Spara – alternativet till att jobba ihjäl sig

Socialminister Annika Strandhäll menar att det enda alternativet till att leva som fattigpensionär är att jobba tills man är 70. Hon har fel, men det andra alternativet motarbetas aktivt från politiskt håll.

Socialminister Annika Strandhäll kommenterade igår Pensionsmyndighetens senaste prognos över hur länge människor kommer behöva arbeta för att få lika hög pension som dem som gick i pension vid 65 års ålder 1995. Pensionsmyndighetens prognos visade att en person född 1975 kommer behöva jobba till 69,4 års ålder. Vi som är födda 1991 kommer behöva jobba till 70,6 års ålder.

Strandhäll menar att ett längre arbetsliv är den enda lösningen för att förhindra att en stor del av svenskarna blir fattigpensionärer. Hon hänvisar till att svenskarna blir allt äldre, och hon har rätt i att det är en utmaning. Det är inte heller den enda utmaningen. En annan är att etableringsåldern, den ålder då 75 procent av en årskull har etablerat sig på arbetsmarknaden, de senaste 30 åren ökat från 21 år till 29 år. En tredje utmaning är att jämviktsarbetslösheten är signifikant högre idag än för ett par decennier sedan.

Summa summarum så har Strandhäll helt rätt i sin problembeskrivning, de kommande 20 åren kommer allt färre förvärvsarbetande behöva försörja allt fler pensionärer. Hon har dock fel när hon säger att den enda lösningen är att människor får jobba längre. En annan fullt möjlig lösning är att människor får ta en del ansvar för sin framtida pension själva.

En liten slant som sparas varje månad gör stor skillnad på ett par decenniers sikt. Den som investerar 1 000 kronor i månaden i 40 år och lyckas skrapa ihop 8 procents årlig avkastning (vilket är ett par procentenheter än Stockholmsbörsens genomsnittliga avkastning inklusive utdelningar) kommer sitta på en portfölj värd nära 3,5 miljoner kronor. Lyckas man tangera Stockholmsbörsens genomsnittliga årsavkastning på 12% (1990-2012) kommer istället sitta på en portfölj värd drygt 22 miljoner kronor. Man ska ha i åtanke att en miljon i dag är värd mer än en miljon kommer vara om 40 år, men en portfölj på åtskilliga miljoner kommer ändå vara en hygglig pensionsförsäkring.

För många kan det nog – tyvärr – låta ganska främmande att själv ta ett delansvar för sin framtida pension, men det är inte en särskilt märklig tanke. Så fungerar det i många andra länder. Så fungerade det i begränsad utsträckning även i Sverige fram till 2016, då skatteavdraget för pensionssparande avskaffades. Så fungerar det fortfarande i Sverige i andra sammanhang – det är till exempel upp till var och en att ha en hemförsäkring för att inte bli ruinerad i händelse av att huset brinner ned.

Men om människor ska ta ett visst mått av eget ansvar för sin pension så vore det onekligen välkommet om detta uppmuntrades en smula från politiskt håll. Skatteavdraget för pensionssparande har avskaffats, delvis på goda grunder men det sänder likväl dåliga signaler till den som överväger att starta ett seriöst sparande. Skatten på ISK har höjts två gånger, 2016 och 2018. Samtidigt får man göra skatteavdrag för ränteutgifter och Riksbanken kört ned räntan i källaren trots att vi upplever den hetaste högkonjunkturen på två decennier. Vill du ha något – spara för guds skull inte ihop till det, belåna dig upp över öronen istället.

Sverige är ett av världens rikaste länder, men vi har Västeuropas näst fattigaste befolkning (endast Portugal, där genomsnittslönen ligger på cirka 9 000 kronor per månad, är fattigare). Kanske finns det en anledning till det?

 

Följ Jens Stoltenbergs exempel, Löfven

I fredags eftermiddag kom terrorn till Sverige. För första gången på mycket lång tid utsattes Sverige för ett terrordåd som skördade oskyldiga offer. Det var ingen överraskning, men ändock en chock. För hur medveten man än varit om att terrorn kan och sannolikt kommer att slå till här, så är det inget som det går att vara beredd på.

Timmarna efter dådet i fredags så var vi många som kände sorg och bestörtning. Det har varit fantastiskt att se hur människor i det läget slutit sig samman och funnit styrka i varandra istället för att vända sig inåt, isolera sig och söka kraft att uthärda i hat och rädsla.

Poliser, brandmän och sjukvårdspersonal har gjort fantastiska insatser, många av dem långt bortom vad plikten kräver. Flera anställda på Cityakuten släppte exempelvis vad de höll på med och sprang till attentatsplatsen för att hjälpa så snart de fick höra om dådet. Personal i förskolor, skolor och fritidshem runtom i Stockholm stannade kvar på sina arbetsplatser långt in på kvällen för att föräldrar inte hade möjlighet att komma och hämta. Vanliga människor ställde upp för fullkomliga främlingar med skjuts, mat och tak över huvudet för natten. Den värme, omtanke och gemenskap som människor i Stockholm uppvisat de senaste dygnen saknar motstycke i svensk historia, och är något som många kan känna stor stolthet över.

Det har varit hjärtat som dominerat människors beslutsfattande sedan i fredags. Det är vare sig konstigt eller dåligt. I takt med att vi återgår till det normala är det emellertid viktigt att vi låter hjärtat träda tillbaka och lämna plats åt hjärnan i beslutsfattande igen.

Det verkliga hotet från terrorismen är inte risken att dödas i ett attentat. Det verkliga hotet är att rädslan för ett attentat tillåts fräta sönder de institutioner som bär upp vårt fria och öppna samhälle. I efterdyningarna av ett terrordåd finns ofta ett tryck på makthavare att visa handlingskraft och beslutsamhet. Som makthavare är det svårt att inte ge efter för trycket. Handlingskraften och beslutsamheten resulterar dock alltför ofta i signalpolitik som inte alls minskar risken för framtida terrordåd, men som däremot på betydande sätt begränsar vanliga människors frihet. Massövervakning, gränskontroller, undantag från rättsstatliga principer, etc.

Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att den här vägen inte fungerar. Storebrorssamhället började växa fram på allvar i USA efter terrorattackerna den 11 september 2001. Trots massövervakningen av såväl amerikanska som andra medborgare så har terrorattentaten i USA blivit mer – inte mindre – frekventa sedan dess. Little Rock, 2009. Fort Hood, 2009. Boston, 2013. Garland, 2015. San Bernardino, 2015.

Trots storebrorssamhällets uppenbara tillkortakommanden så har det spritt sig till Europa. Massövervakning av den egna befolknings datatrafik är mer regel än undantag, lagring av människors data påbjuds av EU och gränserna är lika hårt kontrollerade som de var innan EU:s tillkomst. Britterna har blivit världens mest övervakade folk, och Frankrike har infört undantagstillstånd. Trots det når terrorismen ständigt nya länder och skördar fler offer. Madrid, 2004. London, 2005. Oslo, 2011. Birmingham, 2013. Woolwich, 2013. Paris, januari 2015. Paris, november 2015. Bryssel, 2016. Birstall, 2016. Nice, 2016. London, 2017. Stockholm, 2017.

Samtliga dåd ovan har skett trots omfattande inskränkningar av människors frihet och integritet. Många av dem har också, på ett eller annat sätt, bidragit till att inskränkningarna har blivit fler och mer långtgående. Det finns emellertid ett klart lysande undantag. Oslo, 2011. Attentatet där Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängdåd i Oslos och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på Utöya, en bit utanför Oslo. Norges svar på attentatet blev inte mer övervakning och mindre frihet, att kompromissa med demokratiska värderingar och rättsstatens principer. Tvärtom.

Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg Norges svar på dåden så här:

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.

Det är en vördnadsvärd inställning. Hittills har Stefan Löfven hanterat terrordådet i fredags på ett mycket bra sätt. Han har agerat på ett förtroendeingivande sätt och sagt alla de rätta sakerna. Men krishantering är en sak, att gå vidare en annan. Jag hoppas att han och Sveriges övriga politiker framöver väljer att följa Jens Stoltenbergs exempel, och inte kompromissar med friheten, rättsstaten och demokratin.

En eloge till Moderaterna

I förra veckan skrev jag ett par rader om Delmon Haffos (M) attack på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Något jag inte berörde då, men som förtjänar att nämnas, är hur Moderaterna hanterade situationen.

När Haffos klavertramp exploderade i sociala medier blev det med ens knäpptyst från moderata twittrare. Strax därefter twittrade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé å partiets vägnar ut en ursäkt till Strandhäll. Därefter vidtog åter tystnaden tills dess att partiledningen (gissningsvis) hunnit diskutera det inträffade.

Inom en timme efter att DN publicerat skandalklippet kom det första officiella uttalandet, och det var kristallklart: Haffos agerande är oacceptabelt, Moderaterna står inte bakom det och hela partiet ber Strandhäll om ursäkt. I samband med det inträffade meddelades också att Haffo fått sparken med omedelbar verkan.

Dagen efter meddelades vidare att Per Nilsson, partiets kommunikationschef och Haffos närmaste chef, får lämna sin post (han blir dock kvar som opinionsanalytiker).

Moderaternas krishantering förtjänar att uppmärksammas ur två perspektiv, det moraliska och det organisatoriska. Min uppfattning är att Moderaterna hanterade situationen oklanderligt ur båda perspektiv. Moraliskt sett så var det ingen som under hela processen tog Haffo i försvar, skylde ifrån sig på Strandhälls skämt om manlig rösträtt eller relativiserade hans agerande med att boys will be boys, att det var locker room talk. Det förtjänar de en eloge för.

Sett ur det organisatoriska perspektivet så lyckades Moderaterna med den enorma bedriften inom loppet av ett par minuter nå ut till samtliga av sina Twitterprofiler (lite luddigt begrepp, men vi talar om åtminstone hundratals personer) och förmå dem att inte kommentera det inträffade förrän partiledningen tagit fram en action plan. Ett par illa valda ord från en enda moderat på en halvhög position hade varit tillräckligt för att göra krisen sju resor värre. Det hände dock inte. Det är djupt imponerande, och vittnar om en organisatorisk disciplin som självaste järnkanslern Otto von Bismarck skulle ha avundats.