Lärde sig Moderaterna ingenting av regeringstiden?

downward-trend-graph

Mellan 2006-2014 fanns en väldigt tydlig opinionstrend bland de borgerliga partierna: Moderaterna växte på Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas bekostnad. Varför detta blev resultatet av det borgerliga regeringssamarbetet råder det delade meningar om, men klart är att så var fallet.

Den initiala tolkning av detta som gjordes av Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna var att människor i gemen helt enkelt föredrog den moderata politiken framför deras. Deras taktik för att locka tillbaka sina väljare från Moderaterna blev därför i stor utsträckning att imitera Moderaterna. Under ett par års tid gjorde partierna gradvisa förflyttningar i moderat riktning.

Föga förvånande, åtminstone såhär i efterhand, bytte förhållandevis få väljare tillbaka till något av de tre borgerliga partier de röstat på 2002 och 2006. De blev kvar hos Moderaterna. För varför skulle de byta? Genom att anpassa sin politik efter Moderaternas så hade ju Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna bekräftat för väljarna att deras politik var den bästa. Varför skulle de överge ett parti som som för en viss politik, och som var de första att föra den politiken, till förmån för ett annat parti som förde samma politik?

Någon gång kring 2011-2012 började detta gå upp för många av medlemmarna i de mindre allianspartierna. Somliga av dem (däribland jag själv) började förorda att allianspartierna skulle göra mindre gemensamt och mer enskilt för att kunna profilera sig gentemot övriga alliansen. Så skedde inte, och Alliansen förlorade valet 2014 (och det hade den nog gjort alldeles oavsett hur mycket eller lite gemensam politik den presenterat).

Nu, tre år senare, är samtalsämne nummer ett i politiken vem som ska bilda regering med vem efter valet 2018. Sverigedemokraternas stöd tycks ha stabiliserat sig kring 20 procent i opinionen, vilket gör det osannolikt att det kommer gå att bilda en handlingskraftig majoritetsregering efter valet 2018.

Som Socialdemokraternas primära antagonister är det Moderaterna som har mest att förlora på situationen. Förändras inte opinionsläget radikalt är det möjligt att en blocköverskridande överenskommelse ingås, där ett eller flera av de mindre borgerliga partierna gör upp med Socialdemokraterna. Följaktligen har Moderaterna tagit det på sig att försöka locka tillbaka borgerliga väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Deras strategi? Att närma sig Sverigedemokraterna. De har närmat sig dem i invandringspolitiken, efterliknat deras profil i trygghetsfrågor, samt sagt sig vara villiga att göra upp med Sverigedemokraterna i enskilda sakfrågor. Som ett brev på Posten kom i förra veckan det givna utfallet: “katastrofras”, som det uttrycktes i Expressen.

Inga väljare kommer lockas från Sverigedemokraterna till Moderaterna för att Moderaterna för en mer Sverigedemokratisk politik. Däremot så kommer många moderata väljare, de som gillade Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan, att stötas bort av att partiet säger sig vara villigt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Opinionsraset i förra veckan kommer med största sannolikhet bekräftas av de nästkommande opinionsmätningarna, och det slutar nog inte där. Moderaterna kommer att backa ännu mer innan det vänder uppåt.

Advertisements

Sweden Democrats Illustrate Media Shift in the Digital Age

The Swedish political party the Sweden Democrats (Sverigedemokraterna) stirred quite a bit of attention in Sweden yesterday. The party announced that 20 journalists that had applied for press accreditation for the party’s convention later in November would not be granted it. The result was a virtual outrage from the media and the party’s political opponents. I’d like to comment on that, but also, more importantly, on how this is part of a changing media landscape and something that I wager will become more frequent over the years to come.

The Sweden Democrats initially claimed that all applicants could not be granted press accreditations due to lack of space. 70 journalists had applied for it but the party could only accomodate 50, they claimed. This soon turned out to be an obvious falsehood though, as one of Aftonbladet’s journalists requested that his press accreditation be granted to one of his colleagues instead, and the party refused. Also, the party made a U-turn that very evening saying that all applicants would be accredited, proving there was no problems solving the accomodation issue, if there ever was one.

Critics claim that the party tried to influence journalists’ work and how the party is portrayed by the media. Of course they did! All party’s do, as do all companies and organizations big enough to have a public image to worry about. That’s what press offices and press secretaries are for! Their purpose is not primarily to cater the press, but to establish and maintain a favorable public image of the employer. The fact that Swedish media either does not understand this, or pretends that this is not the case, is at once both sad and laughable.

Some critics even claimed that the Sweden Democrats tried to limit the freedom of the press. Frankly, I think that’s a grand exaggeration. Having a press accreditation to a political convention typically means that you are provided with a work station and that you are given coffee and snacks for free. Freedom of the press means you have a right to write, publish and distribute what you see fit. It does not mean that everybody else have responsibility to go out of their way to help you to do so. If you are a journalist and you are working on an piece about me, I am under no obligation to invite you in to my home, offer you my kitchen table as a work station, and serve you coffee while you work.

Even so, not granting a select group of journalists press accreditation to a political convention is unorthodox and, in my opinion, regrettable. To me, exposing yourself to scrutiny and critisism the way you do when you let journalists into your midst, is a sort of “quality certification”. It means that you acknowledge and promote the instrumental value that journalism provides for the greater public.

And that’s the key thing here. It seems to me as if it is increasingly becoming the perception, especially among journalists, that journalism provides an intrinsic value. It doesn’t. The intrinsic values are information, awareness, and a relationship of sorts with politicians, corporations and organizations that everybody could not possibly have a personal dialogue and relationship with. Could not, as in “could not before”.

For the last century or so, the media has been the channel through which the public has got important and up-to-date information, as well as the only way of having any kind of semi-relationships with politicans, CEOs and celebrities. It has also been the only, or at least the best, channel for those same people to reach the public. And journalists seem to increasingly confuse their instrumental role, which they have played for so long in this chain of interaction, with the intrinsic values that it represents. The digital age offers new ways for the public to reach influential people and institutions. And, conversely, for these people and institutions to reach the public.

The media part of the interaction can increasingly be bypassed altogether. That’s the big picture here, and unfortunately it is being overlooked. For the first time (in Sweden at least) a political party has recognized that it doesn’t need to go through the filtered channel that is the media to reach the public. This is part of a major shift in all communications, not just politics. In a recent survey among Swedish marketing directors, the bulk of them said that they will reduce their spending on marketing in traditional and increase their presence (not necessarily spending) in digital channels and social media. Marketing directors of B2C companies even said that they will reduce their spending on PR and media relations. They realize that in the future media will no longer be as important a part of communications. That’s the big news story here, and it should be sending shockwaves through the media. And yet, it is not.