt låga hyror, medan mindre bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt höga hyror.

Panama Leaks och vänsterns felslut

Förra helgen offentliggjorde Süddeutsche Zeitung och ett stort antal andra medier resultaten av närmare ett års granskning av 11,5 miljoner läckta dokument från den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca. Dokumenten avslöjar att tusentals människor, bland dem statsöverhuvuden och högt uppsatta statstjänsteman från ett flertal länder, undvikit skatt genom att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena följts av rop på högre skatter för de rikaste. Högst av alla har tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen ropat. I en debattartikel i Aftonbladet skrev han att Panama Leaks visar att de rikaste har råd att betala mer. Ett par dagar senare förkunnade han i en kulturkrönika i Expressen att de rikaste ska jagas och förtjänar att ligga sömnlösa om nätterna.

 

Detta är ett uttryck för samma kapitala felslut som vänstern alltid gör när det gäller ekonomi och skatter, grundat i oförmågan att tänka ett steg längre. Om något så visar Panama Leaks att höga skatter inte primärt drabbar de rikaste, utan vanligt folk. Den ekonomiska eliten har råd att anlita jurister och banker för att gömma undan deras tillgångar i komplexa bolagsstrukturer i skatteparadis utan insyn. Den lyxen har inte medelsvensson. Vi måste betala skatten oavsett om den är 20 eller 80 procent, de rikaste kan välja om de vill betala skatten eller inte.

Om inkomstskatterna höjs med en procentenhet är det bara ytterligare en procentenhet av inkomsten som skattesmitarna inte betalar, medan Suhonens vänner i LO-kollektivet får mindre pengar i plånboken.

Suhonen välkomnar regeringens nyligen aviserade bankskatt. Såklart. I verkligheten är det emellertid inte en skatt på banker utan en skatt på bankernas kunder. Bankerna kommer kompensera för sina högre skatteutgifter genom högre avgifter på sina kunder. Majoriteten av dem utgörs inte av den elit Suhonen vill sätta åt, utan av vanliga människor med vanliga jobb och vanliga inkomster.

Vill man att de rikaste ska betala mer i skatt så krävs inte högre skatter, då krävs lägre skatter. Lägre skatter minskar skillnaden mellan att betala dem och att betala en skattejurist för att slippa betala dem. Det är vänstern dock oförmögen att se. Vänstern ser ekonomin som statisk, och därför tror de att det räcker att tänka ett steg framåt.

Grundproblemet är emellertid inte ekonomiskt utan kulturellt. Vägar för att undvika att betala skatt kommer alltid att finnas. Vill man att människor inte ska välja de vägarna så krävs en kultur av att göra rätt för sig. Det är inget som kan lagstiftas fram, utan måste byggas genom målmedvetet opinionsbildande över tid.

Avslutningsvis, och i anslutning till frågan om kultur, kan det vara värt att reflektera över att det av de svenska bankerna är just Nordea som avslöjats med att hjälpa kunder minimera sina skatteutgifter. Nordea har de senaste 20 åren räddats av den svenska staten. Första gången i samband med 90-talskrisen, andra gången i samband med finanskrisen 2008. Nordea vet således att oavsett vilka risker de tar och hur illa de beter sig så kommer skattebetalarna att få stå för notan. Det är en vetskap som jag tror fostrar dålig kultur.

Finansinspektionen höjde din ränta – för ditt eget bästa

Politiker och myndigheter arbetar outtröttligt för att skydda människor från andra, sig själva och profithungriga företag. Intentionerna är ädla, men i många fall blir konsekvenserna av det offentligas skydd inte de avsedda.

I syfte att skydda svenska konsumenter införde Finansinspektionen sommaren 2015 krav på banker att redovisa den genomsnittliga faktiska ränta de erbjuder sina kunder. I skrivande stund jobbar samma myndighet med att utforma ett amorteringskrav för att begränsa svenska låntagares skulder.

Kravet på banker att redovisa sina räntor aviserades av Finansinspektionen i september 2014. Myndigheten skrev då följande i ett pressmeddelande:

Bankerna har länge presenterat missvisande listpriser för sina bolånekunder. Nu kräver FI att de ska redovisa ett snitt av de räntor som kunderna faktiskt betalar. Förslaget är ett viktigt steg för att stärka bankkundernas ställning på bolånemarknaden.

Att banker presenterar missvisande listpriser låter onekligen inte bra, och att stärka konsumenternas ställning på marknaden är tveklöst ett lovvärt initiativ. Men vad har de faktiska konsekvenserna av kravet blivit?

Jo, ett par månader efter att kravet om öppen redovisning implementerats började de olika bankernas bolåneräntor konvergera. Uppåt. De billigaste bankerna höjde sina räntor när det blev tydligt att deras konkurrenter tog ut betydligt högre priser. SEB:s bolåneräntor hade länge varit signifikant lägre än de flesta andra bankers, men i september 2015 “chockhöjdes” de till samma nivå som de flesta övriga aktörers.

De svenska konsumenterna är gissningsvis inte särskilt tacksamma för sin stärkta ställning.

I syfte att skydda konsumenterna från sig själva och de negativa konsekvenser en hög belåningsgrad kan få i händelse av att bostadspriserna dyker vill Finansinspektionen nu alltså införa ett amorteringskrav.

Enligt myndighetens förslag ska amorteringskravet endast gälla nya bostadslån, inte gamla. Med vissa undantag. Om man tar ett tilläggslån på ett gammalt bolån kommer man att omfattas av amorteringskravet.

Någon med ett bolån på 2 000 000 kronor när kravet träder i kraft kommer således inte vara tvingad att amortera något alls. Men vill samma någon ta ett tilläggslån på 200 000 kronor för att göra en värdehöjande renovering, installera bergvärme eller byta ut en trasig värmepump förändras detta. Då kommer personen tvingas amortera två procent av lånet, 44 000 kronor första året, per år tills lånets storlek uppgår till 70 procent av bostadens värde. Därefter är personen tvungen att amortera en procent av lånets värde tills lånet motsvarar 50 procent av bostadens värde.

I ovanstående scenario skulle den obligatoriska betalningen potentiellt alltså öka från 0 till 44 000 kronor per år, plus räntekostnader. Det är ingen försumbar utgift. Det krävs inget geni för att inse att många i det läget kommer att föredra att ta ett blancolån, som på sikt blir avsevärt dyrare. Hushållets marginaler blir mindre, och kravet som är tänkt att stärka hushållens ekonomi och den finansiella stabiliteten får motsatt effekt.

Också i detta fall får man förmoda att många kunder sannolikt inte kommer vara särskilt tacksamma för Finansinspektionens omsorg.

The road to hell is paved with good intentions.
– Sankt Bernard av Clairvaux

 

Ersätt ränteavdraget med ett amorteringsavdrag

Priserna på den svenska bostadsmarknaden stiger lika fort som någonsin. Bara sedan januari 2014 har de stigit med 17 procent i riket som helhet. I Stockholmsregionen har de stigit med 21 procent. Samtidigt eldar Riksbanken på bostadsmarknaden ytterligare genom artificiellt låga räntor. Negativ reporänta och stödköp av obligationer bidrar till att överhetta bostadsmarknaden, och sedan någon månad tillbaka varnar Konjunkturinstitutet för en potentiell bostadsbubbla.

Källa: a-hus.se
Källa: a-hus.se

Konjunkturinstitutet är diplomatiska som varnar för en potentiell bostadsbubbla. Priser som skenar utan en underliggande dramatisk ökning av efterfrågan eller dramatisk minskning av utbud är ett skolboksexempel på en bubbla.

För att avhjälpa problemet vill Finansinspektionen och politiker införa ett amorteringskrav. Svenskarna ska tvingas minska sin skuldsättning, genom en pålaga de inte hade möjlighet att ta ställning till när de skuldsatte sig.

Personligen så tror jag inte att ett amorteringskrav skulle ha så stor effekt. Den uppfattningen verkar dessutom delas av förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick, som säger att ytterligare åtgärder krävs. Framförallt så är jag emellertid inget fan av statliga krav på hur människor sköter sin privata ekonomi. Särskilt inte när de ställs retroaktivt på redan ingångna avtal.

Ett statligt amorteringskrav skulle samtidigt vara lite märkligt och innebära att staten sänder potentiella låntagare väldigt blandade signaler. Å ena sidan skulle de avskräckas från att låna för mycket av amorteringskravet, samtidigt skulle de uppmuntras att låna så mycket som möjligt att ränteavdraget.

Att ränteavdraget uppmuntrar människor att låna har problematiserats tidigare, och många bedömare har föreslagit att det bör sänkas eller avskaffas. Bland dem återfinns bland andra riksbankschef Stefan Ingves, Finansinspektionen och de svenska bankerna. Därtill är ränteavdraget en subvention av välbemedlade människor. Den som inte har tillräckligt med pengar till en kontantinsats kan inte ta några bostadslån med eller utan ränteavdrag.

Samtidigt är det inte helt okomplicerat. För det första så har nuvarande låntagare tagit sina nuvarande lån i tron att ränteavdraget ska finnas kvar och minska deras lånekostnader. För det andra så skulle ett för snabbt avskaffande höja hushållens lånekostnader abrupt, vilket potentiellt skulle kunna spräcka bostadsbubblan, just det som vi vill undvika.

Mitt förslag för att lindra den här problematiken är att kasta amorteringskravsförslaget i papperskorgen och ersätta ränteavdraget med ett amorteringsavdrag. Det är långt ifrån ett optimalt förslag, men det har flera fördelar jämfört med både amorteringskrav och ränteavdrag.

Den viktigaste skillnaden mot amorteringskravet är att det är en morot och inte en piska, varför hushållen skulle förmås amortera konsekvent för att de tjänar på det, och inte ned till en viss nivå för att de måste.

Ett amorteringsavdrag skulle dessutom ge incitament till att minska sin skuldsättning när man väl skuldsatt sig, till skillnad från dagens ränteavdrag som bara ger incitament för att skuldsätta sig. Problematiken med att förutsättningarna under vilka människor ingått ett avtal förändras retroaktivt kvarstår med ett amorteringsavdrag. Med ett amorteringskrav kvarstår dock hushållens möjlighet att kompenseras för en bolånerelaterad kostnad, varför denna problematik med ett amorteringsavdrag blir väsentligt mindre.

Det ska medges att även ett amorteringskrav dessutom skulle vara en subvention av välbemedlade människor. Som sagt, det är inte en optimal lösning, och på sikt borde därför även ett amorteringsavdrag fasas ut. Det skulle dock på ett effektivare sätt än ett amorteringskrav minska hushållens skuldsättning utan de blandade signaler det skulle medföra, och utan att riskera en sprucken bostadsmarknad på det sätt som ett avskaffat ränteavdrag skulle göra.

Därför är riksdagens AP-fondsförslag farliga

I söndags skrev jag ett inlägg om hur Sveriges riksdag föreslagit förändringar av AP-fondernas styrning som skulle kunna innebära stora negativa konsekvenser för svenska pensionssparare. Då inlägget var på cirka 700 ord så tyckte jag inte att jag hade utrymme att illustrera ordentligt på vilket sätt förslagen hotar framtida pensioner, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra det här.

Jag förklarade i söndagens inlägg att riksdagens förslag sannolikt skulle innebära lägre avkastning på AP-fondernas kapital, och hänvisade till experter och forskare som bestyrker det. Hur mycket är svårt att sia om, men bara en liten skillnad i avkastning får stora konsekvenser för den slutgiltiga pensionen.

Den som har en månadslön på 25 000 kronor betalar varje månad, vare sig hen vill eller ej, 4 625 kronor till det pensionssystemet. Om man arbetar i 40 år, och vi för enkelhetens skull tänker oss att lönen förblir densamma under alla åren, innebär det att personen i det här räkneexemplet under sina 40 arbetsverksamma år kommer betala in 2 220 000 kronor till pensionssystemet.

Mellan åren 2000-2014 växte kapitalet som förvaltas i AP-fonderna med i genomsnitt 4,15 procent per år, justerat för inflation. Om det skulle gälla för de 40 åren i vårt räknescenario så skulle de 2 220 000 kronorna växa till ungefär 5 567 500 kronor.

Ponera nu att riksdagens förslag om omorganisering och styrning av AP-fonderna går igenom och den genomsnittliga avkastningen sjunker till 3,50 procent per år (avkastningen är alltså inte ens en hel procentenhet lägre). I det scenariot skulle de dryga två miljoner kronor personen i vårt räkneexempel betalar in till pensionssystemet i slutändan uppgå till cirka 4 767 350 kronor. En modest skillnad i avkastning på bara 0,65 procentenheter minskar således det slutgiltiga värdet på inbetalningarna med drygt 800 000 kronor.

Skulle olyckan vara framme ordentligt, och avkastningen halveras till 2,075 procent per år så skulle de inbetalade pengarna i slutänden vara värda bara ungefär 3 439 650 kronor.

Små skillnader i årlig avkastning gör alltså enorm skillnad över långa tidsperioder. Räkneexemplet ovan är inte fullständigt korrekt eftersom jag räknat som om allmän pension och premiepension ingår i samma pensionspott. Det är de inte, men principen är densamma för båda och principen är det viktiga i sammanhanget.

Premiepensionen påverkas såvitt jag förstår inte av de förslag jag skrev om i söndags, då varje pensionssparare själv får välja vem som ska förvalta premiepensionen (de som inte gör ett aktivt val får sin premiepension förvaltat av sjunde AP-fonden). Premiepensionen är dessvärre bara en liten del av pensionen. Motsvarande 2,5 procent av månadslönen betalar du in till din premiepension varje månad, att jämföra med motsvarande 16 procent av månadslönen som går till den allmänna pensionen.

Skillnaden mellan de båda är att premiepensionen är din. De pengar du betalar in till premiepensionen får du själv också ut när du blir pensionär. De pengar du betalar in till den allmänna pensionen går emellertid till att försörja dem som är pensionärer idag (av detta skäl har för övrigt pensionärsorganisationerna fel när de säger att “pension är uppskjuten lön”, pension är huvudsakligen någon annans lön).

Häri ligger en stor del av orsaken till att pensionerna spås bli lägre och lägre framöver. Eftersom pension inte är uppskjuten lön utan omfördelad lön från de som arbetar, och demografin ser ut som den gör, så ska allt färre i arbetsför ålder framöver försörja allt fler pensionärer. Det hade varit betydligt rimligare att pensionsinbetalningarna var de omvända – merparten av inbetalningarna går till den egna pensionen och en liten del går till att försörja de vars egna pension inte räcker till. Men nu är situationen som den är, och det blir sannolikt svårt att införa ett rimligt pensionssystem innan demografin “jämnat ut sig” och vi har en jämn ström av människor både in i och ut ur pensionssystemet.

Pensionsförslagen som kan kosta dig miljoner

För världen är klimatfrågan sannolikt den stora politiska ödesfrågan på sikt. För Sverige som stat, samhälle och ekonomi är både reformer av arbets- och bostadsmarknaden starka kandidater till att vara den viktigaste frågan för framtiden. Men vilken är den viktigaste framtidsfrågan för enskilda människor i Sverige, sett på lite längre sikt?

Det skiljer sig säkerligen åt mellan olika personer, men en enormt viktig fråga för det absoluta flertalet är pensionsfrågan. Och i den håller det på att ske något stort, med potentiellt katastrofala konsekvenser för miljoner svenskar.

Det handlar om förslagspaketet “Nya regler för AP-fonderna” som pensionsgruppen i riksdagen (bestående av representanter för samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) ställde sig bakom den 17 juni i år.

AP-fonderna i sin nuvarande form tillkom 2001 och har i uppdrag att förvalta en väsentlig del av svenska pensionssparares pensionstillgångar. Fonderna är sex till antalet och deras uppdrag varierar något, men i huvudsak går det ut på att förvalta svenskars pensionskapital så att de får maximal avkastning till minimal risk. Vid tillkomsten 2001 gavs fonderna cirka 550 miljarder kronor att förvalta. Det förvaltade kapitalet har sedan dess vuxit till ungefär 1 200 miljarder, och då har dessutom 50 miljarder betalats ut i pensioner. Det är ingen fenomenal utveckling utan ligger ungefär i linje med Stockholmsbörsens generalindex. Med hänsyn tagen till att AP-fonderna måste beakta en hel del byråkratiska krav (en del rimliga som att inte investera i barnarbete, en del mindre rimliga som att de inte får äga för stora andelar av svenska börsnoterade bolag) måste man ändå konstatera att de trots allt skött sitt uppdrag rätt bra.

Flera av de förslag som pensionsgruppen lagt fram innebär i korthet att AP-fonderna kommer få mindre frihet och knytas närmare politiken. De föreslår bland annat införandet av en överstyrelse för AP-fonderna, AP-fondsnämnden. Nämndens ledamöter ska utses av regeringen och deras arbete ska beredas av Pensionsmyndigheten. I praktiken innebär det att regeringen kan gå in och detaljstyra vad AP-fonderna ska investera i, och göra avkall på målet om långsiktig avkastning för framtidens pensionärer till förmån för kortsiktiga investeringar som skapar arbetstillfällen före nästa valdag.

Pensionsgruppen vill också att AP-fonderna ska tvingas förhålla sig till en referensportfölj, från vilken de inte får avvika för mycket. Riskspridningen ska alltså minskas, och alla pensionsäggen ska läggas i samma korg. Konsekvenserna av en felaktig investering blir då mer kännbara för de framtida pensionärerna.

Därtill föreslås ett kostnadstak för AP-fondernas förvaltning. Det innebär bland annat att AP-fondernas tjänstemäns löner måste ligga i nivå med lönerna i “jämförbara myndigheter”. Vid en första anblick kan det te sig rimligt, men i praktiken innebär det att fonderna får svårt att rekrytera duktiga förvaltare. De duktigaste förvaltarna kommer istället att söka sig till den privata finansbranschen där de får bättre betalt för sin kompetens.

Sammantaget kommer konsekvensen av pensionsgruppens förslag med största sannolikhet bli att svenska pensionssparare för lägre avkastning på sitt pensionskapital. Det är något som både AP-fonderna själva och forskare varnar för. När dagens pensionssystem infördes var ambitionen att alla löntagare skulle få en pension som motsvarade 62 procent av sin slutlön. De som går i pension vid 65 års ålder nu får emellertid bara ut motsvarande 51 procent av sin slutlön, och enligt en rapport från Folksam förutspås denna siffra bli 43 procent för oss som är födda efter 1987.

Om inte en stor andel av framtidens pensionärer ska behöva leva som fattigpensionärer krävs genomgripande förändringar av pensionssystemet. De förslag från pensionsgruppen som just nu är ute på remiss går emellertid i helt fel riktning och riskerar att ytterligare sänka framtida pensioner.

Det verkligt oroväckande är dock hur obefintlig den här diskussionen är bortom de berörda institutionerna. Reformerna det talas om kan kosta vanliga löntagare miljontals kronor, trots det är det inget som diskuteras av politiker och ledarskribenter. Frågan framstår som en teknisk trivialitet som bara är relevant för myndigheter och finansbranschen. Så är inte fallet. Det kan också vara värt att påpeka att det här inte är någon vänster-högerfråga. Såväl regeringen som alliansen står bakom förslagen, och både LO och Svenskt Näringsliv är emot dem. Konfliktlinjen här handlar istället om kortsiktighet vs långsiktighet.