Stäng inte den sista vägen runt bostadsbristen

Finansinspektionen har i ett par års tid nu förordat införandet av ett skuldkvotstak, alltså en begränsning av hur stora lån ett hushåll får ta. Syftet med en sådan begränsning skulle vara att reducera den privata skuldsättningen i Sverige, eftersom den är hög i en internationell jämförelse och utgör en risk mot Sveriges finansiella stabilitet. Det politiska stödet för ett skuldkvotstak har varit svagt, men i förra månaden meddelade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att han var beredd att titta på ett skuldkvotstak.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att Per Bolund är beredd att överväga att slutgiltigt stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det finns flera orsaker till att vi har bostadsbrist i Sverige, men det primära är att vi inte har en fungerande marknad för hyresbostäder.

Ransoneringen av bland annat bränsle under andra världskriget innebar betydande merkostnader för fastighetsägare. För att förhindra att fastighetsägarna höjde hyrorna till nivåer som vanligt folk inte skulle ha råd med, införde samlingsregeringen en hyresreglering. I praktiken infördes ett pristak för hyresbostäder. Hyresregleringen var från början tänkt att vara tillfällig, men så blev det inte. Vi lever med den än idag, om än i omarbetad form.

Hyresregleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter, varför en brist på hyresrätter uppstod i Sverige kring 1950. Bostadsbristen finns kvar till denna dag, och är värre än någonsin. Att det under lång tid varit näst intill omöjligt att snabbt få tag i en hyresrätt har ökat efterfrågan på bostadsrätter och villor, dit människor tagit sin tillflykt istället.

Den ökade efterfrågan på bostadsrätter och villor har naturligtvis drivit upp priserna. I normala fall skulle högre priser kyla av efterfrågan, men eftersom hyresrätter inte varit något alternativ och människor inte gärna kan välja att inte bo någonstans har de tagit allt större lån för att köpa allt dyrare bostäder. Utvecklingen mot högre priser och större lån har underblåsts av staten genom ränteavdrag, och det senaste decenniet har den därtill eldats på av Riksbankens vansinniga lågräntepolitik.

Också människor vars ekonomi kanske egentligen inte har bärighet för att klara av ett stort bolån har belånat sig upp över öronen – eftersom det varit den enda möjligheten för exempelvis nyutexaminerade ungdomar som fått jobb i en ny stad där de inte stått i bostadskö i 10 år.

Det är givet att en privat skuldsättning som utvecklas på det här sättet, i kombination med bostadspriser som ökar i väsentligt snabbare takt än människors löner, utgör en risk mot den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen gör vad den kan för att åtgärda symptomen, men det behövs en lösning på den bakomliggande orsaken. Och den är ett politiskt problem och inte något som en tillsynsmyndighet kan åtgärda.

Förslaget om ett skuldkvotstak skulle stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det skulle kanske stärka den finansiella stabiliteten, men det skulle också hämma Sveriges ekonomiska utveckling. Många människor skulle berövas möjligheten att studera eller ta ett jobb i en ny stad, och företag skulle få betydande svårigheter att hitta den kompetens de behöver för att utvecklas.

Det är således Sveriges politiker som behöver agera, inte Finansinspektionen. Det första de borde göra är att fasa ut hyresregleringen. Fastighetsägare får lov att sätta marknadshyror på nya och tomma hyresrätter, medan befintliga hyresgäster får behålla sina reglerade hyror så länge de bor kvar. När en hyresgäst flyttar ut får hyresvärden sätta en marknadsmässig hyra på lägenheten som blir ledig.

Parallellt med utfasningen av hyresregleringen bör även ränteavdragen tas bort. Dels för att ränteavdragen bidrar till överbelåning och finansiell instabilitet, dels för att de är en orimlig omfördelning av resurser från människor som inte har råd att äga sitt eget boende till människor som har råd att äga sitt eget boende. De som tagit lån i tron om att kunna dra av delar av räntekostnaderna bör naturligtvis få behålla dem på sina befintliga lån, men nya lån bör inte bli avdragsgilla.

Hyresgästföreningen brukar anföra att med marknadshyror så skulle många människor inte ha råd att hyra en bostad. Det är sannolikt en obefogad oro. Tvärtemot vad många tror så visar nämligen empiriska studier av den svenska bostadsmarknaden att inkomst är en viktigare faktor på hyresmarknaden än på bostadsrättsmarknaden, och att hyresmarknaden är mer segregerad än bostadsrättsmarknaden. Däremot är det riktigt att hyrorna skulle öka för hyresrätter belägna i de mest attraktiva lägena, hyresrätter som tenderar att innehas av människor med de högsta inkomsterna. Hyror för lägenheter i mindre attraktiva lägen skulle emellertid sjunka på sikt. Det är oklart varför Hyresgästförningen och likasinnade ser det som angeläget att bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt låga hyror, medan mindre bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt höga hyror.

Följ Jens Stoltenbergs exempel, Löfven

Lofven

I fredags eftermiddag kom terrorn till Sverige. För första gången på mycket lång tid utsattes Sverige för ett terrordåd som skördade oskyldiga offer. Det var ingen överraskning, men ändock en chock. För hur medveten man än varit om att terrorn kan och sannolikt kommer att slå till här, så är det inget som det går att vara beredd på.

Timmarna efter dådet i fredags så var vi många som kände sorg och bestörtning. Det har varit fantastiskt att se hur människor i det läget slutit sig samman och funnit styrka i varandra istället för att vända sig inåt, isolera sig och söka kraft att uthärda i hat och rädsla.

Poliser, brandmän och sjukvårdspersonal har gjort fantastiska insatser, många av dem långt bortom vad plikten kräver. Flera anställda på Cityakuten släppte exempelvis vad de höll på med och sprang till attentatsplatsen för att hjälpa så snart de fick höra om dådet. Personal i förskolor, skolor och fritidshem runtom i Stockholm stannade kvar på sina arbetsplatser långt in på kvällen för att föräldrar inte hade möjlighet att komma och hämta. Vanliga människor ställde upp för fullkomliga främlingar med skjuts, mat och tak över huvudet för natten. Den värme, omtanke och gemenskap som människor i Stockholm uppvisat de senaste dygnen saknar motstycke i svensk historia, och är något som många kan känna stor stolthet över.

Det har varit hjärtat som dominerat människors beslutsfattande sedan i fredags. Det är vare sig konstigt eller dåligt. I takt med att vi återgår till det normala är det emellertid viktigt att vi låter hjärtat träda tillbaka och lämna plats åt hjärnan i beslutsfattande igen.

Det verkliga hotet från terrorismen är inte risken att dödas i ett attentat. Det verkliga hotet är att rädslan för ett attentat tillåts fräta sönder de institutioner som bär upp vårt fria och öppna samhälle. I efterdyningarna av ett terrordåd finns ofta ett tryck på makthavare att visa handlingskraft och beslutsamhet. Som makthavare är det svårt att inte ge efter för trycket. Handlingskraften och beslutsamheten resulterar dock alltför ofta i signalpolitik som inte alls minskar risken för framtida terrordåd, men som däremot på betydande sätt begränsar vanliga människors frihet. Massövervakning, gränskontroller, undantag från rättsstatliga principer, etc.

Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att den här vägen inte fungerar. Storebrorssamhället började växa fram på allvar i USA efter terrorattackerna den 11 september 2001. Trots massövervakningen av såväl amerikanska som andra medborgare så har terrorattentaten i USA blivit mer – inte mindre – frekventa sedan dess. Little Rock, 2009. Fort Hood, 2009. Boston, 2013. Garland, 2015. San Bernardino, 2015.

Trots storebrorssamhällets uppenbara tillkortakommanden så har det spritt sig till Europa. Massövervakning av den egna befolknings datatrafik är mer regel än undantag, lagring av människors data påbjuds av EU och gränserna är lika hårt kontrollerade som de var innan EU:s tillkomst. Britterna har blivit världens mest övervakade folk, och Frankrike har infört undantagstillstånd. Trots det når terrorismen ständigt nya länder och skördar fler offer. Madrid, 2004. London, 2005. Oslo, 2011. Birmingham, 2013. Woolwich, 2013. Paris, januari 2015. Paris, november 2015. Bryssel, 2016. Birstall, 2016. Nice, 2016. London, 2017. Stockholm, 2017.

Samtliga dåd ovan har skett trots omfattande inskränkningar av människors frihet och integritet. Många av dem har också, på ett eller annat sätt, bidragit till att inskränkningarna har blivit fler och mer långtgående. Det finns emellertid ett klart lysande undantag. Oslo, 2011. Attentatet där Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängdåd i Oslos och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på Utöya, en bit utanför Oslo. Norges svar på attentatet blev inte mer övervakning och mindre frihet, att kompromissa med demokratiska värderingar och rättsstatens principer. Tvärtom.

Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg Norges svar på dåden så här:

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.

Det är en vördnadsvärd inställning. Hittills har Stefan Löfven hanterat terrordådet i fredags på ett mycket bra sätt. Han har agerat på ett förtroendeingivande sätt och sagt alla de rätta sakerna. Men krishantering är en sak, att gå vidare en annan. Jag hoppas att han och Sveriges övriga politiker framöver väljer att följa Jens Stoltenbergs exempel, och inte kompromissar med friheten, rättsstaten och demokratin.

Lärde sig Moderaterna ingenting av regeringstiden?

downward-trend-graph

Mellan 2006-2014 fanns en väldigt tydlig opinionstrend bland de borgerliga partierna: Moderaterna växte på Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas bekostnad. Varför detta blev resultatet av det borgerliga regeringssamarbetet råder det delade meningar om, men klart är att så var fallet.

Den initiala tolkning av detta som gjordes av Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna var att människor i gemen helt enkelt föredrog den moderata politiken framför deras. Deras taktik för att locka tillbaka sina väljare från Moderaterna blev därför i stor utsträckning att imitera Moderaterna. Under ett par års tid gjorde partierna gradvisa förflyttningar i moderat riktning.

Föga förvånande, åtminstone såhär i efterhand, bytte förhållandevis få väljare tillbaka till något av de tre borgerliga partier de röstat på 2002 och 2006. De blev kvar hos Moderaterna. För varför skulle de byta? Genom att anpassa sin politik efter Moderaternas så hade ju Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna bekräftat för väljarna att deras politik var den bästa. Varför skulle de överge ett parti som som för en viss politik, och som var de första att föra den politiken, till förmån för ett annat parti som förde samma politik?

Någon gång kring 2011-2012 började detta gå upp för många av medlemmarna i de mindre allianspartierna. Somliga av dem (däribland jag själv) började förorda att allianspartierna skulle göra mindre gemensamt och mer enskilt för att kunna profilera sig gentemot övriga alliansen. Så skedde inte, och Alliansen förlorade valet 2014 (och det hade den nog gjort alldeles oavsett hur mycket eller lite gemensam politik den presenterat).

Nu, tre år senare, är samtalsämne nummer ett i politiken vem som ska bilda regering med vem efter valet 2018. Sverigedemokraternas stöd tycks ha stabiliserat sig kring 20 procent i opinionen, vilket gör det osannolikt att det kommer gå att bilda en handlingskraftig majoritetsregering efter valet 2018.

Som Socialdemokraternas primära antagonister är det Moderaterna som har mest att förlora på situationen. Förändras inte opinionsläget radikalt är det möjligt att en blocköverskridande överenskommelse ingås, där ett eller flera av de mindre borgerliga partierna gör upp med Socialdemokraterna. Följaktligen har Moderaterna tagit det på sig att försöka locka tillbaka borgerliga väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Deras strategi? Att närma sig Sverigedemokraterna. De har närmat sig dem i invandringspolitiken, efterliknat deras profil i trygghetsfrågor, samt sagt sig vara villiga att göra upp med Sverigedemokraterna i enskilda sakfrågor. Som ett brev på Posten kom i förra veckan det givna utfallet: “katastrofras”, som det uttrycktes i Expressen.

Inga väljare kommer lockas från Sverigedemokraterna till Moderaterna för att Moderaterna för en mer Sverigedemokratisk politik. Däremot så kommer många moderata väljare, de som gillade Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan, att stötas bort av att partiet säger sig vara villigt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Opinionsraset i förra veckan kommer med största sannolikhet bekräftas av de nästkommande opinionsmätningarna, och det slutar nog inte där. Moderaterna kommer att backa ännu mer innan det vänder uppåt.

En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.

Därför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier

delmon-haffo

Veckans stora politiska snackis har tveklöst – och med all rätt – varit den så kallade #Haffogate igår. Den moderata lokalpolitikern och partitjänstemannen Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora och uppmanade henne att dra åt helvete. I en direktsänd Youtubestream.

Händelsen exploderade i sociala medier, vid tretiden publicerade DN filmen på sin sajt. En timme senare meddelade Moderaterna att Haffo fått sparken med omedelbar verkan, och senare under eftermiddagen aviserades att han också avgår från alla sina politiska uppdrag.

Såvitt jag kan erinra mig är det här första gången som en svensk partitjänsteman öppet gjort den här typen av grovt övertramp. Haffos agerande är oacceptabelt, punkt. Icke desto mindre så är det inte en enskild företeelse. Det är bara det värsta exemplet (hittills åtminstone) på ett debattklimat som blir allt mer hårt och ociviliserat. Bara tidigare den här veckan meddelade Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, att hon lägger ned sitt twittrande eftersom hon inte längre klarar av hoten och hatet som det innebär. Hon är inte den första som gör det valet.

Det är en sorglig utveckling. Sedan de sociala medierna blev en del av människors vardag har samtalsklimatet sakta men säkert blivit allt sämre. Vill man uttrycka en åsikt publikt i dag får man vara beredd på att inte bara bli motsagd utan också mer eller mindre vulgärt påhoppad. Varför? Varför är vi så taskiga mot varandra i sociala medier?

Jag har inga definitiva svar, men jag tror att det i grunden handlar om två saker. Den första är att internet, som i grunden för oss alla närmare varandra, paradoxalt nog gör att vi upplever ett avstånd till varandra. En annan människa av kött och blod är någon vi kan känna empati och förhoppningsvis också sympati för. Ytterst få personer skulle kalla en annan människa för hora om de två stod ansikte mot ansikte. På internet gör vi emellertid det eftersom, tror jag, det är svårt att känna empati för ett namn och en profilbild. Det är inte så vi är funtade, rent psykologiskt och biologiskt.

Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram genomförde på 60-talet ett experiment som kommit att kallas Milgrams lydnadsexperiment. I korthet så gick det ut på att han testade hur mycket människor är beredda att plåga andra människor bara för att en auktoritet säger åt dem att göra det. Experimentet blev väldigt känt för att en slutsatserna han drog efter experimentet var: väldigt mycket. Ett mindre känt resultat av experimentet är att hur mycket vi är beredda att plåga andra i stor utsträckning beror på närhet.

Försökspersonerna fick under experimenten utsätta andra människor för falska elchocker (försökspersonerna visste dock inte att de var falska, utan trodde att de chockade personernas spelade smärta var äkta). När personen som utsattes för elchockerna doldes bakom ett draperi så var människor beredda att chocka dem så svårt att de ”avled” (eller åtminstone låtsades göra det). När de kunde se personerna var de fortfarande beredda att chocka dem svårt, men de vägrade när de tyckte att smärtan började se outhärdlig ut. Och när försökspersonerna fick hålla de förment chockade människorna i handen var de inte beredda att gå alls lika långt, utan vägrade tidigt i experimentet att utföra auktoritetspersonens kommandon.

Profilbilder och avatarer i sociala fungerar, tror jag, som skynken i Milgrams experiment. Vi ser inte att andra användare döljer verkliga människor, som blir sårade och tar illa vid sig av påhopp och förolämpningar.

För det andra så tror jag att det handlar om vad man skulle kunna kalla för ”digital åsiktssegregation”. Vi väljer själva vilka vi följer i sociala medier och när det gäller politik väljer vi i stor utsträckning att följa människor som delar våra åsikter. För att vi ser upp till dem, för att de delar intressant material som bekräftar vår världsbild eller för att vi umgås med dem offline. Det är helt naturligt, men det får en intressant och möjligen beklaglig konsekvens. Vi börjar se oss själva och de som utgör majoriteten runtom oss på nätet som majoriteten också i stort.

Elizabeth Noelle-Neumann var en tysk statsvetare som genomförde ett väldigt intressant experiment på 70-talet. Hon intervjuade ett stort antal människor om deras politiska åsikter. Därefter förde hon samman människor med olika åsikter och initierade politiska samtal som hon iakttog. Hon såg du hur somliga personer vara öppna med sina åsikter och försvarade dem utan omsvep när de ifrågasattes. Andra teg emellertid om sina åsikter, och anpassade i någon utsträckning sina utsagor för att bättre matcha övriga gruppens. Anledningen var att de förstnämnda upplevde att de var i majoritet. Ingen vill bli utfryst ur gruppen, märker man att man är i minoritet försöker man således att se poängerna i majoritetens argument. Och även om man misslyckas så respekterar man deras åsikter och är noga med att inte avvika för tvärt ifrån dem.

På internet följer vi selektivt människor som får oss att uppfatta oss själva som en del av majoriteten. Samtidigt matas vi av Googles och Facebooks algoritmer med innehåll som sannolikt bekräftar vår världsbild, eftersom det är sånt vi tycker om och brukar söka oss till självmant. Och de som inte tycker som oss börjar vi så sakteliga uppfatta som avvikande idioter som inte behöver visas samma hänsyn som ”normalt funtade” människor.

Så vad gör vi för att vända utvecklingen och främja respekt och god ton på internet? Somliga förordar diverse former av reglering av internet. Det är inte en lösning jag tror på, dels för att det är svårt att reglera saker utan att orsaka nya och ofta större problem än de man vill lösa, dels för att teknik alltid vinner över politik.

Till syvende och sist tror jag att det kokar ned till eget ansvar. When they go low, we go high, som Michelle Obama uttryckte det för några veckor sedan. Vi måste ständigt påminna oss själva och varandra om att varje profilbild döljer en riktig människa som förtjänar att bemötas med respekt. Eftersom människorna bakom profilbilderna ofta inte kommer visa oss den respekt vi förtjänar, så är det lättare sagt än gjort.

Panama Leaks och vänsterns felslut

Förra helgen offentliggjorde Süddeutsche Zeitung och ett stort antal andra medier resultaten av närmare ett års granskning av 11,5 miljoner läckta dokument från den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca. Dokumenten avslöjar att tusentals människor, bland dem statsöverhuvuden och högt uppsatta statstjänsteman från ett flertal länder, undvikit skatt genom att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena följts av rop på högre skatter för de rikaste. Högst av alla har tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen ropat. I en debattartikel i Aftonbladet skrev han att Panama Leaks visar att de rikaste har råd att betala mer. Ett par dagar senare förkunnade han i en kulturkrönika i Expressen att de rikaste ska jagas och förtjänar att ligga sömnlösa om nätterna.

 

Detta är ett uttryck för samma kapitala felslut som vänstern alltid gör när det gäller ekonomi och skatter, grundat i oförmågan att tänka ett steg längre. Om något så visar Panama Leaks att höga skatter inte primärt drabbar de rikaste, utan vanligt folk. Den ekonomiska eliten har råd att anlita jurister och banker för att gömma undan deras tillgångar i komplexa bolagsstrukturer i skatteparadis utan insyn. Den lyxen har inte medelsvensson. Vi måste betala skatten oavsett om den är 20 eller 80 procent, de rikaste kan välja om de vill betala skatten eller inte.

Om inkomstskatterna höjs med en procentenhet är det bara ytterligare en procentenhet av inkomsten som skattesmitarna inte betalar, medan Suhonens vänner i LO-kollektivet får mindre pengar i plånboken.

Suhonen välkomnar regeringens nyligen aviserade bankskatt. Såklart. I verkligheten är det emellertid inte en skatt på banker utan en skatt på bankernas kunder. Bankerna kommer kompensera för sina högre skatteutgifter genom högre avgifter på sina kunder. Majoriteten av dem utgörs inte av den elit Suhonen vill sätta åt, utan av vanliga människor med vanliga jobb och vanliga inkomster.

Vill man att de rikaste ska betala mer i skatt så krävs inte högre skatter, då krävs lägre skatter. Lägre skatter minskar skillnaden mellan att betala dem och att betala en skattejurist för att slippa betala dem. Det är vänstern dock oförmögen att se. Vänstern ser ekonomin som statisk, och därför tror de att det räcker att tänka ett steg framåt.

Grundproblemet är emellertid inte ekonomiskt utan kulturellt. Vägar för att undvika att betala skatt kommer alltid att finnas. Vill man att människor inte ska välja de vägarna så krävs en kultur av att göra rätt för sig. Det är inget som kan lagstiftas fram, utan måste byggas genom målmedvetet opinionsbildande över tid.

Avslutningsvis, och i anslutning till frågan om kultur, kan det vara värt att reflektera över att det av de svenska bankerna är just Nordea som avslöjats med att hjälpa kunder minimera sina skatteutgifter. Nordea har de senaste 20 åren räddats av den svenska staten. Första gången i samband med 90-talskrisen, andra gången i samband med finanskrisen 2008. Nordea vet således att oavsett vilka risker de tar och hur illa de beter sig så kommer skattebetalarna att få stå för notan. Det är en vetskap som jag tror fostrar dålig kultur.

Finansinspektionen höjde din ränta – för ditt eget bästa

Politiker och myndigheter arbetar outtröttligt för att skydda människor från andra, sig själva och profithungriga företag. Intentionerna är ädla, men i många fall blir konsekvenserna av det offentligas skydd inte de avsedda.

I syfte att skydda svenska konsumenter införde Finansinspektionen sommaren 2015 krav på banker att redovisa den genomsnittliga faktiska ränta de erbjuder sina kunder. I skrivande stund jobbar samma myndighet med att utforma ett amorteringskrav för att begränsa svenska låntagares skulder.

Kravet på banker att redovisa sina räntor aviserades av Finansinspektionen i september 2014. Myndigheten skrev då följande i ett pressmeddelande:

Bankerna har länge presenterat missvisande listpriser för sina bolånekunder. Nu kräver FI att de ska redovisa ett snitt av de räntor som kunderna faktiskt betalar. Förslaget är ett viktigt steg för att stärka bankkundernas ställning på bolånemarknaden.

Att banker presenterar missvisande listpriser låter onekligen inte bra, och att stärka konsumenternas ställning på marknaden är tveklöst ett lovvärt initiativ. Men vad har de faktiska konsekvenserna av kravet blivit?

Jo, ett par månader efter att kravet om öppen redovisning implementerats började de olika bankernas bolåneräntor konvergera. Uppåt. De billigaste bankerna höjde sina räntor när det blev tydligt att deras konkurrenter tog ut betydligt högre priser. SEB:s bolåneräntor hade länge varit signifikant lägre än de flesta andra bankers, men i september 2015 “chockhöjdes” de till samma nivå som de flesta övriga aktörers.

De svenska konsumenterna är gissningsvis inte särskilt tacksamma för sin stärkta ställning.

I syfte att skydda konsumenterna från sig själva och de negativa konsekvenser en hög belåningsgrad kan få i händelse av att bostadspriserna dyker vill Finansinspektionen nu alltså införa ett amorteringskrav.

Enligt myndighetens förslag ska amorteringskravet endast gälla nya bostadslån, inte gamla. Med vissa undantag. Om man tar ett tilläggslån på ett gammalt bolån kommer man att omfattas av amorteringskravet.

Någon med ett bolån på 2 000 000 kronor när kravet träder i kraft kommer således inte vara tvingad att amortera något alls. Men vill samma någon ta ett tilläggslån på 200 000 kronor för att göra en värdehöjande renovering, installera bergvärme eller byta ut en trasig värmepump förändras detta. Då kommer personen tvingas amortera två procent av lånet, 44 000 kronor första året, per år tills lånets storlek uppgår till 70 procent av bostadens värde. Därefter är personen tvungen att amortera en procent av lånets värde tills lånet motsvarar 50 procent av bostadens värde.

I ovanstående scenario skulle den obligatoriska betalningen potentiellt alltså öka från 0 till 44 000 kronor per år, plus räntekostnader. Det är ingen försumbar utgift. Det krävs inget geni för att inse att många i det läget kommer att föredra att ta ett blancolån, som på sikt blir avsevärt dyrare. Hushållets marginaler blir mindre, och kravet som är tänkt att stärka hushållens ekonomi och den finansiella stabiliteten får motsatt effekt.

Också i detta fall får man förmoda att många kunder sannolikt inte kommer vara särskilt tacksamma för Finansinspektionens omsorg.

The road to hell is paved with good intentions.
– Sankt Bernard av Clairvaux

 

Socialdemokraterna – Framtidspartiet som är fast i 1900-talet

SAP-logo

Katrine Marcal skrev i januari denna mycket intressanta krönika på Aftonbladets ledarsida om de problem som svensk och europeisk socialdemokrati står inför. Hon identifierar fem gemensamma nämnare för Socialdemokraterna i bland annat Sverige, Grekland, Tyskland och Skottland:

  1. De har blivit teknokratiska elitpartier.
  2. De har varit ovilliga eller oförmögna att formulera trovärdiga alternativ till de senaste decenniernas “marknadsfundamentalism”.
  3. De har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nationalistiska och populistiska partier.
  4. De leds av personer som inte är olämpliga partiledare.
  5. De har utgått från att de alltid kommer ha stort väljarstöd eftersom de alltid har haft det.

Personligen tror jag att det skäl att ifrågasätta punkt nummer två på listan. Jag misstänker att den finns med på listan över för att den stämmer in på de exempel Marcal listan, och för att Marcal själv gärna vill att det ska vara ett skäl till att det går dåligt för Socialdemokraterna. Tittar man på mer framgångsrika exempel på socialdemokrati under de senaste årtiondena så har de snarare inkorporerat än skapat alternativ till “marknadsfundamentalismen”. Brittiska Labour är det givna exemplet (som för övrigt inte fått något större uppsving sedan deras kraftiga vänstersväng under Jeremy Corbyn). Ett annat, aningen mer långsökt, exempel är Bill Clinton och de amerikanska Demokraterna. Med det sagt ska jag villigt medge att jag är lika partisk som Marcal. Precis som hon nog väldigt gärna vill att punkt två är en viktig anledning till Socialdemokratins problem, ser jag gärna att den inte är det, så låt oss lämna den därhän för ögonblicket.

Övriga av hennes punkter håller jag i någon utsträckning med om, och jag tror att hon är något på spåren i framförallt den sista punkten. Socialdemokraternas grundproblem, åtminstone i Sverige, tror jag är följande: de vet inte hur man för politik.

I nationalekonomin finns ett begrepp som kallas jämviktsarbetslöshet. Arbetslösheten kan fluktuera upp och ned beroende på konjunktur, men den kommer alltid att sträva mot en jämviktsarbetslöshet som bestäms av strukturella snarare än finansiella faktorer.

Inom alla politiska partier finns en felaktig föreställning om en liknande mekanism, om partiets “naturliga stöd”. De här föreställningarna tenderar också att vara väldigt optimistiska. Partiföreträdare drömmer sig tillbaka till det där supervalet för två, sex eller tio år sedan då allt gick som det skulle och alla som faktiskt borde rösta på partiet också gjorde det. Därefter har partiet haft fel ledare, fokuserat på fel saker, kommunicerat på fel sätt eller liknande, vilket gjort att partiet inte nått upp till sin “egentliga” nivå. För Moderaterna är det 2010. För Centerpartiet 2006, för de så kallade Liberalerna 2002, för Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är det 1998.

Det tar tid för de här föreställningarna att dö. Ibland två mandatperioder, ibland tre, i Socialdemokraternas fall ännu längre. Jag minns en ett evenemang för ett par år sedan där en Socialdemokrat höll ett föredrag. Efter föredraget fick hon en fråga. Jag minns inte vad den handlade om, men jag minns väldigt tydligt att hon motiverade sitt svar med att “Socialdemokraterna är ett fyrtioprocentsparti”. 1994 var senaste gången Socialdemokraterna fick 40 procent i ett val.

Jag kan bara spekulera om varför denna föreställning tycks leva kvar längre inom Socialdemokraterna än inom andra partier. Min gissning är det handlar om partiets historia som ensamma statsbärare. Socialdemokraterna förknippades i 60 år med stabilitet och kompetens också för de väljare som inte delade partiets värderingar eller målsättningar. Man röstade kanske gärna på andra partier, men när det blåste och man ville ha ett stabilt och pålitligt parti vid nationens roder var det Socialdemokraterna man röstade på. Visst stöd finns för detta i partiets historiska valresultat. Två gånger har Socialdemokraterna fått mer än 50 procent i ett riksdagsval. 1940, mitt under brinnande världskrig, samt 1968 som präglades av studentuppror i Sverige, raskravaller i USA och Sovjetisk invasion av Tjeckoslovakien på den internationella arenan. Därefter har partiet nått över 45 procent två gånger. 1982 och 1994, båda gångerna var Sverige drabbat av ekonomisk kris.

Partiet har inte behövt vinna några väljare, för när andra partier förlorat väljare har Socialdemokraterna varit den naturliga destinationen för dem. Så är det inte längre, men föreställningen om att det är så lever alltjämt kvar i partiet. Den föreställningen måste det göra upp med. Gör de det kan de också glömma opinionskrisen. Finns ingen föreställning om att man bör ha 40 procents väljarstöd finns ingen anledning att våndas över att man har 25 procents stöd. Då har man istället en position som avundas av åtminstone fem av de övriga sju riksdagspartierna.

Sen gäller det att börja föra praktisk politik. Som alliansen visade 2006 och 2010 behövs ingen revolutionerande idé om folkhemmet 2.0 eller ett alternativ till marknadsekonomin för att få väljarnas förtroende. Se till att tågen går i tid, fixa debaclet med lärarlegitimationer, skrota verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder och inför eventuellt några nya som fungerar bättre och se till att flyktingarna lär sig svenska och får jobb. Och testa gärna något nytt! En idé är inte per definition dålig för att Per-Albin Hansson eller Tage Erlander inte tänkte den först.

Socialdemokraternas problem är inte att partiet är för höger, som Göran Greider alltid påstår. Eller att partiet är för vänster, som borgerliga ledarsidor alltid påstår. Problemet är att partiet oroar sig så mycket för vad väljarna tycker om dem att de försöker vara alla till lags hela tiden med löften som aldrig infrias. Allt medan de famlar i blindo efter det stora samhällsbyggarprojektet som inga väljare efterfrågar men som ska rädda rörelsen och föra socialdemokratin in i 2000-talet. Då blir det bara käbbel av alltihop.

Sweden Democrats Illustrate Media Shift in the Digital Age

The Swedish political party the Sweden Democrats (Sverigedemokraterna) stirred quite a bit of attention in Sweden yesterday. The party announced that 20 journalists that had applied for press accreditation for the party’s convention later in November would not be granted it. The result was a virtual outrage from the media and the party’s political opponents. I’d like to comment on that, but also, more importantly, on how this is part of a changing media landscape and something that I wager will become more frequent over the years to come.

The Sweden Democrats initially claimed that all applicants could not be granted press accreditations due to lack of space. 70 journalists had applied for it but the party could only accomodate 50, they claimed. This soon turned out to be an obvious falsehood though, as one of Aftonbladet’s journalists requested that his press accreditation be granted to one of his colleagues instead, and the party refused. Also, the party made a U-turn that very evening saying that all applicants would be accredited, proving there was no problems solving the accomodation issue, if there ever was one.

Critics claim that the party tried to influence journalists’ work and how the party is portrayed by the media. Of course they did! All party’s do, as do all companies and organizations big enough to have a public image to worry about. That’s what press offices and press secretaries are for! Their purpose is not primarily to cater the press, but to establish and maintain a favorable public image of the employer. The fact that Swedish media either does not understand this, or pretends that this is not the case, is at once both sad and laughable.

Some critics even claimed that the Sweden Democrats tried to limit the freedom of the press. Frankly, I think that’s a grand exaggeration. Having a press accreditation to a political convention typically means that you are provided with a work station and that you are given coffee and snacks for free. Freedom of the press means you have a right to write, publish and distribute what you see fit. It does not mean that everybody else have responsibility to go out of their way to help you to do so. If you are a journalist and you are working on an piece about me, I am under no obligation to invite you in to my home, offer you my kitchen table as a work station, and serve you coffee while you work.

Even so, not granting a select group of journalists press accreditation to a political convention is unorthodox and, in my opinion, regrettable. To me, exposing yourself to scrutiny and critisism the way you do when you let journalists into your midst, is a sort of “quality certification”. It means that you acknowledge and promote the instrumental value that journalism provides for the greater public.

And that’s the key thing here. It seems to me as if it is increasingly becoming the perception, especially among journalists, that journalism provides an intrinsic value. It doesn’t. The intrinsic values are information, awareness, and a relationship of sorts with politicians, corporations and organizations that everybody could not possibly have a personal dialogue and relationship with. Could not, as in “could not before”.

For the last century or so, the media has been the channel through which the public has got important and up-to-date information, as well as the only way of having any kind of semi-relationships with politicans, CEOs and celebrities. It has also been the only, or at least the best, channel for those same people to reach the public. And journalists seem to increasingly confuse their instrumental role, which they have played for so long in this chain of interaction, with the intrinsic values that it represents. The digital age offers new ways for the public to reach influential people and institutions. And, conversely, for these people and institutions to reach the public.

The media part of the interaction can increasingly be bypassed altogether. That’s the big picture here, and unfortunately it is being overlooked. For the first time (in Sweden at least) a political party has recognized that it doesn’t need to go through the filtered channel that is the media to reach the public. This is part of a major shift in all communications, not just politics. In a recent survey among Swedish marketing directors, the bulk of them said that they will reduce their spending on marketing in traditional and increase their presence (not necessarily spending) in digital channels and social media. Marketing directors of B2C companies even said that they will reduce their spending on PR and media relations. They realize that in the future media will no longer be as important a part of communications. That’s the big news story here, and it should be sending shockwaves through the media. And yet, it is not.

Därför är riksdagens AP-fondsförslag farliga

I söndags skrev jag ett inlägg om hur Sveriges riksdag föreslagit förändringar av AP-fondernas styrning som skulle kunna innebära stora negativa konsekvenser för svenska pensionssparare. Då inlägget var på cirka 700 ord så tyckte jag inte att jag hade utrymme att illustrera ordentligt på vilket sätt förslagen hotar framtida pensioner, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra det här.

Jag förklarade i söndagens inlägg att riksdagens förslag sannolikt skulle innebära lägre avkastning på AP-fondernas kapital, och hänvisade till experter och forskare som bestyrker det. Hur mycket är svårt att sia om, men bara en liten skillnad i avkastning får stora konsekvenser för den slutgiltiga pensionen.

Den som har en månadslön på 25 000 kronor betalar varje månad, vare sig hen vill eller ej, 4 625 kronor till det pensionssystemet. Om man arbetar i 40 år, och vi för enkelhetens skull tänker oss att lönen förblir densamma under alla åren, innebär det att personen i det här räkneexemplet under sina 40 arbetsverksamma år kommer betala in 2 220 000 kronor till pensionssystemet.

Mellan åren 2000-2014 växte kapitalet som förvaltas i AP-fonderna med i genomsnitt 4,15 procent per år, justerat för inflation. Om det skulle gälla för de 40 åren i vårt räknescenario så skulle de 2 220 000 kronorna växa till ungefär 5 567 500 kronor.

Ponera nu att riksdagens förslag om omorganisering och styrning av AP-fonderna går igenom och den genomsnittliga avkastningen sjunker till 3,50 procent per år (avkastningen är alltså inte ens en hel procentenhet lägre). I det scenariot skulle de dryga två miljoner kronor personen i vårt räkneexempel betalar in till pensionssystemet i slutändan uppgå till cirka 4 767 350 kronor. En modest skillnad i avkastning på bara 0,65 procentenheter minskar således det slutgiltiga värdet på inbetalningarna med drygt 800 000 kronor.

Skulle olyckan vara framme ordentligt, och avkastningen halveras till 2,075 procent per år så skulle de inbetalade pengarna i slutänden vara värda bara ungefär 3 439 650 kronor.

Små skillnader i årlig avkastning gör alltså enorm skillnad över långa tidsperioder. Räkneexemplet ovan är inte fullständigt korrekt eftersom jag räknat som om allmän pension och premiepension ingår i samma pensionspott. Det är de inte, men principen är densamma för båda och principen är det viktiga i sammanhanget.

Premiepensionen påverkas såvitt jag förstår inte av de förslag jag skrev om i söndags, då varje pensionssparare själv får välja vem som ska förvalta premiepensionen (de som inte gör ett aktivt val får sin premiepension förvaltat av sjunde AP-fonden). Premiepensionen är dessvärre bara en liten del av pensionen. Motsvarande 2,5 procent av månadslönen betalar du in till din premiepension varje månad, att jämföra med motsvarande 16 procent av månadslönen som går till den allmänna pensionen.

Skillnaden mellan de båda är att premiepensionen är din. De pengar du betalar in till premiepensionen får du själv också ut när du blir pensionär. De pengar du betalar in till den allmänna pensionen går emellertid till att försörja dem som är pensionärer idag (av detta skäl har för övrigt pensionärsorganisationerna fel när de säger att “pension är uppskjuten lön”, pension är huvudsakligen någon annans lön).

Häri ligger en stor del av orsaken till att pensionerna spås bli lägre och lägre framöver. Eftersom pension inte är uppskjuten lön utan omfördelad lön från de som arbetar, och demografin ser ut som den gör, så ska allt färre i arbetsför ålder framöver försörja allt fler pensionärer. Det hade varit betydligt rimligare att pensionsinbetalningarna var de omvända – merparten av inbetalningarna går till den egna pensionen och en liten del går till att försörja de vars egna pension inte räcker till. Men nu är situationen som den är, och det blir sannolikt svårt att införa ett rimligt pensionssystem innan demografin “jämnat ut sig” och vi har en jämn ström av människor både in i och ut ur pensionssystemet.