I fredags eftermiddag kom terrorn till Sverige. För första gången på mycket lång tid utsattes Sverige för ett terrordåd som skördade oskyldiga offer. Det var ingen överraskning, men ändock en chock. För hur medveten man än varit om att terrorn kan och sannolikt kommer att slå till här, så är det inget som det går att vara beredd på.
Timmarna efter dådet i fredags så var vi många som kände sorg och bestörtning. Det har varit fantastiskt att se hur människor i det läget slutit sig samman och funnit styrka i varandra istället för att vända sig inåt, isolera sig och söka kraft att uthärda i hat och rädsla.
Poliser, brandmän och sjukvårdspersonal har gjort fantastiska insatser, många av dem långt bortom vad plikten kräver. Flera anställda på Cityakuten släppte exempelvis vad de höll på med och sprang till attentatsplatsen för att hjälpa så snart de fick höra om dådet. Personal i förskolor, skolor och fritidshem runtom i Stockholm stannade kvar på sina arbetsplatser långt in på kvällen för att föräldrar inte hade möjlighet att komma och hämta. Vanliga människor ställde upp för fullkomliga främlingar med skjuts, mat och tak över huvudet för natten. Den värme, omtanke och gemenskap som människor i Stockholm uppvisat de senaste dygnen saknar motstycke i svensk historia, och är något som många kan känna stor stolthet över.
Det har varit hjärtat som dominerat människors beslutsfattande sedan i fredags. Det är vare sig konstigt eller dåligt. I takt med att vi återgår till det normala är det emellertid viktigt att vi låter hjärtat träda tillbaka och lämna plats åt hjärnan i beslutsfattande igen.
Det verkliga hotet från terrorismen är inte risken att dödas i ett attentat. Det verkliga hotet är att rädslan för ett attentat tillåts fräta sönder de institutioner som bär upp vårt fria och öppna samhälle. I efterdyningarna av ett terrordåd finns ofta ett tryck på makthavare att visa handlingskraft och beslutsamhet. Som makthavare är det svårt att inte ge efter för trycket. Handlingskraften och beslutsamheten resulterar dock alltför ofta i signalpolitik som inte alls minskar risken för framtida terrordåd, men som däremot på betydande sätt begränsar vanliga människors frihet. Massövervakning, gränskontroller, undantag från rättsstatliga principer, etc.
Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att den här vägen inte fungerar. Storebrorssamhället började växa fram på allvar i USA efter terrorattackerna den 11 september 2001. Trots massövervakningen av såväl amerikanska som andra medborgare så har terrorattentaten i USA blivit mer – inte mindre – frekventa sedan dess. Little Rock, 2009. Fort Hood, 2009. Boston, 2013. Garland, 2015. San Bernardino, 2015.
Trots storebrorssamhällets uppenbara tillkortakommanden så har det spritt sig till Europa. Massövervakning av den egna befolknings datatrafik är mer regel än undantag, lagring av människors data påbjuds av EU och gränserna är lika hårt kontrollerade som de var innan EU:s tillkomst. Britterna har blivit världens mest övervakade folk, och Frankrike har infört undantagstillstånd. Trots det når terrorismen ständigt nya länder och skördar fler offer. Madrid, 2004. London, 2005. Oslo, 2011. Birmingham, 2013. Woolwich, 2013. Paris, januari 2015. Paris, november 2015. Bryssel, 2016. Birstall, 2016. Nice, 2016. London, 2017. Stockholm, 2017.
Samtliga dåd ovan har skett trots omfattande inskränkningar av människors frihet och integritet. Många av dem har också, på ett eller annat sätt, bidragit till att inskränkningarna har blivit fler och mer långtgående. Det finns emellertid ett klart lysande undantag. Oslo, 2011. Attentatet där Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängdåd i Oslos och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på Utöya, en bit utanför Oslo. Norges svar på attentatet blev inte mer övervakning och mindre frihet, att kompromissa med demokratiska värderingar och rättsstatens principer. Tvärtom.
Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg Norges svar på dåden så här:
Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.
Det är en vördnadsvärd inställning. Hittills har Stefan Löfven hanterat terrordådet i fredags på ett mycket bra sätt. Han har agerat på ett förtroendeingivande sätt och sagt alla de rätta sakerna. Men krishantering är en sak, att gå vidare en annan. Jag hoppas att han och Sveriges övriga politiker framöver väljer att följa Jens Stoltenbergs exempel, och inte kompromissar med friheten, rättsstaten och demokratin.
Holmertz Report 