Tillfällig exit ur lovande tillväxtbolag

För ett par veckor sedan skrev jag att en av 2017 års lärdomar för mig blev att göra hemläxan ordentligt innan jag går in i ett nytt bolag. Jag illustrerade lärdomen genom exemplet Heliospectra, mitt dittills sämsta köp. Dagarna därpå rusade bolaget med i runda slängar 100 procent. Samtidigt satt jag och gjorde hemläxan för att bestämma huruvida jag skulle behålla det eller inte. Min analys landade i att jag tror på marknaden och jag tror på bolaget – men jag gör ändå tillfälligt exit.

Cannabisbolagen på världens börser har blivit extremt uppmärksammade under januari, och flera bolag som är verksamma på den marknaden har mer än fördubblat sina börsvärden. För mig så var den här utvecklingen väntad och överraskande på samma gång. Väntad eftersom jag följt den globala forskningen och debatten kring cannabis med visst intresse en längre tid (av politiska av sociala skäl, inte finansiella), och det varit uppenbart åt vilket håll både forskningen och debatten pekat. Överraskande eftersom att den här utvecklingen kommit så plötsligt och gått så fort.

Jag gick in i Heliospectra mer eller mindre på impuls (ajabaja!) i november 2016. Detta eftersom USA då inte bara valde en ny president, ett flertal delstater (däribland Kalifornien med 40 miljoner invånare) valde dessutom att legalisera cannabis. Dessutom låg det i korten att Kanada skulle legalisera substansen, och det är bara en tidsfråga innan legaliseringsvågen kommer till Europa. Lägg därtill att det knappt går en vecka utan att det publiceras en ny forskningsstudie där ett nytt medicinskt användningsområde för cannabis identifierats. Således såg jag framför mig en snabbt växande marknad för cannabis som såväl rekreationsmedel som medicinskt preparat.

Heliospectra tillverkar odlingsbelysning. Belysningen är egentligen inte särskilt framtagen för cannabisodling, men då cannabis länge odlats i det fördolda så finns det en helt annan vana och medvetenhet kring betydelsen av belysning bland cannabisodlare. Jag såg därför Heliospectra som ett av de bolag som skulle hackorna och spadarna i rushen efter det gröna guldet.

Efter att ha tittat närmare på bolaget och deras produkter kan jag inte annat än tro att de går en ljus framtid till mötes. Jag ser tre stora trender som talar för Heliospectra. För det första den förhållandevis nya och snabbt växande legala cannabismarknaden. För det andra så blir vi allt fler människor i världen, men den tillgängliga odlingsmarken är begränsad. Det kommer leda till att allt mer mat odlas inomhus – och då är bra belysning anpassad för ändamålet ett måste. Och sist men inte minst, den ökande klimat- och miljömedvetenheten. Heliospectras utrustning är energisnål, möjliggör odling i princip överallt och har potential att signifikant öka en odlares avkastning per markenhet. Bolaget växer så det knakar, och var 2017 Sveriges näst snabbaste teknikföretag (det i sig borgar dock ej för framgång – allra snabbast växte Fingerprint Cards).

Heliospectras belysningsutrustning är dyr om man jämför med deras konkurrenter, men jag tror inte att det behöver ligga dem i fatet så mycket. Dels så är de fortfarande små och har sannolikt inte fått upp skalbarheten i sin verksamhet riktigt. Dels så är deras produkter långt mer avancerade än de flesta konkurrenters. De samarbetar med flera universitet och botaniska trädgårdar för att optimera sina produkter och erbjuder ett webbaserat kontrollsystem som integrerar belysning och sensorer. För att illustrera den tekniska nivån kan nämnas att Heliospectra valdes ut av DLR Institute of Space Systems för att ta fram en vattenkyld, högintensiv växtlampa för bruk i yttre rymden som just nu testas i Antarktis.

Bolagets belysningsriggar är de enda på marknaden som har ett integrerat system för att transportera bort spillvärmen från LED-lamporna från växtutrymmet. Jag spenderade ett par timmar på Youtube med att gå igenom recensioner av såväl Heliospectras som deras konkurrenters produkter, och en av dem gav deras lampor det lysande (ursäkta Göteborgshumorn) omdömet:

”I think this light is a pretty big game changer for our industry.”

Anledningen till att jag trots min stora tilltro till bolaget valde att sälja hela mitt innehav i måndags är att jag tycker kursen känns lite ”uppblåst” för tillfället. Som jag skrev inledningsvis så var aktien upp en bra bit över 100 procent ett tag, och detta trots att förhållandevis lite hänt i bolaget. Kursracet inleddes med att Heliospectra meddelade att de mottagit sin största order någonsin, på cirka 5,5 miljoner kronor. Det är helt klart en positiv signal, men det motsvarar trots allt bara 13 procent av den rörelseförlust bolaget redovisade 2016. Jag är övertygad om att Heliospectras rörelseförlust 2017 kommer vara mindre än den var 2016, och att rörelseförlusten 2018 kommer bli mindre än den var 2017. Summa summarum så går bolaget ändock med förlust, och lär fortsätta med det i något eller några år till.

När bolaget närmar sig breakeven håller jag det inte alls för osannolikt att jag går in dem igen, men dessförinnan så tror jag att luften kommer gå ur bolaget och de kommer sjunka tillbaka ned till en sex-sju kronor per aktie. I det läget kändes det rätt att sälja mitt innehav för 40 procent mer än jag köpt dem för ett drygt år tidigare. Man kan trots allt inte bli fattig av att sälja med vinst.

Advertisements

Lyxstriden: LVMH vs Kering

I min nyårskrönika för tre veckor sedan berättade jag att ett av målen med mitt sparande och investerande under 2018 är att bredda min portfölj genom fler utländska innehav. I det här inlägget går jag igenom och jämför ett par utländska bolag på marknaden för lyxprodukter som jag tittat närmare på de senaste dagarna.

Jag har intresserat mig för lyxvarumarknaden av huvudsakligen två skäl. För det första är det en marknad som kryllar av starka varumärken. Ett starkt varumärke som förvaltas på rätt sätt kan utgöra en bra vallgrav mot konkurrenter som försöker plocka marknadsandelar. För det andra så är lyxprodukter en förhållandevis stabil och ocyklisk marknad; om en stor andel av kunderna har miljoner på banken och kör Bentley till jobbet spelar det inte så stor roll om den makroekonomiska utvecklingen avstannar en aning.

Jag har tittat närmare på tre bolag. Den franska giganten och marknadsledaren Moët Hennessy Louis Vuitton (med den lite bakvända förkortningen LVMH, den franska utmanaren Kering, och det Schweiznoterade Richemont.

Alla tre är konglomerat med ett flertal varumärken i sin portfölj. Normalt försöker jag undvika konglomerat eftersom det är en organisationsmodell som går stick i stäv med specialisering och fokusering av verksamheten. Dessutom ställer det stora krav på organisation och ledarskap – i ett vanligt bolag behöver man bara lyckas rekrytera en kompetent vd, ett konglomerat måste rekrytera flera. I det här fallet är jag emellertid beredd att göra ett undantag. Dels för att jag är näst intill tvungen, en majoritet av de noterade ledande bolagen på lyxproduktsmarknaden är konglomerat. Dels för att jag tror en portfölj av starka varumärken som verkar inom olika segment av marknaden är ett sätt att hedgea sig mot svagheter i enskilda regioner eller marknader.

LVMH har ett 70-tal varumärken i sin portfölj, flaggskeppet Louis Vuitton ackompanjeras av bland andra Bulgari, Marc Jacobs och Dom Perignon. Kering som har ett 20-tal varumärken stoltserar med bland andra Gucci, Yves Saint Laurent och Brioni i sin portfölj. Också Richemont innehar ett 20-tal bolag, bland dem Cartier, Piaget och Montblanc.

Efter att ha börjat titta närmare på bolagen blev det snabbt uppenbart att Richemont inte är något investeringsalternativ för mig. Dels så har de i mitt tycke den klart svagaste portföljen, där Cartier är det enda varumärket som platsar i samma sällskap som Gucci och Dom Perignon. Vidare så är över hälften av deras bolag primärt inriktade mot klockor, vilket minskar deras bredd och därmed det godtagbara skälet att vara ett konglomerat. Och viktigast av allt: de uppvisar minskad försäljning på både ett och tre års skit, och minskad vinst på både ett, tre och fem års sikt. Nej tack.

Richemont_logo

Kvar att jämföra finns då LVMH och Kering. Företagens nyckeltal indikerar vid en första anblick att LVMH är det bättre och mer lönsamma bolaget. De har något högre bruttomarginal, betydligt högre rörelsemarginal, bättre avkastning på såväl eget kapital som totala tillgångar, och lite högre tillgångsomsättning.

LVMH Kering
Gross margin (%) 65,32 62,90
Operating margin (%) 18,36 11,14
Return on Equity (%) 15,69 7,32
Return on Assets (%) 6,79 3,39
Asset turnover 0,64 0,52

Källa: LVMH:s och Kerings respektive årsredovisning 2016

De här siffrorna förtjänar dock att nyanseras en aning. Kering är nämligen inte ett renodlat lyxproduktsbolag, i alla fall inte ännu. De har även ett sportsegment bestående av Puma, Cobra och Volcom. Puma, som är en jätte på sportmarknaden, svarade för drygt 29 procent av Kerings försäljning 2016. Pumas rörelsemarginal uppgick under samma period till endast 3,5 procent, vilket drar ned Kerings rörelsemarginal som helhet betydligt. Exklusive Pumas aktiviteter hade Kerings rörelsemarginal uppgått till 14,2 procent, och även avkastningen på eget kapital och tillgångar hade ökat betydligt.

LVMH_logo

Men Puma är ju en del av Kering, så varför är det här relevant? Jo, dels för att vi inte ska jämföra äpplen med päron. Men också för att Kering vad det verkar strävar efter att utvecklas till ett renodlat lyxproduktsbolag. De aviserade nu i januari att de kommer dela ut 70 procent av Puma till sina aktieägare. Gissningsvis kommer de så småningom att sälja de resterande 16 procenten i deras ägo till en större aktör som är villig att betala en premie för en stor minoritetspost i bolaget. Om så blir fallet tror jag att vi med stor sannolikhet får se en försäljning av även Cobra och Volcom längre fram.

Tittar man på bolagens tillväxt så blir bilden av vilket bolag som är den bästa investeringen mer komplicerad. Historiskt har LVMH haft den bästa tillväxten, men tittar vi på siffror för de senaste åren så har Kering av allt att döma kommit ikapp och tagit sig förbi. 2016 ökade LVMH:s försäljning och vinst med drygt fem respektive drygt åtta procent. Motsvarande siffror för Kering var knappt sju respektive drygt 10 procent. Första halvåret 2017 ökade LVMH:s försäljning och vinst med knappt 15 respektive drygt 23 procent. Det kan jämföras med drygt 26 respektive 57 procent för Kering. H1 2017 hade Kering dessutom bättre marginaler än LVMH (20,9 procent för Kering, 18,5 för LVMH).

Vid sidan av de hårda nyckeltalen så känns det som att LVMH har en något bättre portfölj av varumärken än Kering. LVMH har inte bättre eller starkare varumärken än Kering, men de har fler varumärken som spänner över fler marknadssegment. Den främsta skillnaden vad gäller det sistnämnda är LVMH:s starka position på vin- och spritmarknaden, där Kering inte är närvarande överhuvudtaget.

Väger man in de båda företagens respektive strategier framåt så blir bilden återigen mer komplicerad. Personligen så tror jag att det är Kering som valt den bättre strategin i dagens affärslandskap. Bolag i lyxsegmentet är ofta noggranna med vilken typ av miljö deras produkter säljs i, något som gäller både LVMH och Kering. Miljön ska förstärka känslan av lyx och exklusivitet kring produkterna. LVMH har löst detta genom att deras flaggskeppsvarumärken bara säljer sina produkter i egna butiker. Kering har naturligtvis också egna butiker, men har därtill licensavtal med andra aktörer. Med andra ord är risken i bolaget mindre, och när butiker tvingas lägga ned för att folk handlar online istället så är det i huvudsak andra som står med dyra hyresavtal de inte kommer ur.

Även vad gäller e-handel så tror jag att det är Kering som valt den klokaste strategin framåt. De  stöttar sina dotterbolag i deras individuella e-handelssatsningar. LVMH däremot är i färd med att bygga upp ett slags onlinegalleria där alla deras varumärken handlas. Fördelen med Kerings strategi tror jag är att den bevarar och stärker de individuella varumärkena. Risken med LVMH:s strategi är att många av deras bolag försvinner i ett hav av betydligt starkare varumärken. Louis Vuitton, Dior, Bulgari och Dom Perignon kommer säkert klara sig bra, men Loewe, Rimowa, TAG Heuer med fler märken tror jag kommer hamna i skuggan av de förstnämnda.

Ett område där Kering är fullkomligt överlägset LVMH är hållbarhet och CSR. Det har blivit viktigare inom alla branscher på senare år, men jag tror att det är viktigare i lyxproduktsegmentet än i kanske någon annan bransch. Kunder som redan betalar tiotusentals kronor för en produkt de skulle kunnat köpa för ett par hundralappar är, tror jag, de som är allra mest benägna att betala lite till för en produkt som är hållbart producerad. Kering har tagit fram ett unikt system för att redovisa miljömässiga vinster och förluster (E P&L), har utsetts till det mest hållbara företaget inom sin marknad tre av de fyra senaste åren, och har knutit celebriteter som Salma Hayek (som förvisso är gift med Kerings vd) och Beyoncé till sitt arbete för jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Min slutsats efter att ha gått igenom de här båda företagen blir att LVMH antagligen är det bästa bolaget idag, men att Kering med stor sannolikhet kommer att vara det bästa bolaget i framtiden. De båda bolagens respektive värdering indikerar att marknaden i stort nog delar den uppfattningen: LVMH värderas till knappt p/e 28, medan Kering värderas till knappt p/e 44. Frågan är hur lång tid det tar. Om det tar ett år är Kering nog den bättre investeringen redan idag. Tar det tio år kan det vara smartare att gå in i LVMH, inkassera lite högre utdelningar i ett par år, och byta till Kering längre fram. Att Kering vuxit så mycket fortare än LVMH de senaste åren gör att de har ett PEG-tal på förhållandevis låga 1,3, jämfört med LVMH:s cirka 4,9. Därför lutar jag faktiskt åt att Kering är den bättre investeringen redan idag, trots den skyhöga värderingen, och om inget stort händer i något av bolagen under den kommande veckan så kommer jag gå in i Kering efter nästa löning (dessutom har de en uggla, mitt favoritdjur, som logotyp!)

Köpläge i Volvo trots osäkerhet efter Geelyköp

En av 2017 års största börshändelser inträffade under en av årets sista handelsdagar. Christer Gardells investmentbolag Cevian Capital sålde hela sitt innehav i AB Volvo till kinesiska Geely Holding, som därmed tog över rollen som näst röststarkaste ägare. Affären har lett till osäkerhet kring bolagets framtid, jag ser dock Geelys köp som en köpsignal snarare än en säljsignal.

Volvo

Geelys köp av Volvo har lett till stor osäkerhet kring bolagets framtid, och det har spekulerats en del i att köpet kan leda till en stor ägarflykt. DNB menar att Geely-affären gör en uppdelning av Volvo i flera bolag mindre sannolik, och Dagens Industris Analyspodden rekommenderar att ägare tar rygg på Christer Gardell och säljer Volvo.

Den som gick in i Volvo i samband med att aktien bottnade under finanskrisen 2008 har fått se sin investering öka i värde med mellan 300 och 530 procent, lite beroende på när exakt man gick in. Bara under 2017 klättrade aktien cirka 50 procent. Det är en riktigt bra avkastning, och det är aldrig fel att sälja med vinst. Jag tror dock att Volvo har potential att fortsätta uppåt, varför jag köpte in mig i aktien i samband med dippen efter att affären mellan Cevian och Geely offentliggjorts.

Anledningarna till det är flera och jag tänkte redogöra för dem så gott jag kan i det här inlägget. Till att börja med så börjar världskonjunkturen äntligen ta fart efter en serie kämpiga år med både finanskris, eurokris, dålig tillväxt och hög arbetslöshet. Det talar för att lastbilsförsäljningen världen över kommer öka kommande år. Åkerier som undvikit att investera med anledning av osäkra intäkter i lågkonjunkturen kommer börja ersätta sina gamla lastbilar med nya, och behovet av lastbilstransporter lär öka i takt med att industrin världen över tar fart ordentligt.

Dessutom så har e-handeln slagit igenom ordentligt under 2016 och 2017, vilket torde vara goda nyheter för logistikbranschen och i förlängningen för världens lastbilstillverkare. Att varor och tjänster tar sig till kunden istället för att kunden behöver ta sig till varor och tjänster kommer medföra färre persontransporter och fler varutransporter. Utvecklingen kommer sannolikt att gynna framförallt lätta lastbilar och budbilar, som kör produkter ut till slutkund, men också behovet av tyngre lastbilar som kör varor till och från lager, logistikcentraler och utlämningsställen borde öka.

För världens lastbilstillverkare ser jag dessutom stora möjligheter att genom ny teknik öka intäkterna från eftermarknader. Uppkopplade fordon, platooning, bättre mjukvara, big data och självkörande bilar kommer i framtiden göra det möjligt för åkerier att optimera sin verksamhet långt bättre än vad som görs idag. Samtidigt ser jag ingen uppenbar risk för disruption på lastbilsmarknaden, på samma sätt som jag gör på personbilsmarknaden. Personbilar kostar stora summor och används i genomsnitt bara 4 procent av dygnet. Därför ser jag framför mig att de flesta inom en inte alltför avlägsen framtid abonnerar på en bilservice snarare än äger en egen bil, vilket kommer resultera i en betydligt mindre bilmarknad än idag. Det återstår att se om det blir biltillverkarna, taxitjänster som Uber, eller biluthyrningsföretag som Hertz som blir först med att slå mynt av den här utvecklingen. För lastbilar ser utsikterna inte alls likadana ut, varför jag inte ser samma disruptionsrisk för Volvo, Scania, MAN m fl.

Ovanstående är dock argument för att investera i lastbilstillverkare, snarare än i just Volvo.

Att valet för min del faller på just Volvo beror åtminstone till del på varumärket. Volvo är ett starkt varumärke som signalerar pålitlighet, en viktig egenskap för de åkerier och logistikföretag som köper lastbilar.

Trots kursutvecklingen det senaste året har Volvo dessutom en förhållandevis attraktiv värdering, med ett p/e-tal kring 15. Vissa kan tänkas invända att p/e 15 inte är någon direkt låg värdering, men på en Stockholmsbörs som i genomsnitt värderas till 17-18 framstår 15 ändock som ganska tilltalande för ett bolag med starkt varumärke, bra utveckling de senaste åren och goda utsikter för fortsatt vinsttillväxt. Konkurrenterna Volkswagen och Daimler är förvisso ännu mer attraktivt värderade, med p/e tal på cirka 14 respektive cirka 9. En investering i Volkswagen eller Daimler innebär dock exponering även mot personbilar, som jag av ovan redovisade skäl inte vill ha.

Viktigare än p/e-talet anser jag dock är PEG-talet, som även tar hänsyn till framtida tillväxt. Här ligger AB Volvo på mycket attraktiva 0,2, vilket kan ställas mot cirka 9 respektive cirka 8 för Volkswagen och Daimler (som dock inte är en riktigt rättvis jämförelse, eftersom lastbilsdelen bara är en mindre del av dessa båda bolags verksamhet).

Under 2017 har Volvo tagit marknadsandelar från sina konkurrenter samtidigt som de ökat både omsättning och lönsamhet. Bolaget redovisade en rörelsemarginal på 8,7 procent för 2016, som hade ökat till 9,1 procent i det tredje kvartalet 2017. Som jämförelse hade Scania en rörelsemarginal på 6,2 procent 2016 och MAN redovisade en rörelsemarginal på 4,0 procent för första halvåret 2017. Hösten 2017 antog Volvo därtill som nytt finansiellt mål att deras rörelsemarginal ska uppgå till 10,0 procent mätt över en konjunkturcykel, och de har under året dragit igång ett projekt för att kapa kostnader om 10 miljarder kronor.

Volvo tillverkar vid sidan av lastbilar också bland annat anläggningsmaskiner och båtmotorer. Om de verksamheterna avyttras så skulle organisationen kunna fokuseras mer mot kärnverksamheten, och då tror jag Volvo har alla möjligheter att prestera en ännu bättre rörelsemarginal.

Det har spekulerats i att Geelys köp av Volvo är ett steg mot att fusionera AB Volvo och Volvo Cars, snarare än mot att knoppa av mindre delar av bolagets verksamhet. Personligen är jag inte så orolig. Dels så är den generella trenden ökad specialisering och att konglomerat bryts upp – ofta med stor framgång. Av det skälet tror jag inte att Geely har för avsikt att slå ihop AB Volvo och Volvo Cars. Och dels för att Geely, om de trots allt skulle vilja slå ihop bolagen, trots allt bara kontrollerar 15,6 procent av rösterna.

Jag ser snarare Geelys köp som något positivt. Volvo Cars har utvecklats fantastiskt sedan Geely köpte det från Ford, och stärkt sin position på världens största tillväxtmarknad. Förhoppningsvis kan den nya kopplingen till Geely på motsvarande sätt betyda att Volvo ges bättre förutsättningar att sälja sina lastbilar på den kinesiska marknaden. Det faktum att Geely enligt uppgift köpte Cevians Volvoaktier med en premie på 18,5 procent vittnar dessutom om att Geely ser en betydande potential i bolaget.

Avslutningsvis så har Volvo en stark kassa som gjort att det till och med spekulerats i en möjlig extrautdelning. Möjligheten till en extra utdelning är inget som varit avgörande för mitt beslut att köpa aktier i Volvo, men jag är inte den som tackar nej till ett extra kapitaltillskott i portföljen.

 

 

Börskrönika 2017

Det bästa sättet att summera börsåret 2017 tror jag är: Långt över förväntan. Trots att allt i början av 2017 var bäddat för en perfekt ekonomisk storm så har världskonjunkturen förbättrats och vi fick en stark utveckling på merparten av världens börser.

I inledningen av 2017 var det enda vi kunde förvänta oss med någon typ av säkerhet att 2017 antagligen inte skulle bli som vi förväntade oss. Donald Trump skulle tillträda som president i USA, Storbritannien skulle börja förhandla sitt utträde ur EU, olje- och gassektorn befann sig i en historisk svacka, Vladimir Putin och Kim Jong-Un skramlade med vapen i norr och Europa stod inför ett potentiellt omvälvande politiskt år med viktiga val i bland annat Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Allt detta till trots har världsekonomin gått stärkt ur 2017 och världskonjunkturen är den bästa på cirka ett decennium. För första gången sedan finanskrisen har vi sett en positiv ekonomisk utveckling i nästan hela världen. Börserna världen över har därför utvecklats bättre än på länge, och aktiekurserna har fått hjälp på traven av rekordlåga räntor som gjort att avkastningsgenererande alternativ till aktier varit få.

Stockholmsbörsen har gått okej, men utvecklats betydligt sämre än de amerikanska och flera Europeiska börser. Stockholmsbörsens breda index OMX Stockholm PI steg drygt 6,4 procent under året, exklusive utdelningar. Motsvarande siffra för indexet DJ USA var nästan 19 procent. Stockholmsbörsen utvecklades fantastiskt under första halvåret 2017, men tyngdes av ett fåtal tunga bolag och sektorer under andra halvåret. Storbankerna väger väldigt tungt på Stockholmsbörsen, och alla fyra backade under 2017 till följd av bland annat låga räntor och osäkerhet kring Brexitförhandlingarna och nya EU-regleringar. Den oroliga bostadsmarknaden under andra halvåret sänkte därtill flera stora byggbolag och bostadsutvecklare. Sist men inte minst så har H&M och Ericsson, två av börsens största bolag, gått knackigt länge. H&M backade drygt 30 procent under året medan Ericsson i princip stod still.

Börsen 2017

För egen del så blev 2017 året då jag började investera i aktier igen på allvar. Jag började redan 2011 då jag haft mitt första längre heltidsjobb en tid, men lade i princip helt av när jag började studera eftersom mina ekonomiska marginaler då blev betydligt mindre. Mitt fokus under det gångna året har varit portföljbyggnad – att köpa in mig i 15-20 bolag som jag vill behålla långsiktigt och utöka mitt innehav i. Den fasen är ännu inte helt avslutad, och jag räknar med att åtminstone hela första halvåret 2018 går till att bygga färdigt portföljen.

Portföljen 2017

Mitt bokslut för 2017 landade på 30,89 procent värdeökning, en utveckling jag är väldigt nöjd med för mitt första år “tillbaka” på börsen. Huvudorsakerna till min portföljs goda utveckling stavas Evolution Gaming* och Paradox Interactive*, två hyfsat nya bolag på börsen som ökade med 124 respektive 84 procent under året. Evolution Gaming åkte in i portföljen i januari. Jag ville egentligen ha in ett gamblingbolag i portföljen och jämförde ett par olika alternativ när jag fick upp ögonen för Evolution Gaming. Mitt resonemang var att i tider av guldrush på en växande gamblingmarknad så var det helt rätt att investera i det bolag som säljer hackorna och spadarna, snarare än att försöka hitta den guldgrävare som mest sannolikt skulle hitta en stor guldfyndighet. Paradox Interactive köpte jag in mig i redan i mitten av 2016, strax efter deras IPO. Det var ett bolag jag trodde starkt på, men det var ett köp med hjärtat minst lika mycket som med hjärnan. Paradox Interactive, tidigare Paradox Entertainment, är ett bolag som jag har en lång relation till. Jag har spelat deras spel sedan jag var 12-13 år gammal, och varit en del av deras community Paradox Plaza i åtskilliga år. Deras spelkatalog innehåller flera fantastiska titlar såsom Europa Universalis IV, Crusader Kings II och Stellaris. Av erfarenhet visste jag därför att de är ett bolag som inte har några kunder – bara fans.

Den främsta lärdomen jag tar med mig från 2017 blir att göra ordentligt med research innan jag köper in mig i ett bolag. Jag gjorde två “impulsinvesteringar” under året, och ingen utav dem har fallit särskilt väl ut, åtminstone inte ännu. Den första var i Heliospectra, som tillverkar belysningsutrustning nischad mot bland annat cannabisodling. Givet att cannabis legaliserats i flera amerikanska delstater de senaste åren, och att en legalisering i både resten av Nordamerika och i Europa bara är en tidsfråga, tänkte jag att det skulle vara en bra investering. Resonemanget tror jag alltjämt är sunt, men Heliospectra jag borde inte bara ha köpt första bästa bolag som sannolikt kommer gynnas av utvecklingen. Heliospectra har naturligtvis inget monopol på marknaden och jag borde ha jämfört dem med deras konkurrenter. Jag tror som sagt fortfarande att mitt resonemang är rimligt och jag har ännu inte hittat något alternativt företag som jag hellre vill gå in i, varför jag fortfarande har kvar Heliospectra i portföljen. De är dock ned cirka 30 procent sedan jag köpte in mig.

Mitt andra impulsköp var Clean Motion som tillverkar de små trehjuliga, eldrivna fordon som rullar i Stockholm under namnet Bzzt. Jag tror att den typen av fordon kommer bli vanligare i takt med att städer blir tätare och människors klimatmedvetenhet ökar. Att lansera fordonen i just Stockholm, en av världens mest klimatmedvetna städer som Uber dessutom jagats bort ifrån av politiker och myndigheter, tror jag också är en bra strategi. Återigen borde jag dock ha kollat upp hur konkurrenssituationen ser ut, och det hade eventuellt varit bättre att gå in som ägare i Bzzt (som dock ej är publikt noterad) än i Clean Motion. Clean Motion har gått ned drygt 20 procent sedan jag köpte deras aktie.

 

Om jag ska utlova någon form av börsrelaterat nyårslöfte så blir det således att alltid göra hemläxan ordentligt innan jag investerar i ett nytt bolag. I övrigt är mitt fokus framöver att fortsätta bygga en långsiktig portfölj, där ambitionen är att så småningom bara fylla på i de befintliga bolagen och inte göra några stora förändringar. Framförallt så vill jag hitta bra utländska bolag att komplettera portföljen med. För närvarande är min portfölj väldigt Sverigetung – 12 av 14 bolag är svenska. Bra utländska bolag är emellertid betydligt svårare att hitta. De svenska mäklarna har hyfsade sökfunktioner för att hitta bolag, borsdata.se har i princip all data man kan önska sig om svenska noterade bolag och svenska medier är fulla av artiklar om svenska bolag. Utanför Sverige är bruset dessutom så mycket större. På de svenska börserna finns drygt tusen aktier – utomlands finns hundratusentals. Det är så enormt mycket mer information att filtrera för att hitta bra bolag med någorlunda attraktiv värdering. Den filtreringen kommer således nog vara det som upptar det mesta av den tid jag ägnar åt börsen kommande månader.

*Bolag som jag har i min portfölj

Därför är H&M:s kris långt ifrån över

H&M rasade sensationellt med närmare 13 procent förra fredagen. Raset orsakades av att H&M för första gången på 20 år redovisade minskad försäljning, och utgör pricken över i på ett börsår som varit en enda lång besvikelse för aktieägarna. Många analytiker tycks tro att det här är en vändpunkt för H&M, personligen tror jag dock att aktien ska ned en bra bit till innan det vänder – om det vänder.

H&M

H&M var för inte så länge sedan Stockholmsbörsens största bolag, och är alltjämt ett av Sveriges största företag. Det har varit en småspararfavorit i många år, och många aktieägare har varit med om en fantastiskt resa. De senaste 30 åren har aktien stigit i värde med cirka 8 000 procent, trots raset förra fredagen. De sista två åren har bolaget dock gått knackigt och fått se sitt börsvärde mer än halveras. Det tycks råda någorlunda allmän konsensus kring att huvudorsaken är att H&M varit sena med att inse e-handelns betydelse och genomslagskraft.

Enligt analytikerna ska kräftgången nu börja lida mot sitt slut, och analytikerna uppskattar i genomsnitt att aktien ska upp drygt 14 procent 2018. Jag tror dock att de har fel, och att H&M ska ned en bra bit till innan vi får se någon långsiktig positiv kursutveckling.

För en analys av bolagets situation vill jag hänvisa till Magnus Andersson på Fundamentalanalysbloggen. Jag delar i stort hans analys. Jag vill här särskilt ta fasta på en viktig punkt i hans analys:

“Många tror uppenbarligen att bara H&M “lyckas med online” så blir allt frid och fröjd. Tanken är att då flyttar H&M:s trogna kunder över till att köpa av dem på nätet. Vad detta tankesätt helt missar är att H&M:s hela styrka har varit att man sålt billigt i butiker som aldrig legat långt borta från kunden. “

H&M:s främsta konkurrensfördelar har varit två saker: Dels en vertikalt integrerad produktionskedja som möjliggjort för dem att hålla lägre priser än de flesta konkurrenter. Dels ett omfattande butiksnät som gjort att de funnits nära sina kunder i både stora, medelstora och mindre städer.

På nätet finns alla H&M:s konkurrenter på samma avstånd från kunden som H&M: ett musklick bort. På nätet har är H&M:s priser inte heller lika låga i förhållande till konkurrenterna som de är i butik. På nätet konkurrerar de dels mot bolag som enbart verkar online och därmed inte har några kostnader för dyra butiker, och dels mot bolag som opererar helt från utlandet och således kan ha fördelar vad gäller löneläge, skatter, subventioner, etc.

Motargumentet brukar vara att H&M har ett så starkt varumärke, så när de väl får igång sin näthandel ordentligt kommer kunderna att återvända. Jag vill hävda att den bilden inte är helt korrekt. H&M har ett stort och välkänt varumärke, vilket det utan tvekan finns ett värde i. Brand Finance utsåg förra året H&M till Sverige näst mest värdefulla varumärke (jag misstänker dock att det inte gäller längre). Jag tycker dock inte att man ska blanda ihop stora och välkända varumärken med starka varumärken.

Ett starkt varumärke är, menar jag, ett varumärke som driver försäljning genom ett inneboende signalvärde. Apple signalerar kvalitet och teknik i framkant, och människor köper Apples produkter just för att de är Apples produkter. Bahnhof signalerar omsorg om människors integritet, och människor köper deras tjänster just för att de är Bahnhofs. Ferrari signalerar exklusivitet och prestanda, och människor köper Ferraris bilar just för att de är Ferraris. Jag har dock svårt att se att någon skulle köpa en tröja från H&M just för att tröjan är från H&M. Människor har historiskt köpt tröjor från H&M antingen för att de varit billigast eller för att de funnits närmast till hands, något som blir mindre sant för var dag som går. Det finns en anledning till att H&M sätter sitt varumärke på en lapp i nacken på sina tröjor, medan exempelvis Levi´s och Lacoste sätter sitt varumärke tydligt på bröstet på sina tröjor: Levi´s och Lacoste signalerar värden som människor vill förknippas med – det gör inte H&M.

Vid sidan av det här har jag de senaste åren haft en tilltagande känsla av att H&M är lite out of touch med verkligheten och med rådande trender. Med risk för att det i själva verket är jag som är out of touch med verkligheten och rådande trender (en högst reell risk), så tycker jag att H&M:s produkter inte känns lika snygga och moderna som de gjorde för ett par år sedan. Min uppfattning är att bolaget tagit in allt mer mossiga färger, trista material och fula designer i sina kollektioner på senare år. Med risk för att trampa någon på tårna så kan man kanske säga att H&M:s mode blivit mer indie och hipster. Oavsett vad man tycker om de stilarna rent estetiskt så är det problematiskt rent affärsmässigt. Indie och hipster är definitionsmässigt inte mainstream. Har man som ambition att vara ett världsledande modebolag för en bred allmänhet snarare än för en trendkänslig liten elit borde man rimligen sträva efter att vara så mainstream som möjligt. I sammanhanget tror jag dock det här är det lilla problemet för H&M.

Sammanfattningsvis så tror jag att om H&M ska stå sig i den nya digitala konkurrensen så behöver de dels se över sitt butiksnät, stänga butiker med dålig lönsamhet och bli mer selektiva med sina nyöppningar – ett arbete de såvitt jag förstår redan påbörjat. Dessutom tror jag att de behöver hitta en ny USP och reformera sitt varumärke. Det kan vara en strävan att vara världens mest hållbara modeföretag, en strävan att vara den smidigaste och enklaste näthandeln, eller en strävan att erbjuda modevärldens snabbaste leveranser. Vad exakt deras USP blir tror jag är mindre viktigt, men vill de vara mer än ett företag i mängden så måste de hitta något som förmår människor att aktivt söka sig till H&M och inte bara nöja sig med den första av alla tusentals klädbutiker online de råkar klicka sig in hos. Hur lång tid det tar vågar jag inte spekulera i, men jag tror att H&M:s kris snarare är i slutet av början, än i början av slutet.

Stäng inte den sista vägen runt bostadsbristen

Finansinspektionen har i ett par års tid nu förordat införandet av ett skuldkvotstak, alltså en begränsning av hur stora lån ett hushåll får ta. Syftet med en sådan begränsning skulle vara att reducera den privata skuldsättningen i Sverige, eftersom den är hög i en internationell jämförelse och utgör en risk mot Sveriges finansiella stabilitet. Det politiska stödet för ett skuldkvotstak har varit svagt, men i förra månaden meddelade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att han var beredd att titta på ett skuldkvotstak.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att Per Bolund är beredd att överväga att slutgiltigt stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det finns flera orsaker till att vi har bostadsbrist i Sverige, men det primära är att vi inte har en fungerande marknad för hyresbostäder.

Ransoneringen av bland annat bränsle under andra världskriget innebar betydande merkostnader för fastighetsägare. För att förhindra att fastighetsägarna höjde hyrorna till nivåer som vanligt folk inte skulle ha råd med, införde samlingsregeringen en hyresreglering. I praktiken infördes ett pristak för hyresbostäder. Hyresregleringen var från början tänkt att vara tillfällig, men så blev det inte. Vi lever med den än idag, om än i omarbetad form.

Hyresregleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter, varför en brist på hyresrätter uppstod i Sverige kring 1950. Bostadsbristen finns kvar till denna dag, och är värre än någonsin. Att det under lång tid varit näst intill omöjligt att snabbt få tag i en hyresrätt har ökat efterfrågan på bostadsrätter och villor, dit människor tagit sin tillflykt istället.

Den ökade efterfrågan på bostadsrätter och villor har naturligtvis drivit upp priserna. I normala fall skulle högre priser kyla av efterfrågan, men eftersom hyresrätter inte varit något alternativ och människor inte gärna kan välja att inte bo någonstans har de tagit allt större lån för att köpa allt dyrare bostäder. Utvecklingen mot högre priser och större lån har underblåsts av staten genom ränteavdrag, och det senaste decenniet har den därtill eldats på av Riksbankens vansinniga lågräntepolitik.

Också människor vars ekonomi kanske egentligen inte har bärighet för att klara av ett stort bolån har belånat sig upp över öronen – eftersom det varit den enda möjligheten för exempelvis nyutexaminerade ungdomar som fått jobb i en ny stad där de inte stått i bostadskö i 10 år.

Det är givet att en privat skuldsättning som utvecklas på det här sättet, i kombination med bostadspriser som ökar i väsentligt snabbare takt än människors löner, utgör en risk mot den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen gör vad den kan för att åtgärda symptomen, men det behövs en lösning på den bakomliggande orsaken. Och den är ett politiskt problem och inte något som en tillsynsmyndighet kan åtgärda.

Förslaget om ett skuldkvotstak skulle stänga människors sista väg runt bostadsbristen. Det skulle kanske stärka den finansiella stabiliteten, men det skulle också hämma Sveriges ekonomiska utveckling. Många människor skulle berövas möjligheten att studera eller ta ett jobb i en ny stad, och företag skulle få betydande svårigheter att hitta den kompetens de behöver för att utvecklas.

Det är således Sveriges politiker som behöver agera, inte Finansinspektionen. Det första de borde göra är att fasa ut hyresregleringen. Fastighetsägare får lov att sätta marknadshyror på nya och tomma hyresrätter, medan befintliga hyresgäster får behålla sina reglerade hyror så länge de bor kvar. När en hyresgäst flyttar ut får hyresvärden sätta en marknadsmässig hyra på lägenheten som blir ledig.

Parallellt med utfasningen av hyresregleringen bör även ränteavdragen tas bort. Dels för att ränteavdragen bidrar till överbelåning och finansiell instabilitet, dels för att de är en orimlig omfördelning av resurser från människor som inte har råd att äga sitt eget boende till människor som har råd att äga sitt eget boende. De som tagit lån i tron om att kunna dra av delar av räntekostnaderna bör naturligtvis få behålla dem på sina befintliga lån, men nya lån bör inte bli avdragsgilla.

Hyresgästföreningen brukar anföra att med marknadshyror så skulle många människor inte ha råd att hyra en bostad. Det är sannolikt en obefogad oro. Tvärtemot vad många tror så visar nämligen empiriska studier av den svenska bostadsmarknaden att inkomst är en viktigare faktor på hyresmarknaden än på bostadsrättsmarknaden, och att hyresmarknaden är mer segregerad än bostadsrättsmarknaden. Däremot är det riktigt att hyrorna skulle öka för hyresrätter belägna i de mest attraktiva lägena, hyresrätter som tenderar att innehas av människor med de högsta inkomsterna. Hyror för lägenheter i mindre attraktiva lägen skulle emellertid sjunka på sikt. Det är oklart varför Hyresgästförningen och likasinnade ser det som angeläget att bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt låga hyror, medan mindre bemedlade människor fortsatt får betala artificiellt höga hyror.

Vi måste börja prata om problemet med traditionella medier

I samband med terrordådet på Drottninggatan för en dryg vecka sedan spreds en uppsjö av obekräftade uppgifter, rykten och rena lögner om vad som som faktiskt hade inträffat. Att en lastbil kört igenom en folkmassa på Drottninggatan var alla säkra på och detta styrktes av såväl bildbevis som åtskilliga vittnesuppgifter. Därtill spreds uppgifter om skottlossning både i anslutning till lastbilen på Drottninggatan, på Fridhemsplan, vid Globen och näst intill vart och vartannat gathörn i Stockholm.

Två dagar efter terrordådet skrev Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett blogginlägg titulerat Samhället står pall – men vi måste börja prata om problemet med sociala medier. Mattsson adresserade problemet med att felaktiga uppgifter spreds i sociala medier och manade människor att sansa sig, tänka efter och ta ansvar när de använder sociala medier. Problemet är bara att det primärt var Mattsson och andra inom de traditionella medierna som spred uppgifterna.

Mattssons förmaningar framstår då som ett försök att frisvära sig från ansvar och låta någon annan bära skulden för den förvirring som uppstod den 7 april. Och vem bättre att peka ut som ansvarig än “sociala medier”? Att skylla på sociala medier är att skylla på alla och ingen. Sociala medier kommer inte att rätta Mattsson eller försvara sig. Och eftersom inte sociala medier självt kommer försvara sig, så får vi andra lov att göra det.

I tisdags sammanställde Martin Fredriksson, journalist och CTO på Nyhetsbyrån Siren, ett dataset över alla tweets från timmarna efter terrordådet som innehöll ord som skottlossning, skjutning eller liknande. Totalt handlar det om drygt 200 tweets publicerade mellan 14:53 och 18:00 fredagen den 7 april.

Den första tweeten som vittnade om en möjlig skottlossning publicerades 14:59, alltså sex minuter efter lastbilsattentatet. Den kom från en privatperson och löd:

Vad händer på Drottninggatan just nu? Skottlossning?
– @JohanOForsberg

Det är oklart varför den här personen frågar ifall skott avlossats på Drottninggatan, men det som är värt att notera är att han frågar vad som skett, han påstår inte att något skett.

Nästa tweet om skottlossning i anslutning till terrordådet publicerades 15:18, denna gång av en journalist på Smålandsposten:

Skottlossning också!?
– @AndersTapola

Inte heller här framgår varför det spekuleras i en eventuell skottlossning. Den här tweeten är inte en tydligt ställd fråga, men det är ändå värt att notera att tweeten avslutas med ett frågetecken.

Minuten senare, 15:19, kommer ytterligare två tweets om skottlossning.

Vittnesuppgifter om skottlossning enligt SVT. Polisen ropar ut varningar om terrordåd.
– @mottfull

Skottlossning nu enl SR.
– @joakim2346

Dessa båda tweets är de första som inte bara frågar eller spekulerar kring möjlig skottlossning, utan som faktiskt hävdar att skott avfyrats. Värt att notera här är såklart att båda dessa tweets hänvisar till traditionella medier. Inte vilka traditionella medier som helst heller, utan SVT och SR. Public service, de medier som alla (näst intill) svenska invånare tvingas bekosta för att garantera att det finns trovärdiga informationskällor och journalistik som håller hög kvalitet.

Ytterligare tre minuter senare, 15:22, kommer den första tweeten där en privatperson faktiskt påstår att skottlossning skett, utan att hänvisa till etablerade medier. Att han inte hänvisar till etablerade medier behöver emellertid inte betyda att uppgiften inte kommer därifrån.

Skottlossning på Kungsgatan #säkpol
– @ekbohm

Tre minuter därefter, 15:25, twittrar TV4-reportern Ann-Cathrine Herou ut att det finns rapporter om skottlossning:

Lastbil har kört rakt in i folkmassa på Drottninggatan, tre döda, rapporter om skottlossning.
– @AnnHerou

Klockan 15:27 blir Fria Tider den första medieaktören att från sitt officiella twitterkonto påstå att skottlossning inträffat i samband med terrordådet, de hänvisar emellertid till mer etablerade SR:

Nya uppgifter om skottlossning i Stockholms city. Lastbil har dödat minst tre döda enligt @sr_ekot .
– @friatider

Därefter hakar både TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter och Thomas Mattssons egen tidning Expressen på:

Flera personer ska vara döda efter att lastbil körde rakt in bland människor. Även larm om skottlossning.
– @Nyheterna (TV4, 15:33)

JUST NU: Skottlossning på Fridhemsplan i Stockholm, enligt källor till DN https://t.co/7F4fSBafmk (DN-länk, min anm) https://t.co/I8RPVi7DpR (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:37)

JUST NU: Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm, skriver Dagens Nyheter.
– @Expressen (15:37)

Efter dessa tre tweets exploderar antalet tweets om skottlossning i Stockholm. Väldigt många av de som sprider ryktena om skottlossning fortsätter dock att hänvisa till etablerade medier, antingen genom att länka till dem eller genom att uttryckligen skriva varifrån uppgifterna kommer. Ett par exempel nedan:

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O :-O https://t.co/R6TzSuEVd5 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @PowerFPC (16:05)

Helvete nu är det skottlossning på flera ställen enligt SVT
– @rolfrolfrolf (15:41)

Uppgifter på SVT (via DN) – Skottlossning på Drottninggatan och Fridhemsplan #Drottninggatan
– @cvfjord (15:42)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/hLcAC5tfis (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @AnneEdelstam (journalist, 15:53)

Skottlossning vid Fridhemsplan i Stockholm https://t.co/qUYvzJKWn9 (bruten Aftonbladetlänk, min anm)
– @trumpnr1 (15:55)

Många människor på Twitter ifrågasatte emellertid de uppgifter som spreds, efterlyste bekräftelse på de obekräftade uppgifter som florerade eller rentav påpekade att de inte stämde:

Kan någon BEKRÄFTA skottlossning?
– @leffesture (15:54)

@P_a_s3 @fernet365 @InveSWEster Står ju om skottlossning på Fridhemsplan nu också. Jag är dock här o har inte hört något.
– @lalalaLundis (15:53)

Någon som vet om det verkligen har skett skottlossning vid Frihemsplan?
– @Havanna (16:10)

Samtidigt fortsatte journalister och mediernas officiella twitterkonton att sprida obekräftade uppgifter, till exempel detta:

JUST NU: Uppgifter om skottlossning på Hötorget i Stockholm https://t.co/CeVoQOi2Nx (DN-länk, min anm) https://t.co/tg9JCrmHZ3 (bruten länk, min anm)
– @dagensnyheter (15:42)

Polisen bekräftar skottlossning vid Hötorget och vid Åhlens, enligt uppgifter till Expressen https://t.co/tEf2n9IeBK
– @Expressen (16:33)

För att nyansera bilden är det viktigt att påpeka att den typ av ryktesspridning och andrahandsuppgifter som Thomas Mattsson kritiserade i sitt blogginlägg också förekom. Som exempel kan nämnas att en person twittrade att polisen bekräftat skottlossning vid Fridhemsplan utan källa, och att en annan skrev att skottlossning vid Fridhemsplan pågick enligt en kompis som bodde där. Den huvudsakliga bild som framträder när man granskar twitterflödet från den där ödesdigra eftermiddagen den 7 april är dock att de etablerade medierna, och kanske i synnerhet SVT och SR, var det stora problemet. De satte igång rykten som likt en rullande snöboll snabbt växte och inte gick att stoppa.

Ska man försöka sig på att i efterhand konstruera en tidslinje över hur de falska uppgifterna om skottlossning spreds i landet så verkar det som att de startade med att SVT och SR inte kontrollerade sina källor ordentligt. Kanske hörde en skärrad person som just läst om lastbilsdådet på Drottninggatan en bil baktända eller ett däck explodera, och ringde något av public service-bolagen och rapporterade vad hen trodde var skottlossning. SVT och SR valde att inte få uppgiften bekräftad av Polisen, eller åtminstone ytterligare vittnesmål, utan spred den i sina livesändningar. Övriga större medier räknade med att SVT och SR gjort ett seriöst journalistiskt arbete och kontrollerat inkomna vittnesuppgifter ordentligt, och spred dem vidare i sociala medier utan att granska dem själva. Människor som följde händelserna i sociala medier antog att uppgifter från etablerade medier och erfarna journalister var trovärdiga och spred dem vidare.

I takt med att terrorattackens upplevda omfattning växte bland både människor och medier, sänktes nivån för vad som uppfattades vara en trovärdig uppgift; efter ett lastbilsattentat på Drottninggatan och skottlossning på Fridhemsplan låter det ganska trovärdigt med skottlossning på ytterligare ett ställe. Och innan någon visste ordet av så var det skottlossning också på Hötorget. Och på Södermalm. Och utanför Globen. Och utanför Mall of Scandinavia. Snart fanns också en befarad bomb på T-centralen.

Att det var massmedia som var ansvariga för att rykten och falsarier spreds om terrorattacken bekräftas också av frekvensen i tweets om terrordåd. Mellan 15:00-15:30 skrevs endast sex tweets om att skottlossning skulle ha förekommit i Stockholm. Samtliga är redovisade ovan. Tre av dem skrevs av medier/journalister, två av skrevs av privatpersoner som hänvisade till media, och en skrevs av en privatperson som inte hänvisade till något. Mellan 15:30-15:40 skrev både @Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen att skottlossningen förekommit, och de därpå följande 20 minuterna skrevs hela 56 tweets om skottlossning i anslutning till lastbilsattentatet.

@Nyheterna, @dagensnyheter och @Expressen hade tillsammans 414 828 följare eftermiddagen den 7 april. Många som följer en av dessa följer antagligen också de andra, så det är inte 414 828 unika följare, men det är ändå ett stort antal människor. Det är tveklöst så att om dessa tre konton skriver ungefär samma sak vid ungefär samma tid så ger det ringar på vattnet.

I sådana här situationer – terrordåd, allvarliga olyckor, angrepp av främmande makt, etc – bör vi som medborgare och mediekonsumenter kunna begära att medierna tar ett visst ansvar och håller en viss journalistisk nivå. Det gjorde de inte den 7 april. Det var olyckligt, men alla gör misstag då och då. Svenska medier har inte ställts inför en liknande situation på många år, så det är både förståeligt och förlåtligt att deras agerande inte var hundraprocentigt förra fredagen. Vad som däremot inte är förlåtligt är att som Thomas Mattsson försöka slå ifrån sig det ansvar man har som ansvarig utgivare, och skjuta över skulden för onödig panik och förvirring på andra aktörer. Mattsson och hans kollegor på Aftonbladet, SVT, DN med fler borde istället skriva självrannsakande texter om hur de agerande, vad de gjorde rätt och vad de gjorde fel, och hur de undviker att göra om samma fel i framtiden. Jag hade också gärna sett att representanter från mediehusen satte sig ned med företrädare för Polisen och SÄPO och diskuterade hur medierapporteringen kan påverka pågående operationer och utredningar, och vilka hänsyn medierna bör ta med detta i åtanke.

Någon tillstymmelse till självrannsakan har jag dock inte sett. DN hade nog ambitionen att rannsaka sig själva med den här texten, men som så ofta när journalister ska idka självkritik så utmynnade den snarare i “alla andra gjorde lika fel som DN” och “det är svårt att vara journalist”. Istället har mediernas redaktioner sysselsatt sig med att radera alla sina onlineartiklar baserade på skottlossningar och andra felaktiga uppgifter, för att sopa igen alla spår efter sina misstag (därav alla brutna länkar ovan). I samma anda har Thomas Mattsson bytt rubrik på sitt blogginlägg om problemet med sociala medier, och skrivit om innehållet ordentligt. Själva länken har han dock glömt att ändra, den är det enda som fortfarande vittnar om textens ursprungliga innehåll. Medierna tycks arbeta efter antagandet att eventuella misstag från deras sida skulle minska allmänhetens förtroende för dem. De har antagligen rätt. Men att dölja sina misstag och låtsas som att de aldrig begåtts gör nog ytterst lite för att återvinna det förlorade förtroendet.

 

Följ Jens Stoltenbergs exempel, Löfven

Lofven

I fredags eftermiddag kom terrorn till Sverige. För första gången på mycket lång tid utsattes Sverige för ett terrordåd som skördade oskyldiga offer. Det var ingen överraskning, men ändock en chock. För hur medveten man än varit om att terrorn kan och sannolikt kommer att slå till här, så är det inget som det går att vara beredd på.

Timmarna efter dådet i fredags så var vi många som kände sorg och bestörtning. Det har varit fantastiskt att se hur människor i det läget slutit sig samman och funnit styrka i varandra istället för att vända sig inåt, isolera sig och söka kraft att uthärda i hat och rädsla.

Poliser, brandmän och sjukvårdspersonal har gjort fantastiska insatser, många av dem långt bortom vad plikten kräver. Flera anställda på Cityakuten släppte exempelvis vad de höll på med och sprang till attentatsplatsen för att hjälpa så snart de fick höra om dådet. Personal i förskolor, skolor och fritidshem runtom i Stockholm stannade kvar på sina arbetsplatser långt in på kvällen för att föräldrar inte hade möjlighet att komma och hämta. Vanliga människor ställde upp för fullkomliga främlingar med skjuts, mat och tak över huvudet för natten. Den värme, omtanke och gemenskap som människor i Stockholm uppvisat de senaste dygnen saknar motstycke i svensk historia, och är något som många kan känna stor stolthet över.

Det har varit hjärtat som dominerat människors beslutsfattande sedan i fredags. Det är vare sig konstigt eller dåligt. I takt med att vi återgår till det normala är det emellertid viktigt att vi låter hjärtat träda tillbaka och lämna plats åt hjärnan i beslutsfattande igen.

Det verkliga hotet från terrorismen är inte risken att dödas i ett attentat. Det verkliga hotet är att rädslan för ett attentat tillåts fräta sönder de institutioner som bär upp vårt fria och öppna samhälle. I efterdyningarna av ett terrordåd finns ofta ett tryck på makthavare att visa handlingskraft och beslutsamhet. Som makthavare är det svårt att inte ge efter för trycket. Handlingskraften och beslutsamheten resulterar dock alltför ofta i signalpolitik som inte alls minskar risken för framtida terrordåd, men som däremot på betydande sätt begränsar vanliga människors frihet. Massövervakning, gränskontroller, undantag från rättsstatliga principer, etc.

Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att den här vägen inte fungerar. Storebrorssamhället började växa fram på allvar i USA efter terrorattackerna den 11 september 2001. Trots massövervakningen av såväl amerikanska som andra medborgare så har terrorattentaten i USA blivit mer – inte mindre – frekventa sedan dess. Little Rock, 2009. Fort Hood, 2009. Boston, 2013. Garland, 2015. San Bernardino, 2015.

Trots storebrorssamhällets uppenbara tillkortakommanden så har det spritt sig till Europa. Massövervakning av den egna befolknings datatrafik är mer regel än undantag, lagring av människors data påbjuds av EU och gränserna är lika hårt kontrollerade som de var innan EU:s tillkomst. Britterna har blivit världens mest övervakade folk, och Frankrike har infört undantagstillstånd. Trots det når terrorismen ständigt nya länder och skördar fler offer. Madrid, 2004. London, 2005. Oslo, 2011. Birmingham, 2013. Woolwich, 2013. Paris, januari 2015. Paris, november 2015. Bryssel, 2016. Birstall, 2016. Nice, 2016. London, 2017. Stockholm, 2017.

Samtliga dåd ovan har skett trots omfattande inskränkningar av människors frihet och integritet. Många av dem har också, på ett eller annat sätt, bidragit till att inskränkningarna har blivit fler och mer långtgående. Det finns emellertid ett klart lysande undantag. Oslo, 2011. Attentatet där Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängdåd i Oslos och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på Utöya, en bit utanför Oslo. Norges svar på attentatet blev inte mer övervakning och mindre frihet, att kompromissa med demokratiska värderingar och rättsstatens principer. Tvärtom.

Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg Norges svar på dåden så här:

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.

Det är en vördnadsvärd inställning. Hittills har Stefan Löfven hanterat terrordådet i fredags på ett mycket bra sätt. Han har agerat på ett förtroendeingivande sätt och sagt alla de rätta sakerna. Men krishantering är en sak, att gå vidare en annan. Jag hoppas att han och Sveriges övriga politiker framöver väljer att följa Jens Stoltenbergs exempel, och inte kompromissar med friheten, rättsstaten och demokratin.

Lärde sig Moderaterna ingenting av regeringstiden?

downward-trend-graph

Mellan 2006-2014 fanns en väldigt tydlig opinionstrend bland de borgerliga partierna: Moderaterna växte på Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas bekostnad. Varför detta blev resultatet av det borgerliga regeringssamarbetet råder det delade meningar om, men klart är att så var fallet.

Den initiala tolkning av detta som gjordes av Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna var att människor i gemen helt enkelt föredrog den moderata politiken framför deras. Deras taktik för att locka tillbaka sina väljare från Moderaterna blev därför i stor utsträckning att imitera Moderaterna. Under ett par års tid gjorde partierna gradvisa förflyttningar i moderat riktning.

Föga förvånande, åtminstone såhär i efterhand, bytte förhållandevis få väljare tillbaka till något av de tre borgerliga partier de röstat på 2002 och 2006. De blev kvar hos Moderaterna. För varför skulle de byta? Genom att anpassa sin politik efter Moderaternas så hade ju Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna bekräftat för väljarna att deras politik var den bästa. Varför skulle de överge ett parti som som för en viss politik, och som var de första att föra den politiken, till förmån för ett annat parti som förde samma politik?

Någon gång kring 2011-2012 började detta gå upp för många av medlemmarna i de mindre allianspartierna. Somliga av dem (däribland jag själv) började förorda att allianspartierna skulle göra mindre gemensamt och mer enskilt för att kunna profilera sig gentemot övriga alliansen. Så skedde inte, och Alliansen förlorade valet 2014 (och det hade den nog gjort alldeles oavsett hur mycket eller lite gemensam politik den presenterat).

Nu, tre år senare, är samtalsämne nummer ett i politiken vem som ska bilda regering med vem efter valet 2018. Sverigedemokraternas stöd tycks ha stabiliserat sig kring 20 procent i opinionen, vilket gör det osannolikt att det kommer gå att bilda en handlingskraftig majoritetsregering efter valet 2018.

Som Socialdemokraternas primära antagonister är det Moderaterna som har mest att förlora på situationen. Förändras inte opinionsläget radikalt är det möjligt att en blocköverskridande överenskommelse ingås, där ett eller flera av de mindre borgerliga partierna gör upp med Socialdemokraterna. Följaktligen har Moderaterna tagit det på sig att försöka locka tillbaka borgerliga väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Deras strategi? Att närma sig Sverigedemokraterna. De har närmat sig dem i invandringspolitiken, efterliknat deras profil i trygghetsfrågor, samt sagt sig vara villiga att göra upp med Sverigedemokraterna i enskilda sakfrågor. Som ett brev på Posten kom i förra veckan det givna utfallet: “katastrofras”, som det uttrycktes i Expressen.

Inga väljare kommer lockas från Sverigedemokraterna till Moderaterna för att Moderaterna för en mer Sverigedemokratisk politik. Däremot så kommer många moderata väljare, de som gillade Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan, att stötas bort av att partiet säger sig vara villigt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Opinionsraset i förra veckan kommer med största sannolikhet bekräftas av de nästkommande opinionsmätningarna, och det slutar nog inte där. Moderaterna kommer att backa ännu mer innan det vänder uppåt.

En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.