Review: When the force awakened excitement died

A long time ago, Star Wars premiered at theatres across this very planet. Despite all of its flaws, it was a truly groundbreaking movie. Star Wars depicted the classical hero’s journey in a new way and in a truly original setting. It enticed the imagination of a generation and introduced an epic new genre to cinema audiences all over the world.

From there, it has gone downhill for the Star Wars franchise. Not much of that proud legacy of the first trilogy was discernable in George Lucas’ prequel trilogy. To my dismay, it has been absolutely obliterated in the first installation of the sequel trilogy, Star Wars: The Force Awakens.

Given the prequel trilogy, my outlook on the seventh Star Wars episode was inquisitive rather than optimistic. Nevertheless, I did have some hope of it at least being a decent film. Lucas had proved that as capable as he was of reinventing science fiction for a new audience, he was utterly incapable of reinventing himself. But for the seventh movie, the Star Wars franchise had rid itself of Lucas and instead brought in award winning director J.J. Abrams.

My hope was that Abrams would be able to spot the potential of the Star Wars franchise that Lucas had either overlooked or discarded, and use it to forge a solid story as the centerpiece of a well-made motion picture. The result of that naive hope was complete and utter disappointment.

Star Wars: The Force Awakens exhibits a complete lack of originality. Most of the script is virtually copied from one or several of the previous six movies in the franchise. The movie begins with a droid that carries an important secret narrowly escaping capture by “the bad guys”. The droid then teams up with the orphaned main protagonist on a dry desert planet. The two in turn team up with an outlaw. Does it sound familiar? It should, as it is the exact same plot outline as in the original Star Wars movie.

The names of people and places have been changed, but it is essentially the same story. And the similarities does not end there. Later on, the rebels set out to destroy the enemy’s massive, spheric doomsday laser. That is not only a rip-off of an earlier Star Wars movie, it is a rip-off of an earlier rip-off of an even earlier Star Wars movie.

In the end, the resistance successfully destroys the doomsday laser (of course) and the protagonist flies off to find a missing jedi master. Once again, we have seen it before. That time Luke Skywalker was the protagonist flying off, now he is the master that is sought.

All things considered, the plot of Star Wars: The Force Awakens is old, boring and predictable. Somehow you knew long before it was revealed that Darth Bad-Guy was the son of Han and Leia. And when Han later stepped out onto that narrow bridge you at once realized that he would be killed.

Even if the other aspects of the movie had been perfect, it could not have made up for the poor story. But to be honest, several of the other aspects of the movie were not that great. The footage was terrific, no doubt. The cast, in my opinion, was good but not great. But the visual effects were quite often terrible. Just have a look at this vulture-looking creature:

J.J. Abrams seems to have taken to heart the criticism regarding excessive use of CGI that George Lucas received after the prequels, which is good. But props that look like a 3rd grade biology project is not better. Quite the opposite, it is even worse.

The critique against Lucas’ excessive use of CGI was not primarily about the CGI. It was about the fact that Lucas had a poor story and tried to make up for it using great CGI. Unfortunately, Abrams seems to have missed the main point of that criticism. He omitted the excessive CGI, but kept the hollow story and shallow characters.

In addition to all this, the movie is filled with minor but noticeable details that ruin the continuity or that simply does not make sense. Rey always parks her hovercraft half a mile away from the places she is visiting for no apparent reason. Kylo Ren has been trained in the ways of the force but is ousted in wielding it by Rey several times!?  Finn’s job is to empty latrines on the death star, yet Kylo Ren brings him to a potential battle? And he has detailed knowledge about the technical properties of the death star? Luke Skywalker allegedly set out to search for the first Jedi temple, implying he did not know where he was going, yet somehow he left behind a map of where he was?

In fairness, the movie did have a few good scenes. One of the best was this awesome top gun moment:

Summing up one is nevertheless forced to conclude that those who claimed that the franchise could not possible become worse after the prequels were wrong.

LO vill stjäla din pension

För cirka en månad sedan presenterade LOrapporten Vad krävs för en hållbar pension? Det är en befogad fråga med tanke på hur pensionerna utvecklats och enligt prognoser kommer fortsätta att utvecklas. De som gick i pension runt år 2000 fick ut 79 procent av sin slutlön i pension. De som går i pension i dag får ut runt 55 procent av sin pension. Enligt Folksams prognoser så kommer min generation, född runt 1990, få ut 43 procent av sin slutlön i pension.

Skälen till pensionernas utveckling är flera, men primärt tre: människor lever längre, människor börjar arbeta senare och arbetslösheten är högre. Situationen för blivande pensionärer hjälps inte heller av att nuvarande regering avskaffat skatteavdraget för privat pensionssparande.

LO-ekonomen Mats Morin som skrivit LO-rapporten säger i Pensioner & Förmåner att det är oacceptabelt att människor efter ett helt yrkesliv kan behöva garantipension och bostadstillägg. Det är glädjande att LO anser att det ska löna sig att arbeta, något de anmärkningsvärt ofta förefaller tveksamma till.

LO:s målsättning är att en LO-arbetare som går i pension år 2028 ska få ut 70 procent av sin slutlön i pension. En lovvärd och rimlig målsättning. Så vad är deras lösning? Allt åt alla. Bokstavligt talat.

Ett av LO:s viktigaste förslag är att staten ska stjäla de pengar människor betalt in till sin egen premiepension och stoppa in dem i inkomstpensionssystemet. Människor som i årtionden betalat in premiepension (motsvarande drygt 13% av deras totala pensionsinbetalningar) med löfte om att den pensionen sätts av för just dem skulle alltså i ett nafs bli av med den biten av sin pension.

Inte nog med att det är omoraliskt, det skjuter också problemet på framtiden. För oavsett om man räknar med premiepensionen eller ej så sjunker pensionerna, varför det här problemet skulle behöva lösas igen om 20-25 år. Vad ska LO föreslå då? Att staten stjäl människors privata pensionssparande istället?

Vad som måste till är en övergång till ett pensionssystem som i högre grad, inte mindre, bygger på egenfinansiering. Enligt dagens modell betalar alla motsvarande 16% av sin lön till den allmänna pensionen, en pott som alla dagens pensionärer får sina pensioner från. Därtill betalar alla motsvarande 2,5% av sin lön till en pott med pensionspengar som går till dem själva när de en dag går i pension.

Hade politikerna tänkt till lite när de utformade pensionssystemet hade de gjort tvärtom istället. Det vill säga sett till att människor satt av en stor summa till sin egen pension varje månad, och en mindre summa för att garantera att också människor som av en eller annan anledning inte satt av tillräckligt med pengar till sin egen pension får en pension som går att leva på.

Nu gjorde de dessvärre inte det. Det finns två alternativ för att långsiktigt lösa situationen. Det ena alternativet är att gradvis gå över till ett system med en högre grad egenfinansiering, likt det som beskrivs ovan. Inte bara är det mer långsiktigt hållbart, det skulle också innebära att man slapp fenomen som “bromsen” som rätt var det är slår till och sänker allas pensioner i flera år för att klåfingriga politiker i USA och Grekland utlöst globala ekonomiska kriser. Det skulle innebära att pensionssystemet under en övergångsperiod, och inte en speciellt kort sådan, blir markant dyrare för alla löntagare. It’s a bitch, men what are you gonna do? Det vore inte första gången en efterkommande generation tvingas betala för tidigare generationers misstag.

Det andra alternativet är att göra ingenting. Det kommer sluta med att en majoritet av svenska pensionärer är fattigpensionärer som inte primärt lever på pensionssystemet utan på garantipension och bostadstillägg. Garantipensionen och bostadstilläggen ska också betalas, via skattsedeln istället för via pensionssystemet men mindre i plånboken för vanligt folk blir det likafullt. Den extra kostnaden skulle dessutom bli permanent.

Sen finns såklart även LO:s förslag: stjäl löntagarnas pengar och skjut problemet på framtiden. Låt nästa generation ta det jobbiga beslutet istället.

 

Miljöpartiets baksmälla från helvetet – Verkligheten

 

 

Till slut så gick det inte längre. Inte ens för Mehmet Kaplan. “Änligen!” beskriver nog rätt väl vad många kände när Stefan Löfven igår kallade till presskonferens och berättade att Kaplan – som det officiellt heter – lämnat in sin avskedsansökan.

Det är ett smärre under att Kaplan blev minister från första början. Att han umgås med extremister och fascister är nämligen ingen nyhet. Redan i samband med att han tillträdde som minister 2014 kritiserade den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul Kaplans kopplingar till islamister. Hon anklagade honom dessutom för att ha en dold agenda. Också dessförinnan hade Kaplan kritiserats för sina kopplingar till islamism och sin flexibla hållning till demokrati och yttrandefrihet, bland annat i samband med att han 2011 bjöd in brittiska islamisten Yvonne Ridley till Sveriges riksdag.

Mot bakgrund av hur exempel efter exempel på “grodor” från Kaplan lyftes fram i ljuset är det förvånande att han kämpade så länge som han gjort för att få sitta kvar. Eller snarare, det hade varit det om han företrätt något annat svenskt riksdagsparti.

Kaplans avgång är bara toppen på det isberg till haveri som Miljöpartiets första 18 månader i regeringsställning varit. Ett haveri som primärt grundar sig i en sak: Miljöpartiet är inte vana vid att granskas kritiskt, och när så nu sker vet de inte hur de ska hantera det. Och hur skulle de kunna det?

Att gå från opposition till regeringsställning är för de flesta partier en övergång från askan in i elden. Idéer som redan granskats undersöks in i minsta detalj, och människor som redan synats i sömmarna av medierna får sina sömmar uppslitna och placerade under mikroskop. För Miljöpartiet har omställningen till regeringsparti dock varit en övergång från en dans på rosor till infernot.

Kent Asp vid Göteborgs universitet har i många år undersökt journalistkårens sympatier. Han har regelbundet funnit att en överväldigande majoritet av svenska journalister är vänster, och att en överväldigande majoritet av den majoriteten är miljöpartister. Hela 41 procent av svenska journalister uppgav för ett par år sedan att de sympatiserade med Miljöpartiet.

Innebär det per automatik att Miljöpartiet gynnas? Nej, inte per automatik. Men oavsett om man är journalist eller ej är det svårt att helt frikoppla sitt arbete från de egna övertygelserna. Och det finns skäl att tro att svenska journalister misslyckats med detta i sin granskning av Miljöpartiet.

Denna Sifo-undersökning från 2014 visar till exempel att Miljöpartiet får klart mer positiv vinkling i svenska medier än andra partier. Borgerliga partier framställdes överlag mer negativt än positivt – vilket är naturligt eftersom de då satt i regering. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framställdes i media på ett hyfsat neutralt sätt. Gemensamt för dem alla var dock att det fanns både positivt och negativt vinklade artiklar. Dock ej för Miljöpartiet. Inte en enda artikel med negativ vinkling skrevs om partiet under undersökningsperioden. Det är anmärkningsvärt.

Undersökningen ger bara en ögonblicksbild och täcker inte alla svenska medier. Icke desto mindre indikerar den att Miljöpartiet hade en lite glassigare medietillvaro än andra partier fram till 2014.

Följaktligen har miljöpartister vant sig vid att komma undan med sådant andra inte skulle komma undan med. Det har odlat en kultur i vilken förslag om skattefinansierade clowner i äldrevården blir till en fräsch och visionär idé istället för ett ineffektivt användande av skattemedel, och där kopplingar till islamistiska organisationer blir en kuriositet istället för något att ta avstånd ifrån.

Denna kultur av att omfamna det avvikande har gjort Miljöpartiet till ett parti i vilket utopin är referensramen.

I Miljöpartiets Sverige finns varken kärnkraft eller fula utsiktsstörande vindkraftverk. Alla har insett storstadens komfort och bor innanför Stockholms tullar. Alla äldreboendeclowner har kollektivavtalsenliga löner och antingen cyklar eller rider enhörning till jobbet. De som inte jobbar har medborgarlön så att också de kan beställa ekologiska grönsaker och second hand-kläder på nätet via statens gigantiska wifi. Budbilarna som levererar varorna går på kärlek och släpper ut regnbågar. Vägen dit? Oklart, men den är rosa och fluffig!

Att försöka axla ett regeringsansvar efter att i årtionden sakta men säkert gjort sig av med varje tillstymmelse till verklighetsförankring kan nog bäst liknas vid att vakna upp och behöva gå till jobbet morgonen efter århundradets fest. Och vakna är allt Miljöpartiet gjort. Baksmällan har de fortfarande framför sig.

 

I Norrland bor nästan inga människor

Den senaste veckan har det uppmärksammats på flera håll att en sändning av TV4 Nyheterna inte lyfte fram den jordbävning som drabbade norra Norrlandskusten förra helgen. I ett argt Facebook-inlägg som fått stor spridning konstateras att TV4 inte är intresserade av tittare i norra Sverige.

 

För cirka en månad sedan beklagade sig för övrigt också en i raden av kränkta norrlänningar på DN Åsikt över hur Norrland ständigt klumpas ihop till en enhet, och undrade om det månne beror på okunskap.

Nej, att TV4 valde att inte sända något om jordbävningen i norra Sverige beror inte på att de inte bryr sig om sina tittare i den norra landsänden. Och nej, att människor klumpar ihop Norrland till en entitet beror inte på okunskap. Orsaken till båda företeelserna är betydligt simplare.

Orsaken är att i Norrland bor nästan inga människor. Den grupp människor som beklagar sig över att Norrland ses som en entitet påpekar ofta och gärna hur stort Norrland är. I det klagobrev på DN Åsikt som hänvisas till ovan konstateras exempelvis att Norrland är dubbelt så stort som Götaland och Svealand tillsammans. Det stämmer inte, men Norrland är icke desto mindre den överlägset största landsdelen. Men på detta stora och vida landområde bor endast en miljon människor, drygt 10 procent av Sveriges befolkning.

Ta det traditionella landskapet Härjedalen som exempel. Det är knappt 12 000 kvadratkilometer stort, och hem åt färre än 10 000 människor. Landet Montenegro är bara lite större, men hem åt drygt 600 000 personer. Då bör även påpekas att Montenegro är ett förhållandevis glesbefolkat land.

Nyhetsrapportering görs om och för människor, inte tom mark. Det säger sig själv att norrländska händelser skildras i svenska medier i mindre utsträckning än “sydländska”, eftersom de påverkar färre människor. Att TV4 valde att inte sända något om en norrländsk jordbävning i en nationell sändning beror således inte på att företaget inte bryr sig om sina nordliga tittare. Valet motiveras istället av att jordbävningen påverkade få personer och var av begränsat intresse för en överväldigande majoritet av tittarna.

Med det sagt så vill jag ändock poängtera att jag tycker TV4 gjorde ett misstag just i detta fall. Inte för att antalet påverkade människor motiverar ett nyhetsinslag, men för att svenska jordbävningar över huvud taget är väldigt ovanliga i Sverige. Exotismen i detta borde vägt upp att så få påverkades. Något som TV4 också konkluderat i efterhand.

Att Norrland är glest befolkat gör också att det lätt klumpas ihop till en enhet. Ofta talar man inte om specifika platser utan mer övergripande områden. Stockholmsområdet, Uppland, Storgöteborg etc. Dessa exempel har det gemensamt att de har åtminstone cirka en miljon invånare. Ska man tala om ett område kring exempelvis Sundsvall som uppgår till en miljon invånare så blir det Norrland.

New job, new country and new blog

It has been a long time since I last blogged, but I have missed it quite a bit. I stopped a few years back for, well, practical reasons we can call it, to make a long story short. Now those reasons are no longer present in my life and so I thought I’d give blogging another shot.

Since my old blog was fairly… Well, old. And since my life has had a bit of a fresh start in more ways than one recently I figured I could just as well get a fresh start with the blogging. Hence, I started up this brand new blog with a brand new theme at a brand new adress (same platform though, I really like WordPress and would really recommend it to anybody out there thinking about starting a blog and choosing between the various available platforms).

The site is still a work in progress, with empty pages, default images, no categories and so on, so there’ll be a few updates in the near future. Until then you’ll simply have to endure the mess.

Readers that used to read my old blog back in the day might notice something very different about this post, compared to the posts on my old blog – the language. Being a Swede, living in Estonia, having friends and contacts all over Europe and a few in far corners of the world as well, I’ll probably switch between languages depending on what I’m writing about.

Like on my previous blog I imagine I’ll comment and share reflections on Swedish politics and media. When doing that I’ll try to stick to mostly Swedish. I don’t believe that most of my non-swedish readers would be very interested anyways. In addition to that I’ll be writing some on different topics, life in Estonia (don’t worry though, I wont bore you with who I’m having lunch with or how the coffee tastes. It’s not a life style blog – I cant stand those things.), world events, culture, probably debunking a few myths about eastern Europe and so on. While writing about these things I’ll probably stick mostly with English. Eventually I might even try to post something in Estonian, but that’s not going to happen anytime soon.

So, read the Swedish posts, or the English ones, or both, or neither. It doesn’t really matter to me, I’m writing mostly for myself. Some people do yoga, others see a therapist. I write. That being said, I do greatly appreciate the exchange you can sometimes have by making your thoughts available to others. So of course I appreciate having a readership, especially an active one that comments and shares their own thoughts.